SöderScholar – För våra användare

Jätteförvirrande. Den ska komma fram om man söker på titeln!

Tekniken strular eller förvirrar. Vi har alla varit med om det. På ett eller annat sätt. Vare sig det är vattenkranar, vägskyltar, tvättmaskiner, datorer, internetsidor, hårtorkar eller parkeringsautomater finns det risk för att något inte går som man vill. Vilken knapp ska man trycka på? Man kanske ska vrida på den här? Vänster eller höger, upp eller ned? Tekniken är inte alltid så intuitiv. Webben är inget undantag. Om en hemsida fungerar väl kan bero på var rubriker, knappar, länkar, sökrutor, textrutor, hjälptexter, menyer, mm. placeras. Webbdesign är ingen enkel historia. Det krävs förståelse för hur människor och datorer interagerar.

För vilka spelar vår design roll? Jo, för våra användare, naturligtvis, studenterna, men också lärare och forskare samt externa besökare. För dem ska webbplatsen vara användbar, vilket innebär att de ska kunna navigera sig genom vår webb och uppnå specifika mål på ett ändamålsenligt, effektivt och tillfredsställande sätt. Det är ingen enkel sak att åstadkomma, och det blir sällan perfekt från start. Det finns flera vägar att gå för att komma framåt. Vi vill gå en väg tillsammans med våra användare. Vi vill förstå deras behov. Men hur?

Hösten 2012 lanserades ett nytt sökverktyg på bibliotekets webbplats: SöderScholar. Genom verktyget kan användare söka efter flera olika typer av material, t.ex. böcker, e-böcker, tidskrifter, artiklar, doktorsavhandlingar, m.m. Direkt från start behövdes det göras förändringar eftersom sökverktyget skulle efterlikna högskolans grafiska profil. Bilden nedan visar kontrasten mellan SöderScholars utseende idag och dess ursprungliga form, systemet som kallas Primo (klicka för att förstora).

Skärmdumpar som visar Primo i jämförelse med SöderScholar

Skärmdumpar som visar Primo i jämförelse med SöderScholar

I ett tidigt skede bestämdes det att användarna skulle vara med i utvecklingen. Kunde de verkligen fullgöra sin informationssökning i det nya verktyget? Från lansering till dags dato har flera användartester utförts. Under testerna har användarna försökt lösa uppgifter som ska spegla verkliga scenarion. Detta är ofta mycket givande. Flera frågor kan besvaras: Vilka uppgifter klarar användarna? Hur lång tid tar det? Vilka fel görs på vägen?

Genom dessa tester, vilket inte kräver speciellt många deltagare (3-5), kan de största designmissarna hittas. Utför man ett Thinking Aloud-test (dvs.användare ”tänker högt” samtidigt som de löser uppgifter) kan man t.ex. få kommentarer som denna:

Jag tycker överhuvudtaget att jag får alldeles för många och ”felaktiga” träffar. (…) Med datorer vet man inte. Maskiner är väldigt trubbiga och dumma, de kan t.ex. inte särskilja på olika betydelser av samma ord.

Även om testerna kartlägger problem med sökverktyget ges inte så mycket information om vad användarna faktiskt tycker. Därför har också enkätundersökningar genomförts, upplagda på bibliotekets webbplats. På så vis inkluderas användarna i en kombination av kvalitativa och kvantitativa studier.

Dessa studier pekade på flera saker som kunde bli bättre. Relevansrankning, filtrering, sortering, utökad sökning, terminologi, mina sidor, för att nämna några. För oss gäller det att prioritera dessa problemområden och ta hand om de viktigaste först. När vi har gjort ett par förändringar kan vi genomföra nya tester. Det är en designprocess som går i cykler. Förändra. Testa. Förändra. Testa, osv. Det brukar också vara lite steg däremellan. Och det kanske heller aldrig blir riktigt klart. Men å andra sidan är det en spännande och intressant procedur!

Skärmdumpar som visar gjorda förändringar med fasetterna

Skärmdumpar som visar gjorda förändringar med fasetterna

Det som väntas kring höstens terminsstart är att SöderScholar kommer i en ny version. Den tydligaste förändringen är att fasetterna (filtreringen) har fått ett uppsving. Fasetterna kommer bli öppningsbara boxar, eftersom några av dem är mer relevanta än andra. Bort med överflödig information. Se bilden till höger. Relevansrankningen ska också ha blivit en snäpp vassare. Och en ny tidslinje, och…Ja, ni får se :)

Förhoppningsvis blir dessa förändringar till det bättre! Vi mycket tacksamma för respons, kommentera gärna nedan eller maila oss: biblioteket@sh.se.

 

Rickard Karlsson

Rickard Karlsson

Hej Rickard, IKT-pedagog och en av de ansvariga för användarstudierna.

Vad är det roligaste med ditt arbete som IKT-pedagog?

- I mitt arbete som IKT-pedagog finns det en perfekt blandning från två världar: teknik och lärande. Teknikdelen ger utrymme för kreativitet och problemlösning, medan lärandedelen står för kontakt med användare där man försöker förstå deras behov och hur man kan hjälpa dem på bästa sätt. Det skapar många olika typer av utmaningar, vilket gör det hela till en varierande syssla.

Vad är den största och svåraste utmaningen, enligt dina erfarenheter, med att genomföra användartester?

- Att man aldrig kan förutsätta helt hur användare löser uppgifter. Man kan sitta bakom och observera och tycka att de ska hitta länken som för dem vidare, men de hittar ofta andra alternativ och vägar som man själv inte tänkt på. Då blir det också en utmaning att inte själv lägga sig i och hjälpa användarna, vilket kan vara lite frustrerande. Samtidigt kan man behöva förutse en del om hur användarna navigerar när man skapar testet, men det kan vara farligt att anta för mycket och låsa in sig för mycket på sitt eget spår.

Om du ska koppla av, slita dig från teknik och datorer en dag, vad gör du helst då?

- En lugn promenad i skogen med flickvännen är alltid trevligt.

Vilken trend inom webbdesign vill du INTE se igen?

- Saker som blinkar/rör på sig. Det blev nog ingen stor hit, men vissa tyckte tydligen att det var häftigt. Det får gärna försvinna för gott.

 

 

 

Så fick vi lite bildning med

Jag visar biblioteket för en delegation från utbildningsdepartementet. Vi traskar runt, jag berättar om verksamheten, om arkitektens visioner, att det är ett bibliotek som man ska gå vilse i och vi tittar på alla riktiga studenter som sitter och pluggar på riktigt och när vi är klara så tackar de för besöket: ”Jättefint bibliotek. Så fick vi lite bildning med!”

Ett bibliotek rymmer böcker. I böcker finns berättelser och kunskap. Utan böcker är det svårt att bli bildad men finns det böcker man måste läsa för att bli bildad? Lena Andersson, som i höstas fick ett fint pris, det skönlitterära Augustpriset, tillbringade en stor del av sin uppväxt i skidspåret. Hon var duktig och tränade på elitnivå. Men så ville hon något annat.

– Som 18-åring ville jag bilda mig, som jag sade. Jag ville förstå världen och visste att skönlitteratur var ett sätt. Men jag ville läsa böcker som var godkända av eliten. Jag hade idrottsvärldens syn på bildning.

Hon läste två tre böcker av varje Nobelprisvinnare i litteratur. Det var inte alltid njutbart.

Att läsa författare som fått det allra mäktigaste litterära priset är kanske det närmaste man kan komma den fina bildningskulturen. Jag har konsekvent fått en bok av årets pristagare av min pappa i julklapp. Kan hålla med Lena Andersson, det har inte alltid varit njutbart, och jag måste erkänna att alla har jag inte kommit igenom.

Men ibland hände det något. Särskilt Garcia Marquez och hans Macondo hänförde mig, öppnade ögonen för nya sätt att berätta, nya bekantskaper, sprängde gränser, jag förflyttades bortom det jag kände igen. Någonting skedde i mig själv.

Bildning är något som måste ske i en människa, i samtal med text, bilder, vänner mm. Bildning för vår tids bibliotek är inte att vara smakdomare eller att fastslå en lista med must-read-böcker. Bildning för ett modernt högskolebibliotek är att öppna upp för informationsflödet, för litteraturen, för tolkningar i  en tradition och ett sammanhang. Bildning är att skapa nya samtal, att stötas och blötas med sig själv och andra.

Att läsa böcker och låta sig inspireras hör ihop med bildning. Att ligga i hängmattan eller på bryggan och bläddra i tummade, sandiga pocketböcker hör definitivt sommaren till. Från biblioteket önskar vi alla en riktigt skön sommar. För den som vill läsa mer om bildning finns en nyutkommen Södertörnsantologi: ”Att växa som människa: Om bildningens traditioner och praktiker”.

 

Tidskrifter på surfplattan – en digital paradox?

Dags för en spaning om tidskriftens framtid i den digitala miljön. Jag tror mig nämligen ana att den klassiska tidskriftsformen konserveras när den flyttar in på surfplattan. En digital paradox?

Lite bakgrundsfakta: Vi har sett tendenser på att den vetenskapliga tidskriften håller på  att lösas upp i sina beståndsdelar, dvs. i artiklar. Att det snart kan vara slut på den vetenskapliga tidskriften som vi känner den i dag och därmed även Impact Factorn (som är en genomsnittsmått på tidskriftens kvalitet).

Krafter som pushar på tendensen: Det digitala mediets möjligheter, sökmotorer på artikelnivå, Open Access, och viljan att speeda upp publiceringstakten.

Krafter som motarbetat tendensen: Meriteringsmekanismer inom akademin, Impact Factorernas makt, förlagen och deras brandning, rådande konsensus forskarna emellan om vad som är de bästa/mest prestigefyllda tidskrifterna.

Och nu menar jag alltså att en av de senaste teknikprylarna stärker dessa konserverande krafter. Hur då? Jo, genom att släppa in dina tidskrifter på din surfplatta kan du nämligen simulera tidigare vanor. Du bläddrar i din favorittidskrift, sätter ett bokmärke vid en intressant artikel, kopierar artiklar att läsa sen, sätter upp tidskriften på en bra plats i hyllan. Glöm komplicerade hylluppställningssystem, gå på känsla: Vilka tidskrifter tycker jag matchar varandra snyggast i dag? Glöm också hundöron och skrynkliga sidor. Och framförallt: Glöm att ha koll på när det kommer nya nummer. När det finns en ny artikel dyker en liten röd siffra upp på omslaget. Dags att bläddra igenom senaste numret.

Så här ser min favorithylla ut för tillfället. Ganska påvert, jag vet, men en början, och jag ligger redan efter i läsningen…

hylla Browzine


Min personliga tidskriftshylla, appen BrowZine

 

En sån här hylla kan du bygga och fylla med hjälp av appen BrowZine som biblioteket sedan årsskiftet prenumererar på. Gå till App store eller Google Play (fungerar för IOS och Android), ladda ner den och logga in med din vanliga SUNI-inloggning.

Jag skulle vilja säga att BrowZine i all sin trendighet och med sina digitala plustjänster (som möjlighet att öppna i andra läs- och referenshanteringsprogram, t.ex. EndNote, Mendeley, Notability, Good Reader) är en tydlig retroapp. I grunden handlar det om tidskrifter som de var förr. E-boken har alltid förknippats starkt med någon slags läsplatta som gör den lite mer ”äkta” – kan en digital text annars kallas för bok? I debatten har likheten/överensstämmelsen med en tryckt bok förts fram otaliga gånger. För ett par månader sen kom en rapport från riksdagen med titeln ”En bok är en bok är en bok”. (Visserligen kommer man fram till att det bara är delvis sant. Det finns en fundamental skillnad mellan att köpa en vara och att få tillgång till en tjänst. Så är det bara.) Att e-tidskriften (till skillnad från den då sparsamt förekommande vetenskapliga e-boken) i universitetssammanhang slog igenom så snabbt för ca 15 år sedan kan vi nog tacka laserskrivarna för. Formatet lämpade sig utmärkt för en personlig print on demand. En övergångslösning. Antar att den digitala surfplatte-tidskriftshyllan också är en övergångslösning av något slag. Vart den leder vågar jag inte säga just nu, men att det finns en viss likhet med tidskriftshyllorna irl i biblioteket i dag är rätt tydligt. En tidskrift är en tidskrift är en tidskrift… Eller?

tidskriftshylla irl, plan 5, biblioteket Södertörns högskola


Plan 5, biblioteket Södertörns högskola

 

Patricia Jonason om att använda öppna lärresurser i ämnet offentlig rätt

Intervju gjord av Jan Hjalmarsson, enhetschef för Enheten för lärande- och forskarstöd vid Södertörns högskolebibliotek.

___________________________________________________________________

Patricia JonasonPatricia Jonason, Jur dr, högskolelektor i offentlig rätt vid Södertörns högskola.

Inför höstterminen kommer ni inom ämnet offentlig rätt att börja använda öppna lärresurser i undervisningen? Hur kommer detta sig, och på vilket sätt har ni tänkt använda dessa?

Högskolelärandet befinner sig utan tvekan inför ett paradigmskifte inte minst på grund av att studenter som börjar studera på universitet tillhör generationen ”digital natives”. De delvis förändrade lärstilar som dessa studenter har i förhållande till tidigare generationer studenter innebär, för undervisningsverksamheten, en utmaning som användningen av öppna lärresurser kan bidra till att lösa, utan att för den skull ersätta de traditionella undervisningsformerna.

Högskolelärandet befinner sig utan tvekan inför ett paradigmskifte inte minst på grund av att studenter som börjar studera på universitet tillhör generationen ”digital natives”.

Samtidigt erbjuder informations- och kommunikationstekniken tillgång till en guldgruva av material som kan användas inom undervisningen. Det är dessa konstateranden som har lett till initiativet att använda öppna lärresurser i utbildningen. Exempelvis rekommenderas studenter som läser kurser där europarättsliga frågor behandlas att se en serie föreläsningar om EU-rätt som finns att tillgå på iTunes University. Under dessa föreläsningar, inspelade på engelska på ett franskt lärosäte, lyckas läraren som redogör för rättsfall från EU-domstolen att engagera en internationellt sammansatt klass av studenter på ett mycket exemplariskt sätt. Tack vare detta inslag får våra studenter möjligheten att fördjupa sina kunskaper i ämnet, i synnerhet EU-rätten, utifrån en ytterligare källa. Studenterna kan också hämta inspiration från dessa inspelade föreläsningar när de själva ska redogöra för rättsfall inför sina klasskamrater.

Ett annat inslag i våra kurser utgörs av ett inspelat föredrag, som kan laddas ner på Academic Earths webbsida som erbjuder gratis online videoföreläsningar från en rad olika universitet, i vilket en brittisk domare ger sina synpunkter på Europakonventionens påverkan på det brittiska rättssystemet. Denna föreläsning används som diskussionsunderlag i en magisterkurs om mänskliga rättigheter. Studenterna ska nämligen, utifrån det brittiska exemplet, föra en komparativ reflexion om Europakonventionens påverkan på det svenska rättssystemet.

Som sista exempel vill jag nämna en paneldebatt om offentlighetsprincipen som ägde rum under Almedalsveckan i somras och som ska användas som diskussionsunderlag under ett seminarium som behandlar offentlighetsprincipens tillämpning.

Hur tror du att det kan främja studenternas lärande?
Jag tror att öppna lärresurser utgör värdefulla kompletterande resurser till traditionella läromedel och undervisningsformer. De kan ge upphov till nya intressanta inslag och kan göra undervisningen mera levande och intresseväckande. Användningen av öppna lärresurser, i synnerhet utländska, kan genom det större perspektivet den tillför, ge studenterna ökade kunskaper om det studerade ämnet samt vara en stimulerande faktor i och med den implicita dialogen med omvärlden som denna användning möjliggör.

Jag tror att öppna lärresurser utgör värdefulla kompletterande resurser till traditionella läromedel och undervisningsformer.

Det anser jag i synnerhet vara fallet med föreläsningen om EU-rätten som jag nämnde förut och i vilken studenter från världens alla hörn studerar samma juridiska instrument som våra studenter.

Vidare kan införandet av dessa nya inslag stimulera studenternas muntliga deltagande och i längden förbättra deras färdigheter när det gäller muntlig framställning. Öppna lärresurser, med den variation av underlag både när det gäller innehåll, format och härkomst den innebär, kan tänkas kunna utgöra en väg för att möta studenternas olika förutsättningar, inte minst när det gäller kunskapsnivån, akademiska färdigheter och olika lärstilar.

(…) studenter från världens alla hörn studerar samma juridiska instrument som våra studenter.

Vilket stöd och vilken typ av kompetensutveckling är viktigt för dig som lärare när det gäller teknik och lärande?
Södertörns högskola tillhandahåller en bra plattform att bygga på. Jag deltog själv i den högskolepedagogiska workshopen ”Att använda öppna lärresurser i undervisningen” som var mycket inspirerande. Med tanke på de många oklara juridiska frågor som användningen av öppna lärresurser för med sig (det är bl.a. inte alltid självklart vad som får användas och hur det får användas, särskilt när alstret inte omfattas av Creative Commons) skulle en fördjupning av sådana aspekter också vara på sin plats. Man skulle också kunna önska sig att vår lärplattform Kurswebben vore mer anpassad för att använda öppna lärresurser i undervisningen.

Linus Andersson om medieaktivism som nätbaserad kurs

I och med vårt arbete med att stödja lärare som arbetar med nätbaserade utbildningar så kommer vi i kontakt med många lärare och diskuterar pedagogik och teknik för nätbaserat lärande. Jag har pratat med två lärare – Linus Andersson och Patricia Jonason  – för att höra mer om deras erfarenheter, tankar och arbetssätt.

Jan Hjalmarsson/Jan Hjalmarsson, enhetschef för Enheten för lärande- och forskarstöd vid Södertörns högskolebibliotek.


_____________________________________________________________________

Linus AnderssonLinus Andersson, högskolelektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola.

Vilka är dina erfarenheter av att arbeta med nätbaserad utbildning?
Jag har planerat, ansvarat för och undervisat på en kurs som heter Medieaktivism. Det är vad vi kallar en profilkurs inom ramen för ämnet medie- och kommunikationsvetenskap och den har hittills getts vid tre tillfällen sedan 2010. Kursen tillhandahåller grundläggande perspektiv inom medievetenskap och studiet av sociala rörelser/social förändring och riktar sig till studenter med ett intresse av mediernas roll i samhällsförändring och framförallt hur medier och kommunikationstekniker används och använts i syfte att påverka och förändra samhället.

Vad förvånade dig mest i början då du började undervisa nätbaserat?

Att det fungerar! Skämt åsido, många av de studenter som läst min kurs har haft en gedigen studievana, varit mycket motiverade och har arbetat mycket självständigt, vilket gjort lärarinsatsen angenäm.

Men den stora skillnaden mot ”vanlig” undervisning är att det går att planera sin tid på ett annat sätt, dessutom behöver man inte oroa sig över dubbelbokade salar, försenade pendeltåg osv. Första gången jag gav kursen blev jag av olika anledningar tvungen att tillbringa fyra veckor på annan ort men det påverkade inte undervisningen märkbart. Om jag istället hade ansvarat för en campuskurs då hade det varit katastrof.

Men den stora skillnaden mot ”vanlig” undervisning är att det går att planera sin tid på ett annat sätt (…)


Vilket stöd har varit viktigt för dig då du har utvecklat kursen?

Förutom den support med de rent tekniska bitarna (spela in föreläsningar, hantera kurswebb mm) som jag fått så har det varit nyttigt att ta del av kunskap och erfarenheter från andra distanslärare i workshops och seminarier. Ofta stöter man på liknande problem och det är då givande och inspirerande att se hur andra löst detta, till exempel hur man kan få till stånd fungerande grupparbeten bland studenter som inte träffas fysiskt.

 

Vilka tre tips skulle du vilja ge till en lärare som ska arbete med nätbaserad utbildning för första gången?

  • För det första: Gå igenom kursplan och lärandemål och arbeta fram genomtänkta och tydligt formulerade uppgifter som går att examinera utifrån dessa mål. Det är viktigt både för studenterna (så att de vet vad som förväntas av dem), men underlättar också lärarens arbete. Strukturera sedan undervisningen så att kursens innehåll hela tiden är inriktad mot detta.
  • För det andra: Tänk tematiskt. När vi planerar vanliga kurser är det lätt att bygga utifrån ett veckoschema med t.ex två föreläsningar och ett seminarium/vecka. Många distansstudenter kanske arbetar dagtid och viker kvällar och helger åt studierna. Då kan det vara bra om mycket av innehållet går att ta del av när det passar – men deadline för inlämningar och obligatoriska moment bör vara tydliga och fasta. Ett tips är att lägga deadlines för inlämning på måndagar (istället för fredagar) så att det också passar dem som pluggar på helgen. Det kan också vara bra att bygga in moment där studenterna läser och kommenterar varandras arbeten så att det uppstår en interaktion mellan studenterna.
  • För det tredje: Se till att ta del av den kunskap som finns om distansundervisning, både i form av litteratur, men också i nätverk av distanslärare och bibliotekets stöd för nätbaserat lärande. En ytterligare sak som var värdefull för min del var att prata med studenter med erfarenhet av att plugga på distans från olika ämnen och lärosäten. Då får man en inblick i vad som fungerat/varit uppskattat men inte minst får man ta del av exempel på sådant som inte fungerat särskilt bra!

 

Nätbaserat lärande och högskolepedagogik

TEMA: Nätbaserat lärande och högskolepedagogik

Av Maria Wolrath-Söderberg, lektor i retorik och utvecklingsledare för Utvecklingsenheten för högskolepedagogik och bildning.

Maria Wolrath-Söderberg.När jag tog över ansvaret för Utvecklingsenheten för högskolepedagogik och bildning var jag bekymrad om hur jag skulle kunna stödja arbetet med nätbaserat lärande. En anledning var att jag visste så lite om det själv (en annan om jag ska vara skoningslöst självkritisk är att jag lider av lindrig teknikskräck), men den besvärligaste orsaken var att jag tvivlade. Jag tänkte att nätbaserat lärande mest är ett sätt att avveckla lärarna – att kunna skära ned ytterligare på undervisning utifrån illusionen att det går lika bra med inspelade föreläsningar. Jag tänkte att det blir dålig undervisning som i själva verket tar lika eller mer av lärarens tid (tid som dessutom inte räknas). Det kräver bara en annan sorts insats om det inte ska haverera. Nej, jag var ganska så tjurskalligt skeptisk.

Jag tänkte att nätbaserat lärande mest är ett sätt att avveckla lärarna – att kunna skära ned ytterligare på undervisning utifrån illusionen att det går lika bra med inspelade föreläsningar.

När jag emellertid satte mig in i vilka möjligheter som finns så var jag tvungen att moderera mitt motstånd. Om vi vill öka kvaliteten på undervisningen utan att jobba mer obetalt så behöver vi bli bättre på att designa undervisning så att den i så hög grad som möjligt stödjer utvecklingen av studenternas självständighet. Med det menar jag deras förmåga att lära sig att lära sig.

Meningen med utbildningen är ju inte bara att de ska lära sig ett ämnesinnehåll utan att de efter utbildningen ska vara rustade att navigera i en föränderlig och oförutsebar värld. Då behöver studenterna kunna ta sig an ett problem, se dess förutsättningar och komplikationer på ett mångperspektiviskt vis, göra en nyanserad bedömning av möjliga sätt att hantera det, med goda argument välja det för situationen bästa, kunna fullfölja sitt val, ta ansvar för följdverkningarna, kunna utvärdera erfarenheten och lära sig av den. Det räcker inte att kunna historia eller matematik. Man behöver också kunna ”historisera” och ”matematisera”. Studenterna självständiga och kritiska tänkande är något som också efterlysts i Universitetskanslerämbetets utvärderingar av utbildningars kvalitet.

Meningen med utbildningen är ju inte bara att de ska lära sig ett ämnesinnehåll utan att de efter utbildningen ska vara rustade att navigera i en föränderlig och oförutsebar värld.

Numera tror jag att vi kan dra nytta av nätbaserat lärande för att närma oss en del av de här målen. Jag tror inte på att det kommer att bli billigare, men jag tror att det kan hjälpa oss att få ut mer av våra resurser. Jag tänker mig att det kan ske främst på två vis. Det ena är att vi kan prioritera att använda vår lärartid till att stödja utvecklingen av studenternas självständighet genom att bättre utnyttja onlineresurser. Jag har häpnat över hur mycket bra material som producerats av olika universitet i världen – exempelvis ämnesintroduktioner, självtester, artefaktsamlingar, filmade laborationer osv. Genom att inte behöva lägga lärartid på grundläggande introduktioner av sådant som studenterna kan ta del av på nätet kan vi koncentrera oss på det viktiga – vilket exempelvis kan vara att ha tid att diskutera, analysera och problematisera ämnesinnehållet. Det är en av grundidéerna bakom det pedagogiska konceptet ”Flipped Classroom”.

Det andra sättet varpå nätbaserat lärande kan bidra till utvecklingen av studenternas självständighet är att det kan ge verktyg för att designa och logistiskt hantera olika former av individuellt och kollektivt lärande som kan stödja undervisning i klassrummet. Om vi exempelvis vill få ut mesta möjliga av de seminarier eller laborationer vi har så är det viktigt att studenterna kommer förberedda. Genom att använda digitala resurser som lärplattformar, presentationssystem, appar som stödjer produktionen av quizzar och pedagogiska spel, kan vi enklare organisera uppgifter, formativa värderingar, kamratrespons, självtester och annat som studenterna kan göra inför träffar irl. Och vad mera är – systemet kan hålla koll på att det händer. Vår uppgift blir att designa upplägget och att sedan naturligtvis ha en översyn, men med detaljerna kan vi få mycket hjälp.

Det finns naturligtvis även annat att hämta av nätbaserat lärande. Jag tror fortfarande inte att det är någon patentlösning eller att det är lätt och oproblematisk, men jag känner mig rejält entusiastisk när jag ser att några av de problem som vi jobbar med i högskolepedagogiken åtminstone delvis kan hanteras med nätbaserat lärande.

Fritt framför open access

Av Johan Fornäs, professor i medie- och kommunikationsvetenskap

Dagens forskare ställs inför ett svårlöst dilemma. Å ena sidan rimliga krav att forskare som finansieras av offentliga medel ska publicera resultaten öppet, och inte låsa in dem i svåråtkomligt dyra böcker och tidskrifter. Å andra sidan krav på att samma forskare meriterar sig genom att publicera i de mest välrenommerade tidskrifterna och förlagen, som ännu ofta saknar open access (OA).

Dilemmat har flera möjliga lösningar. De forskningsfinansierande råden och stiftelserna har börjat kräva OA-publicering men ger samtidigt särskilt stöd till detta. Det kan exempelvis användas när ett förlag kräver betalning för att en publicerad artikel också ska göras OA-tillgänglig. Men inför ett konkret publiceringsbeslut uppstår ändå ofta akuta svårigheter. Man blir inbjuden att vara med i en prestigefylld antologi som inte lämnar någon öppning för att också släppa texten med OA. Ledande internationella tidskrifter på det aktuella fältet har ingen OA-policy. Då blir det svårt att välja väg.

Innan jag kom till Södertörns högskola satt jag ordförande i styrgruppen för Linköping University Electronic Press, som har en omfattande OA-utgivning i digital form, som numera kompletteras av resurser för print-on-demand. Där startade jag också den elektroniska tidskrift jag fortfarande är huvudredaktör för, Culture Unbound: Journal of Current Cultural Research. Den har fått en stark position på sitt fält, helt på OA-basis. Tidskriften har också rankats allt högre i allt fler sammanhang, vilket visar att OA inte alls behöver innebära lägre akademisk status.

De belopp vissa förlag och tidskrifter kräver som stöd för publicering är ibland orimligt höga. Vissa tidskrifter tar drygt 20 000 kronor för att ge en artikel OA-status. Culture Unbound ger ut 30-40 artiklar per år, med en totalbudget på drygt 150 000 kronor (vilket främst täcker en 20 % anställning för en verkställande redaktör), vilket innebär en faktisk kostnad på högst 5 000 per artikel. LiU EP:s tekniska stöd är för oss kostnadsfritt, men kan knappast höja det beloppet mer än till max det dubbla, så de tidskrifter som kräver så mycket måste kalkylera med rejäla vinster. Nu tar Culture Unbound inte betalt av vare sig författare eller läsare, men givetvis måste utgivningen på något sätt betalas. Författarna har ju sina ordinarie forskarlöner och behöver därför inga royalties, och även för oss andra redaktörer och alla referees räknas våra insatser som normala inslag i ordinarie tjänster, och de ger ju också rikt utbyte i form av kunskaper, fältöverblick och CV-meriter. Men det mer handfasta redaktionella arbetet och de tekniska lösningarna kostar förvisso något. Vill man varken ta betalt av enskilda författare eller läsare måste man finna andra former. När det gäller Culture Unbound är det samverkande institutionsenheter som tillsammans med fakulteten vid Linköpings universitet garanterar verksamheterna, eftersom de ses som en viktig profileringsinsats. Nu har dessutom Vetenskapsrådet och NOS gått in med utgivningsstöd.

Många författare vittnar om hur de aldrig tidigare fått lika många läsare som nu när deras texter finns enkelt sökbara och direkt nedladdningsbara på nätet, helt utan kostnad. Medan tidskrifterna ofta hade högst några hundra läsare så får de digitala versionerna nu tusentals nedladdningar, vilket gör att de på ett helt annat sätt och i global skala kommer med i det intellektuella samtalet.

Förlagen förtjänar kritik för sitt sätt att slå mynt av arbete som forskare bjuder dem på, ytterst finansierat av skattemedel, och det behövs fler initiativ att skapa bredare publiceringsformer. Samtidigt lär det under en övergångstid inte vara möjligt att helt undgå icke-OA-publicering. Varje projekt bör i första hand välja OA, och alltid publicera viktiga delar av resultaten i sådan form, men det går knappast att förbjuda att det kompletteras av viss annan publicering.

Jag tror på OA som en långsiktigt hållbar och användarvänlig publiceringsform för forskningstexter. Här behöver råd, stiftelser, lärosäten, institutioner och forskargrupper utpröva olika sätt att få igång en infrastruktur som gör det kollektivt organiserade intellektuella arbetet enkelt sökbart och läsbart inom ramen för en gemensam offentlighet som vidgar och vidareutvecklar seminarierummens och konferensernas öppna forum.

Johan Fornäs…

Foto: Olcay YalcinVad har du för bakgrund?
Jag är ju professor i medie- och kommunikationsvetenskap här, men har min FD i musikvetenskap från Göteborgs universitet, har studerat matematik och filosofi vid Lunds universitet och arbetat med MKV vid Stockholms universitet och tvärvetenskaplig kulturforskning vid Linköpings universitet.
Hur tror du att den vetenskapliga publiceringen kommer att se ut om 5 år?
Förutsägelser är knepiga, men min gissning är att open access-publicering kommer att vara allmän och vitt spridd regel om 5 år, då den har stora fördelar för forskare, studenter och hela högskolevärlden, men att olika andra former ändå länge kommer att leva kvar sida vid sida, på grund av sega institutionella strukturer och kulturella vanor.
Har du någon okänd talang?
Jag spelar piano och dragspel men bara för mig själv. Och så gillade jag åtminstone i ungdomen att lösa matematiska problem.

Östersjöstiftelsens Open Access-krav: Hur har det gått?

Av Marianne Yagoubi, forskningsdirektör, Östersjöstiftelsen

Marianne-Yagoubi2-271x300För ett år sedan berättade du här på bloggen att forskare som fått anslag från Östersjöstiftelsen från och med 2011-års ansökningsomgång ska publicera Open Access. Hur har det gått? Vilka reaktioner har ni fått från forskarna?
Det är lite svårt att se något resultat ännu eftersom dessa projekt inte avslutas förrän efter 2014. Jag tror emellertid att forskarna är väl införstådda med detta eftersom i stort sett samtliga externa finansiärer ställer krav på Open Access-publicering.

Du beskrev förra året att ÖSS ingår i ett nätverk av statliga forskningsfinansiärer som alla ställer krav på Open Access-publicering. Har ni jämfört era uppföljningar? Följer alla forskare OA-kravet?
Riksbankens jubileumsfond är den finansiär som gjort en uppföljning hittills. Deras uppföljning gäller 40 forskningsprojekt och forskarna är den första grupp som omfattas av RJ:s krav på OA-publicering och har nu hunnit publicera ett antal tidskriftsartiklar. RJ drar tre generella slutsatser: Forskarna har god kunskap om Open Access och hur man publicerar Open Access, forskarna utnyttjar sitt lärosätesbibliotek angående publiceringsplaner och slutligen menar enstaka forskare att det finns en motsättning mellan att publicera i högrankade tidskrifter och att publicera Open Access.

Du skrev också att det kan bli aktuellt med publiceringsbidrag från ÖSS om en forskare vill publicera s.k. Gold OA, har det blivit aktuellt?
Östersjöstiftelsen ger ett bidrag på 30 000 kronor för publicering open access till alla nya projekt från och med år 2013.

Hur tror du att den vetenskapliga publiceringen ser ut om fem år? Kommer OA-publicering vara självklart för alla publikationstyper?
Jag tror att Open Access kommer att vara ett självklart sätt att publicera vetenskapliga texter på. Det kommer att ta lite längre tid att övertyga förlagen beträffande monografier, men det är en utveckling som de inte kommer att kunna stoppa. Precis som med vanlig skönlitteratur så går vi mer och mer emot elektronisk publicering och inom vetenskaplig publicering är Open Access ett fantastiskt hjälpmedel att sprida sina resultat och få dem lästa, citerade och kritiserade.

Är det något du vill tillägga angående ÖSS och Open Access?
Östersjöstiftelsen följer med intresse utvecklingen av open acess krav på monografier hos de större svenska finansiärerna. Vi ser också fram emot att ta del av den nationella policy för OA-publicering, som Vetenskapsrådet har i uppdrag att ta fram.

Open Access vid Södertörns högskola – ett år senare

Av Greta Linder, Södertörns högskolebibliotek

Greta081-150x150 Under det senaste året har jag i mitt arbete med högskolans publikationsdatabas DiVA märkt ett ökat intresse för OA-publicering från högskolans forskare. Både då det gäller frågor om OA-tidskrifter och parallellpublicering. Till viss del har frågorna givetvis sin grund i att forskningsfinansiärernas krav på OA nu börjar slå igenom. De projekt som fått anslag efter att kraven hos t.ex. Östersjöstiftelsen och Vetenskapsrådet infördes, har nu kommit så långt i sin forskning att de börjat publicera sina resultat. Men det är långt ifrån alla parallellpubliceringar som sker på grund av finansiärernas krav, utan även äldre material läggs in i DiVA. Det gäller inte bara artiklar utan kan t.ex. vara böcker eller delar av böcker som inte längre går att köpa.

Parallellpublicering, så kallad Green OA, är inte alltid så lätt. När får texten läggas ut i högskolans lokala arkiv? Vilken version får användas? Måste någon särskild mening om originalutgåvan finnas med på försättsbladet?

Vi på biblioteket hjälper till att reda ut begreppen, men även för oss är det långt ifrån glasklart. Till vår hjälp har vi databasen SHERPA/RoMEO där olika förlags policyer finns samlade. Ofta är det ändå nödvändigt att besöka respektive tidskrifts hemsida för att se vad som gäller.

Hur är det då med Gold OA, dvs publiceringen i OA-tidskrifter? Det är väl ändå målet att forskningsresultaten blir fritt tillgängliga direkt.? Visst är det så, och många av högskolans forskare publicerar också sina artiklar i OA-tidskrifter. Dessa är än så länge inte lika synliga i DiVA, men det kommer. Sedan i våras märker vi upp länkar som går till fritt tillgängliga texter. Då DiVA:s nya söksida börjar användas kommer det alltså synas att texterna är OA, även om de inte ligger i högskolans publikationsdatabas. En samlad ingång till många OA-tidskrifter är Directory of Open Access Journals (DOAJ) där bland annat tidskriften Baltic Worlds är sökbar.

Den största delen av fulltexterna i DiVA är än så länge högskolans egna publikationsserier. Här finns de flesta av högskolans ämnen representerade i form av avhandlingar, monografier och antologier. Forskningen blir därmed synlig via olika sökverktyg på internet. Inte helt oväntat visar statistiken att Google är det mest använda sökverktyget för att hitta till publikationerna i DiVA.

Till sist kan jag berätta att årets mest nerladdade parallelpublicerade artikel i DiVA är skriven av Solmaz Filiz Karabag vid Turismvetenskapen, SH och Christian Berggren, Linköpings universitet och handlar om vetenskaplig publicering, men ur en annan aspekt.

Karabag, S. F. & Berggren, C. (2012). Retraction, Dishonesty and Plagiarism: Analysis of a Crucial Issue for Academic Publishing, and the Inadequate Responses from Leading Journals in Economics and Management Disciplines. Journal of Applied Economics and Business Research, 2(4), 172-183.

Har du frågor om parallellpublicering? Kontakta Greta direkt eller maila Publications@sh.se


 

Gold OA – en guldgruva för förlagen?

KarinG4För två veckor sedan slog artikeln Who’s Afraid of Peer Review?, publicerad i tidskriften Science, ner som en bomb i Open Access-världen. Artikelförfattaren, John Bohannon, beskriver hur han fejkat en artikel om ett påstått ämne som skulle ha utvunnits ur en lav och ha egenskaper användbara i kampen mot cancer. Artikeln, i lite olika varianter, skickades till 304 Open Access-tidskrifter med modellen Gold OA, dvs som tar betalt av författaren i samband med publiceringen. Enligt John Bohannon innehöll artikeln stora brister och rena felaktigheter i såväl metod som hantering av data och hade dessutom etiska tveksamheter. Brister som en kompetent reviewer enkelt borde ha upptäckt. Här kommer bomben in. Artikeln har hittills accepterats av 157 tidskrifter och nekats av 98. Otroligt pinsamt för såväl nya lyckosökande förlag som några av de mest etablerade som också fanns representerade.

Open Access-förespråkarna var inte sena att ge sin syn på artikelexperimentet. De menar bl a att studien i första hand visar på stora brister i peer-review-systemet, och att samma artiklar borde ha skickats till en kontrollgrupp med prenumerationstidskrifter för att resultatet skulle vara relevant. Även urvalet av tidskrifter har kritiserats. 167 st tidskrifter valdes från DOAJ som är en förteckning över seriösa OA-tidskrifter och 121 st från den omtalade Beall’s list  som är motsatsen, dvs en lista över oseriösa, s.k. ”predatory journals”  OA-förlag. 16 av tidskrifterna finns på bägge listorna. John Bohannon skriver:

For the publishers on his list (Beall’s list) that completed the review process, 82% accepted the paper. Of course that also means that almost one in five on his list did the right thing—at least with my submission. A bigger surprise is that for DOAJ publishers that completed the review process, 45% accepted the bogus paper.

Ska sägas att en av de tidskrifter som tidigt avfärdade artikeln och hittade dess svagheter var PLOS ONE, en mycket etablerad OA-tidskrift med hög impact factor. Men, antalet OA-tidskrifter har exploderat och de kommersiella förlagen, som tidigare såg OA som ett hot, vädrar morgonluft och ser möjligheten att tjäna pengar på s.k. Gold OA. John Bohannon drar slutsatser om utvecklingen:

From humble and idealistic beginnings a decade ago, open-access scientific journals have mushroomed into a global industry, driven by author publication fees rather than traditional subscriptions

En ny inkomstmöjlighet finns också för förlagen genom de s k hybridtidskrifter som ger författarna valet att betala för att få sin artikel fritt tillgänglig i en prenumerationstidskrift. Så först betalar någon för att publicera artikeln och sen betalar biblioteken prenumerationskostnaderna, populärt kallas det ”double dipping”.

Hur blev det så här? En drivkraft för OA-rörelsen är ju, och har varit, att bekämpa förlagens höga vinster.

Röster höjs för att akademin ska ta kontroll över den vetenskapliga publiceringen. Björn Brembs, professor i neurogenetik vid  Regensburgs universitet i Tyskland, är aktiv i debatten om vetenskaplig publicering. Han menar att marknaden för publicering är dysfunktionell och att varken Gold eller Green OA (parallellpublicering) är tillräckliga för att få ett väl fungerande system. Lösningen ser han i att akademin, genom biblioteken, tar kontroll och bygger en modern infrastruktur för publicering. Är det en utopi värd att sträva efter?

Målet: Att forskningsresultat ska publiceras OA – tillgängligt för alla på nätet för att främja forskningen – är klart värt att sträva efter, men hur vi når vi dit på bästa sätt kan jag inte se något givet svar på i nuläget. Helt uppenbart är att publiceringslandskapet blir allt mer komplext och svårmanövrerat. Helt säkert är också att det kommer att krävas kunskap av såväl forskarna som biblioteken och annan stödverksamhet på högskolorna och universiteten om utvecklingen inom området. Vilken kanal är rätt för mig för publicering med avseende på såväl meritering som Open Access? Här kan finnas till synes motsägelsefulla incitament och då är vi inne på forskarens dilemma i valet av publiceringskanal som Johan Fornäs kommer att skriva om senare i veckan.

 

Vad gör jag för att undvika oseriösa OA-förlag?
I första hand gäller en noggrann kontroll av tidskriften och förlaget som står bakom. Hur länge har den funnits? Finns den i Web of Science? Vem är editor-in-chief? Vilka ingår i redaktionskommittén? Pieta Eklund, Högskolan i Borås, har skrivit en användbar guide:
Open Access och tveksamma förlag: En guide och stöd i att bedöma open access-tidskrifter
Listan över oseriösa OA-förlag: Beall’s list: Potential, possible, or probable predatory scholarly open-access publishers
Läs gärna: Bluff-förlag söker forskare en allt vanligare företeelse, SULF

Har du frågor inför publicering i tidskrift eller parallellpublicering, vänd dig till biblioteket, Publications@sh.se