Bildning är att vidga horisonten

Postat av
Svara

TEMA:Bildning

Av Henrik Bohlin, docent i filosofi, högskolelektor i idéhistoria

En av mina mest bildande erfarenheter var att göra militärtjänst. Jag hade växt upp i övre medelklassmiljö, med präster och professorer i släkten, och hunnit läsa några terminer filosofi och idéhistoria i Uppsala. Nu kom jag till ett logement med lastbilschaffisar, svetsare och fabriksarbetare från ställen som Västerås och Surahammar. Vi med annan bakgrund var en liten minoritet och fick anpassa oss efter majoritetsnormen. En prästson på logementet intill blev mobbad för bög och fick toalettpappersrullar slängda på sig när han snarkade.

Men för mig blev lumpartiden en positiv upplevelse. Jag mötte en kultur där sådant jag lärt mig betrakta som fult och förbjudet var tillåtet och det i mina kretsar prestigefyllda var töntstämplat. Bögskräck och gnäll om politiker och mäktiga fick man försöka stå ut med, men annat lämnade avtryck och fick mig att tänka annorlunda. Min egen medelklass började framstå som ett främmande folk med intrikata och obegripliga normer för vad som får sägas och visas, som kunde få mig att undra om det ska behövas psykologexamen för att förstå vad folk egentligen menar. Hos arbetarkillarna var det raka rör och sällan någon tvekan om vad någon tänkte och kände. När jag kom tillbaka till högskolestudierna och medelklassen blev det en kulturchock i andra riktningen, och det kan fortfarande hända att jag går på sociala minor i terräng som borde vara välkänd. Men horisonten hade blivit litet vidare och jag bar med mig övertygelsen att det finns andra meningsfulla sätt att förhålla sig till världen och livet, och att man kan ha mycket att lära av människor som är annorlunda än man själv.

Vad har det här att göra med bildning?

”Bildning” var för länge sedan något som skilde det lilla fåtal som läst på universitetet från vanligt folk. Med massutbildningens framväxt efter andra världskriget föll detta äldre bildningbegrepp i vanrykte. Högre utbildning betraktades inte längre som insocialisering i samhällseliten utan som produktion av arbetskraft för marknadens behov. När politiker i dag argumenterar för satsningar på utbildning och forskning talar ingen om bildning, utan nyckelorden är tillväxt och konkurrenskraft.

Men som en motreaktion har bildningstanken de senaste tio eller tjugo åren återkommit i ny skepnad som samlande begrepp för dem som, liksom jag själv, tycker att högskolestudier måste handla om mer än yrkesutbildning. (Pedagogen Bernt Gustavssons bok ”Bildning i vår tid” från 1996 är ett bra exempel.) Högskolestudier ska självklart ge yrkeskompetens, men de nya bildningstänkarna vill att ribban ska ligga högre. Högre undervisning ska utmana invanda tänkesätt, vidga tankehorisonten och få en att växa som människa. Det som lumpartiden var för mig ska högskolestudier vara för alla, en bildningsresa som öppnar nya och oförutsedda perspektiv och gör att man inte är riktigt densamma efteråt.

Bildning är provocerande. Den retar mäktiga särintressen som Svenskt Näringsliv, företagarorganisationen som tycker det är slöseri med skattepengar att ge utbildningar som inte leder till jobb direkt efter examen och som vill få studenter att sluta läsa humaniora och konst. Men även bland studenter möter man inställningen att studier ska ge jobb och inget mer, och att man borde slippa vetenskapsteori, kurser som ger historiskt sammanhang och till och med marknadsföringsteori som ger förståelse men inte handgreppskunskap i hur man gör reklam.

Ett annat hinder på vägen är att vi som argumenterar för bildning verkar talar förbi varandra. Bildning tycks kunna betyda litet vad som helst – allmänbildning, studier i humaniora, reflektion om erfarenhet – och den som föreslår en samlande definition får kritik för att försöka begränsa andras fria tänkande. Var och en verkar vilja hålla sig med sin egen privata innebörd av det ord alla använder, så att det till slut påminner om filosofen Ludwig Wittgensteins exempel med ordet för det var och en som använder det kallar något han har i en liten ask men inte visar för någon annan, så att ingen vet vad någon annan menar. Enade vi stå, söndrade vi falla, sade man en gång inom arbetarrörelsen. Den principen gäller fortfarande.

Vad bör göras? Debatten med dem som vill reducera högskolan till yrkesutbildningsinstitut måste fortsätta. Vi högskolelärare måste envisas med att kräva kritiskt tänkande, självständighet och djupare förståelse av våra studenter. Och vi måste våga lyfta blicken ur våra små askar och på allvar börja diskutera vad vi gemensamt kan mena med ”bildning”.

Det nya bildningsbegreppet bör sökas i levande dialog med den tanketradition där man finner sådana som den tyske filosofen, språkvetaren och utbildningsreformatorn Wilhelm von Humboldt. Få har skrivit bättre om bildning än han, här i ett citat ur en text från 1810.

Vissa kunskaper måste helt enkelt vara allmänna, och i än högre grad en viss bildning av sinnelaget och karaktären, som ingen får sakna. Uppenbart är endast den en god hantverkare, köpman, soldat eller affärsman, som i sig själv och utan hänsyn till sitt särskilda yrke är en god, anständig och enligt sitt stånd upplyst människa och medborgare. Om skolundervisningen ger honom det som krävs för detta, så förvärvar han sedan mycket lätt sina särskilda yrkesfärdigheter och behåller friheten att, som så ofta sker i livet, gå från ett yrke till ett annat. Om man däremot utgår från det särskilda yrket, gör man honom ensidig, och han når aldrig den skicklighet och frihet som även i yrket fordras för att inte bara mekaniskt efterhärma det som andra gjort tidigare utan själv göra utvidgningar och förbättringar.

Applechefen Steve Jobs berättade om en collegekurs i kalligrafi som han läste utan någon tanke på vad han skulle ha den till. Tanken att skrivtecken kan vara konstverk och inte bara verktyg för snabb informationsförmedling inspirerade till Appledatorernas revolutionerande och skolbildande gränssnitt och till produkter som iPhone och iPad. Det är ett fint exempel på den breda bildning som Humboldt talar om och den förmåga till nyskapande den leder till.

Att studera på högskolan är ett unikt tillfälle i livet att vidga tankens horisonter och utvecklas och växa som människa. Låt oss gemensamt se till att ingen missar den chansen.

Henrik Bohlin…

Vad har du för bakgrund?
Jag växte upp i Stockholm, Lund, Oslo och Bergen. Pappa var teolog och präst och vi flyttade med hans jobb. Efter studentexamen i Bergen flyttade jag tillbaka till Sverige och läste filosofi, idéhistoria och historia i Uppsala och Stockholm. Efter disputationen i teoretisk filosofi 1997 började jag undervisa på Södertörn, först som timanställd, sedan som tillfälligt anställd på deltid och till slut som heltidsanställd lektor i idéhistoria med inriktning mot vetenskapsteori. Jag är ordförande i Fakultetsnämndens utskott för lärarutbildning och har tidigare varit ämnesansvarig i idéhistoria. 2008 fick jag forskninganslag för ett projekt om kritiskt tänkande och ett annat om empati.

Senaste konferensen du var på?  
”Hume and the Virtues”, en endagskonferens om David Humes moralfilosofi på Oxford Brookes University, Oxfords svar på Södertörns högskola.

Har du någon okänd talang?
Jag frågade min fru, och hon svarade att jag är en bra ledare och väldigt snäll. En okänd talang är annars amatörskådespeleri. För ungeför tio år sedan ville jag bli roligare som lärare och gick kvällskurser i scenframställning på Kulturama. Jag hade tur och hamnade i en fantastiskt bra grupp. När vår lärare fick sparken från Kulturama efter några terminer startade vi en liten amatörteatergrupp som satte upp ”Sällsamt mellanspel” av Eugene O’Neill. Vi gjorde bara två föreställningar, men det var enormt kul och utvecklande, även om jag kanske inte blev någon bättre lärare av det.

Vad gör du för att samla krafter?
Jag gör ett yogaprogram på tjugo minuter varje kväll, och så har vi sommarstuga på Gotland. Att komma dit är medicin för kropp och själ.

På spaning efter ett Södertörnskt bildningsbegrepp

Postat av
Svara

TEMA: Bildning

Av Jonna Bornemark, föreståndare på Centrum för praktisk kunskap

Ett 30-tal Södertörnsanställda kliver ombord på flyget till Visby. Det känns lite som en klassresa när vi fyller halva planet. Vi ska på konferensen ”Bildning i praktiken” som ordnats av Södertörn tillsammans med Högskolan på Gotland. Bildning är ju ett hedersbegrepp på Södertörn och i Visby har de satsat på Liberal Education-utbildningar. Jag ser mig omkring och funderar på om vi från Södertörn har ett gemensamt bildningsbegrepp och om vi skiljer oss från högskolan på Gotland.

Under konferensen samlar jag på mig olika betydelser av bildningsbegreppet. Det sägs att bildning är en typ av allmänbildning: naturvetarna ska känna till något om humaniora och humanisterna något om naturvetenskap. Tvärvetenskapliga kurser är idealet. Ett annat spår är att det handlar om generiska färdigheter snarare än om sakinnehåll, om kritiskt tänkande, att kunna analysera och strukturera problem, och om att kunna presentera muntligt och skriftligt. Ytterligare andra menar att det handlar om att kunna ta ett personligt och socialt ansvar för sin omvärld och om att använda mångfalden i klassrummet. På så sätt närmar det sig ett annat för Södertörn speciellt tema: interkulturalitet och förmågan att handla i ett mångkulturellt samhälle. Någon vill i förlängningen av interkulturalitet betona förmågan att ge plats för icke-vetande, det vill säga att ta med i beräkningarna att vi inte vet vad framtiden bär – och förstås förmågan att hantera detta icke-vetande. På så sätt betonas en hållbar utbildning som inte snabbt blir inaktuell. Ytterligare aspekter som kommer fram är ett lärande med alla sinnen, ett estetiskt, empatiskt och socialt lärande och inte blott ett intellektuellt lärande. Andra lyfter fram bildning som en politisk strategi och ett motstånd mot en nyliberal ideologi där vi blir konsumenter snarare än medborgare.

I mina öron låter det disparat, men delvis också som självklara delar av en modern högskoleutbildning. Bildningsbegreppet sticker dock fortfarande ut inom högskolepolitiken och sätter knappast något avtryck i kvalitetsmätningar och rankinglistor. Men skillnaden mellan Södertörn och Gotland blir också tydlig. Efter första dagen börjar jag fundera på om Liberal Education är det enda sättet att göra bildning i praktiken. När det är dags för Södertörnsprofilerna Anders Burman och Henrik Bohlin att prata så lyfts det kritiska tänkandet fram, men blir det egentligen så mycket av det där ”i praktiken”?  Men visst har vi en lång rad konkreta arbetssätt på Södertörn. Jag hittar dem på de små workshoparna mellan huvudtalarna, jag hör att Petra Lundberg Bouquelon gör ett bra jobb med estetiska färdigheter och Maria Wolrath Söderberg har spännande tankar från retoriken och högskolepedagogiken. Så slår det mig vad det är Petra och Maria har gemensamt och som är centralt även på Centrum för praktisk kunskap: de utgår från studenternas erfarenheter och låter varje teoretiskt perspektiv finna sin botten där. Bildning blir då inte en viss sorts utbildning utan ett förhållningssätt till relationen mellan studenternas erfarenheter och högskolans teorier.  Erfarenhet är inte heller ett blott intellektuellt fenomen utan inkluderar sinnlighet, emotioner och värderingar, och teorierna måste därmed knyta an till alla dessa lager. En bildande utbildning ger inte bara ny kunskap utan också verktyg till att handla på nya sätt.

Att en sådan koppling mellan erfarenhet och bildning skulle vara central för hela Södertörn är nog för mycket sagt, men helt klart är det en viktig beståndsdel i ett Södertörnskt bildningsbegrepp.

Jonna Bornemark…

Vad har du för bakgrund?
Doktorerade i filosofi 2010. Nu föreståndare för  Centrum för praktisk kunskap.

Senaste konferensen du var på?
Phenomenology of Pregnancy and Drives: Erotic intersubjectivity, som jag arrangerade här på Södertörn med Nicholas Smith.

 

Har du någon okänd talang?
Jag är bra på att backa med släp.

Vad gör du för att samla krafter?
Leker kurragömma i skogen med mina barn och min häst

 

Bildning i praktiken

Postat av
Svara

TEMA: Bildning

Av Jan Hjalmarsson, enhetschef på enheten för lärande- och forskarstöd
Södertörns högskolebibliotek

Hur kan vi på biblioteket bidra till lärande och bildning idag? Och hur kan ny teknik relateras till bildning? Dessa frågor har dykt upp i olika samtal hos oss den senaste tiden. I detta inlägg tänkte jag – helt enkelt – ta tillfället i akt att fundera vidare. I ett samhälle som präglas av globalisering, snabb teknisk utveckling och en massiv tillgång till information betonas nya kunskaper och färdigheter som förmågan att söka, värdera och använda information. Dessa förmågor kopplas i sin tur ihop med begrepp som datorkompetens, informationskompetens, mediekompetens eller digital kompetens. Begreppen har lanserats inom olika sammanhang för att beskriva en slags nyckelkompetens som anses vara central för en aktiv medborgare i dagens samhälle. Tekniken ger oss tillgång till information som sedan måste tolkas och sättas in i ett sammanhang för att kunna användas. Dessa kunskaper och färdigheter ser jag som en viktig del av ett bildningsbegrepp idag. I högskolans nya forsknings- och utbildningsstrategi betonas en breddning av bildningsbegreppet. Här står bland annat att: ”Bildning inbegriper förmågan att förhålla sig kritisk och informerat till vår tids stora frågor, till exempel samhällsutvecklingen, teknologin och miljön”. Denna breddning av begreppet öppnar, på ett mycket positivt sätt, upp för en förnyad diskussion.

Tekniken ger oss nya möjligheter inom högre utbildning att arbeta med bildning och pedagogisk utveckling. Hur kan vi konkretisera detta i vårt dagliga arbete? Vad kan vi ge för stöd och verktyg till er lärare för att integrera ett bildningsperspektiv i utbildningarna? Det finns såklart flera ingångar, men här några viktiga delar i detta arbete:

  • Att vi tillsammans med er, lärare och studenter, arbetar fram undervisningsinslag där ämnesinnehållet relateras till samtida samhällsfrågor och där informationssökning på nätet och källkritisk informationsanvändning är en integrerad del.
  • Att vi via nätet tillhandahålla alternativa sökverktyg, databaser och digitala verktyg för kommunikation till produkter som till exempel Google och Facebook. (Dessa gigantiska företag som alltmer ägnar sig åt att ge oss den information som vi redan känner till och kartlägger våra beteenden på nätet för kommersiella syften.)
  • Att vi tillsammans mer er lärare arbetar fram modeller för att på ett genomtänkt sätt använda IKT (informations- och kommunikationsteknik) i undervisning för studentaktiva arbetsformer samt ge utrymme för olika lärstilar.
  • Att vi har ett uttalat pedagogiskt förhållningssätt i våra möten och samtal med er studenter. Om vi utgår från era erfarenheter ger det oss stora möjligheter att på ett kreativt och inkluderande sätt skapa goda förutsättningar både lärande och bildning.

Att väcka er nyfikenhet, våga utmana er och ge utrymme för diskussion och reflektion. Här ligger vår största utmaning idag. Jag avslutar här med en fråga som vuxit fram i och med skrivandet av detta inlägg: Kan och bör lärande och bildning, precis som forskning och utbildning, ses som två sidor av samma mynt?

 

Jan Hjalmarsson…

Vad har du för bakgrund?
Jag har arbetet på högskolan och biblioteket sedan 1996. Tyngdpunkten i mitt arbete har i princip hela tiden varit inriktad på IKT, undervisning och lärande. Jag har sedan 2003 arbetat med stöd för högskolans nätbaserade utbildningar och högskolepedagogik. Sedan ungefär ett och halvt år tillbaka är jag enhetschef på biblioteket för Enheten för lärande och forskarstöd. Jag har studerat litteraturvetenskap och historia vid Lunds universitet. Efter dessa studier gick jag på bibliotekarieutbildningen i Borås och tog examen 1991. Senaste kursen jag gick var en högskolepedagogisk kurs med inriktning mot genus. En väldigt givande kurs som jag har haft stor nytta av i olika sammanhang.

Senaste konferensen du var på?
Då. Nu. Och sen då? : Konferens om digital kompetens och skolutveckling som hölls vid Linnéuniversitet och var en slutkonferens för ett projekt, Ung Kommunikation, som var ett utvecklingsprojekt för lärarutbildning, skola och lärmiljöer som har pågått sedan 2006. Syftet för projektet var att främja digital kompetens och belysa de många olika sätt som modern teknik påverkar lärande.

Senaste konserten?
Michael Kiwanuka, brittisk folksoulsångare, på Kägelbanan, Södra teatern.

Vad gör du för att samla krafter?
Lyssnar på väldigt mycket musik, läser om musik och ser dokumentärer om musik… och sen går jag på nästan på alla hemmamatcher med Bajen såklart!.

 

Är att gå vilse i biblioteket vägen till bildning?

Postat av
Svara

TEMA: Bildning

”Jag skulle vilja skapa ett bibliotek där man kan gå vilse, sa arkitekten, där människor tappar orienteringen och behöver fråga om vägen.”
Christer Malmström, arkitekt Södertörns högskolebibliotek

Till ett bibliotek med system för ordning och reda, var sak på sin plats, förs en dimension av det oplanerade. Det strukturerade och det ostrukturerade möts och nya tankar formas. En metafor för bildning så god som någon.

Södertörns högskola lyfter fram modern medborgerlig bildning som en hörnsten i verksamheten. Bildning är långtifrån ett entydigt begrepp år 2012 och medborgerlig bildning klingar tillräckligt gammeldags för att fräschas upp med ”modern”. Modern medborgerlig bildning tål att vändas och vridas på, att tolkas och diskutera och diskussionen i sig utgör en del av bildningsprocessen. Vad innebörden av Modern medborgerlig bildning är finns det inga färdiga svar på, men det visar en vilja, en riktning i vad vi vill med verksamheten på högskolan. En riktning som är alldeles naturlig och självklar för oss som bibliotek. I högskolans strategidokument står att Södertörns högskola ”ska utgöra en mötesplats för bildning och för öppna kvalificerade samtal mellan vetenskap, konst och politik.” Vad är ett bibliotek om inte en mötesplats för bildning, såväl in real life som virtuellt?

Men, mer konkret, hur gör man bildning? Hur gör man modern medborgerlig bildning?

 

Koftor och kunder med krav

Postat av
4

Händer det att vi bibliotekarier skäms lite för att vi är just bibliotekarier?  Eller snarare för det folk tror vi är? Ibland, aldrig, ofta? Första alternativet för mig. Men inte är jag –  eller någon annan jag känner för den delen – den där trista bibliotekarietypen. Ni vet som hon i tv-serien Boktjuven, med grå kofta vars enda passion är böcker. En nolifer med en kärlek till böcker som kraftigt överskuggar kärleken till människor. Film- och litteraturhistorien kryllar av sådana porträtt, knut i nacken, glasögon, veckad kjol och – det hyschande fingret. För 10 år sedan gjorde bibliotekarien Sally entré i rutan. En helknäpp, förvirrad bibliotekarie så dråplig att ingen kunde hålla sig för skratt. Med ett undantag, den egna yrkeskåren: ”Bilden av bibliotekarien som blodfattig, tråkig och tystlåten förstärks av serier som Sally” menade facket. En bibliotekarie som inte saknar självironi är DNs Jenny Lindh som svarar på läsarnas frågor om bibliotekens och bibliotekariernas mysterier. Som: ”Måste ni läsa på universitetet?”, ”Är det okej att rätta fel i böcker?” Eller vad sägs om senaste frågan: ”Hur ser du på incidenten med skolbibliotekarien som blottade en orakad armhåla mitt under själva Melodifestivalen?” Kolla in svaren i DN!

Verklighetens bibliotekarier har definitivt lyft blicken från böckerna till människorna och skapat sig själva och sina besökare ett liv. Digitaliseringen har gjort information i allmänhet så mycket tillgängligare – vi har inte monopol på kunskapsorganisation längre och måste visa oss och konkurrera med vår kunskap om kunskapen. Vi vill på SH erbjuda en miljö där alla kan inspireras, lära sig och utvecklas i och hitta nya oväntade perspektiv; Skapa förutsättningar för lärande och bildning. En äldre professor utbrast när vi samspråkade efter en bokpresentation, att ”förr byggde man bibliotek för böcker men det här biblioteket verkar ju vara byggt för människor”. Jag anade en ton av bitterhet. Jag vågade inte riskera att spä på genom att berätta att, ja så är det och numera är det inte ovanligt att de som använder biblioteket kallas kunder. Erfarenheten har lärt mig att ordet kund i dessa sammanhang ofta provocerar och avvisas som New Public Management-diskurs. Måhända, men jag tycker att kundbegreppet har påskyndat ”lyft-blicken från-hyllorna”-processen. Se den du och samlingarna är till för, den som har förväntningar och som kan ställa krav.

Våra användare är inte kunder i en New Public Management-diskurs. De köper inte något, det finns ingen marknad. Vi måste själva vilja något med vår verksamhet. Vi lyssnar, vi är till för er, våra studenter, lärare, forskare, allmänhet, ni är i allra hösta grad medproducenter, må ni kallas kunder eller brukare, användare, låntagare, kärt barn många namn. Och en bibliotekarie är alltid en bibliotekarie, om än i grå kofta.

Äntligen en ny Riksbibliotekarie!

Postat av
Svara

Förra veckan fick vi äntligen en ny Riksbibliotekarie och chef för Kungliga biblioteket. Äntligen eftersom den tidigare RB:n förgäves försökte gå i pension i höstas. Talen var skrivna, maten beställd och bibliotekarierna uppklädda då antibeskedet om ny Riksbibliotekarie offentliggjordes, ”Gunnar Sahlin sitter kvar tills regeringen hittar lämplig efterträdare”. Festen ställdes in, tofflorna plockades fram och allt fortsatte som vanligt. Hur kan det vara så svårt att hitta lämplig kandidat till den finaste av titlar ”Riksbibliotekarie”? Kan det bero på att platsannonsen efterfrågade en Bibliotikarie (ja, en biblio-tik)  eller att jobbet kategoriserades som ”sekreterare” eller kanske för att man lätt kan tro att man måste vara bibliotekarie för att bli utnämnd till Riksbibliotekarie?

Men nu är det klart, Gunilla Herdenberg heter vår nya RB, och efter påtryckningar i sociala medier-världen förseddes hon samma dag hon utnämndes med twitter-konto och lite trevande har twittrandet kommit igång. Ett av hennes första tweets stack lite i ögonen: ”Kul att så många bibliotekarier tycker det är kul att jag är just bibliotekarie!” Ok, vi noterar, den nya Riksbibliotekarien är bibliotekarie och det är särskilt kul. Uppenbarligen måste inte en RB vara den skickligaste av bibliotekarier. När jag var ung och hade pass i informationsdisken på KB sprang det runt en massa 90-tals-snobbiga juridikstudenter som hängde vid disken för att begära fram förarbeten eller möjligen var det Handelsstudenter som efterfrågade X antal årsredovisningar. En av dessa kostymklädda unga män sågs en dag joggandes förbi Infodisken med mobilen Mega i högsta hugg. Oacceptabelt på ett Kungligt bibliotek, i alla fall på 90-talet. Min erfarna kollega läxade upp den unge mannen varpå han svarade med en lång drapa om oförskämda bibliotekarier och en massa annat varpå min kollega ampert replikerade att han var välkommen att skriva ett brev till Riksbibliotekarien. Där kom han av sig. ”Riks-biblio-, vad hette det sa du?” Avväpnande och statustyngt.

Och vilken skillnad gör RB och KB för oss på Södertörn? En hel del faktiskt, även om man inte åker till Humlegården regelbundet. Utöver att spara och ge tillgång till alla tryckta böcker, tidskrifter ljud- och bildinspelningar, tidtabeller, reklambroschyrer (Vadagstryck), har KB ett uppdrag att samordna tjänster till biblioteken. Stort fokus ligger på att bidra till en god infrastruktur, dvs underliggande system och tjänster som gör det möjligt för er att få tillgång till det material ni behöver för forsknings och studier. KB sluter t ex avtal för paketen av vetenskapliga tidskrifter som ni når via vår webb och ansvarar för att Libris – som alla forskningsbibliotek bidrar till – fungerar smärtfritt. KB har också ett enormt arbete framför sig att digitalisera äldre material och göra det nåbart via webben för forskning. Ett arbete som Statskontoret i sin nyligen publicerade myndighetsanalys av KB anser bör prioriteras högre. Så äntligen har vi en ny Riksbibliotekarie på plats och från Södertörn önskar vi lycka till i arbetet med fortsatt utveckling av nationalbiblioteket för att underlätta forskning och lärande!

Att göra trycksvärta sökbar

Postat av
Svara

”I ena ringhörnan : en surfare uppkopplad mot 200 miljoner sidor information på internet. I den andra: en bibliotekarie som har 14 mil böcker till sitt förfogande.”

Året är 1998. På Carolina Rediviva springer Bibliotekarien upp och ner i spiraltrapporna, letar böcker, bläddrar. På ett kontor sitter ”Surfaren” och Altavistar. Vem får snabbast fram rätt svar på faktafrågorna i Expressens boxningsmatch? Bibliotekarien versus internet. Boken versus tekniken. Expressen-artikeln hittar jag i Mediearkivet, ett kommersiellt ägt tidningstextarkiv som högskolan har prenumeration på. Du kommer åt det på campus och om du är student eller personal på SH kan du logga in hemifrån. Totalt ryms artiklar från ca 400 tidningar, med start för flera av dagstidningarna från tidigt 90-tal.

Att slå upp en gammal tidning är som att åka Skalmans tidsmaskin och äldre dagstidningar är viktigt källmaterial för forskning. Vill man se hela originaltidningen med layout, annonser etc. är det mikrofilm som gäller. Mikrofilm som ska rullas upp, föras in i otympliga specialapparater och läses i speciella mikrofilmsrum. På vårt bibliotek har vi ett litet mikrofilmsrum med DN i mikrofilm fr.o.m. 1945 och löpande. På Kungliga biblioteket finns ett stort mikrofilmsrum i källaren med samtliga svenska dagstidningar fr.o.m. 1979 och det lär finnas stammisar där som när de en gång klivit in aldrig kommer ut. Vecka in och vecka ut vevar de sig igenom första världskrigets utbrott, krigsslut, bortsprungna hundar i Norrtälje, rea på Tempo. Med mera. Att veva sig fram till det man söker kräver oändligt många timmar och starka armar. Drömmen är förstås att ha ett digitalt, sökbart arkiv av dagstidningar på webben. Kungliga biblioteket försöker med hjälp av EU-medel uppfylla drömmen genom digitaliseringsprojektet Digidaily. Aftonbladet och Svenska Dagbladet ska bli sökbara på nätet i sin helhet från första utgåvan 1830 respektive 1884. De söndervittrande tidningsläggen, transporteras upp till Fränsta i skogarna utanför Ånge och skannas in. Sen kastas de (lugn, det finns dubbletter på KB). Allt publicerat före 1850 kommer att vara fritt tillgängligt på nätet. Dvs. 20 år av Aftonbladet och 0 år av Svenska Dagbladet. Resterande år måste läsas på datorer placerade på KB i Humlegården. Varför den magiska gränsen 1850? Jo, det är finurligt uträknat. Skyddstiden är enligt lag 70 år efter upphovsrättsinnehavarens död. Alltså måste skribenterna helt säkert ha varit döda sedan åtminstone 1942. Om man sen räknar med att några kan ha blivit 90 år, då måste de ha fötts senast 1852. Och man vet ju inte, kanske skrev/ritade någon av journalisterna sitt första alster som nyfödd. Alltså 1850 som gräns. Riskfritt. På sikt hoppas man på avtalslicenser som en möjlig väg att göra materialet tillgängligt för den som faktiskt befinner sig utanför Stockholm. Och förhoppningsvis flyttas gränsen fram ett år för varje år som går.

Men hur gick det i matchen Bibliotekarien versus Surfaren? 6-4 till Bibliotekarien. Man kan ju ana hur matchen skulle slutat i dag, nu när såväl Bibliotekarier som tryckta tidningar och böcker har släppts in på internet.  Knockout. Stackars surfaren.

SH-bibblan, där Heidegger möter Justin Bieber

Postat av
2

Av Isabelle Ståhl, student på Södertörns högskola

På många bibliotek, exempelvis KB, riskerar man att bli avskjuten på bakgården om man gör ljud, snusar eller slår för hårt på datorns tangenter. En gång blev det slagsmål i KB:s tysta läsesal för att någon drack vatten för högljutt. Eftersom medelåldern är 85 år känner man sig alltid lite för ung för att ha existensberättigande. I SH-bibblan känner jag mig däremot gammal i jämförelse med alla de tonåriga a-kursarna som studsar förbi i ett moln av Britneyparfym och pratar om Justin Bieber och vad som händer i helgen. Hela deras humor är uppbyggd på internetmemer och det skrämmer mig lite att jag blivit så gammal att jag bara känner igen deras ord från analytiska kulturartiklar om 90-talister.

Men när man skriver en c-uppsats om fenomenologiska perspektiv på intet och tillvarons ofrånkomliga ångest är det faktiskt rätt skönt att sitta och lyssna på vad som försiggår i nittonåringarnas milt Hello Kitty-rosa värld. Den kontrasten tycker jag om med södertörnbibblan. Jag trivs i den flygplatsliknande monolitiska arkitekturen, nittiotalisterna som byts ut varje termin men alltid ser likadana ut, kombinationen av industridesignad historielöshet och klassisk, värdig, europeisk bildning.

På filosofiska institutionen i Lund verkade läroplanen vara utformad någon gång i mitten av 1700-talet och undervisningen hölls högst upp i ett ouppvärmt tornrum som hade lika lite kontakt med livet nere på jorden som den likstela analytiska filosofi man fick lära sig där. När jag kom till Södertörn insåg jag vad jag alltid hade saknat. I höstas efter en delkurs om Heidegger gjorde jag en radioessä i Obs i P1 om Heideggers syn på ångest som motkraft till dagens KBT-terapi. Jag har aldrig vågat pröva något liknande när jag pluggade i Lund, för där var man jämt tvungen att uttrycka sig i satslogiska termer för att våga påstå något, där befann sig filosofin i en steril lite kuvös långt bortom det upplevda. På SH-bibblan har jag hittat några av de böcker som betytt mest för mig. Skillnaden från andra bibliotek är att avståndet mellan texterna och livet inte känns lika stort. Där befinner sig det för länge sedan tänkta och det angelägna nuet väldigt nära varandra.

 

 

Isabelle Ståhl Vår gästbloggare Isabelle Ståhl är 23 år och läser filosofi C på Södertörns högskola.

Hon är även litteraturredaktör på Nöjesguiden, skriver krönikor i bl a Helsingborgs dagblad och Göteborgs-posten och är lärare på Folkuniversitetets skrivarakademi.

Favoritfilosofen är Heidegger och då Isabelle är ledig gillar hon att åka tåg, gärna till övergivna industriområden i östeuropa.
Isabelle bloggar på http://isabellestahl.wordpress.com.

 

 

Kan vi låna ut e-böcker?

Postat av
Svara

En lärare på högskolan ringde mig före jul: ”Karin, hur går det för er på biblioteket nu när e-böckerna har blivit så dyra?” Tonen var uppriktigt bekymrad och jag påbörjade en lång, detaljerad föreläsning om e-boksavtal och prismodeller. ”Så det drabbar inte er?”, försökte hon avsluta. ”Nja, inte direkt. Vi har inte samma avtal som folkbiblioteken”.

Den tjänst som de flesta folkbibliotek har avtal för via Elib gör det möjligt för alla med lånekort att ”låna” en e-bok i 28 dagar. Efter det förintas boken och en faktura på 20 kr skickas till biblioteket. 20 kr varje gång en låntagare laddar ner en bok i 28 dagar. Tjänsten har funnits i 10 år men i och med läsplattor och mobiler blev den plötsligt poppis och kostnaderna för biblioteken slår i taket. Media har hakat på och debatten nådde nya höjder i och med den s.k. Zlatan-effekten.  Zlatans nya bok släpptes nämligen omedelbart som e-bok via Elib. En bloggande ekonomireporter på Expressen uttrycker stor förvåning över att – som han tror – förlagen släpper e-böcker gratis via bibliotek.

”Ladda ner Zlatanboken gratis – hur tänker förlaget? …  Varför ska jag köpa böcker längre när det är enklare och gratis på biblioteket?”

Inte så revolutionerande kanske att det är gratis att få tillgång till böcker från biblioteket. Finns t.o.m. en lag som reglerar det, Bibliotekslagen. Men nu är formatet ett annat, och du behöver inte fysiskt förflytta dig till biblioteket, i övrigt, business as usual, eller?

Problemet är bara att en e-bok inte kan lånas ut. KBs forskningschef Pelle Snickars upprepar detta med en dåres envishet i ett antal artiklar. Man kan bara skapa kopior. Men, varför denna simulering av utlåning? Tekniken begränsar inte. Inte heller upphovsrätten i egentlig mening. Det handlar helt krasst om pengar. Det handlar om att förlagen inte vill riskera att förlora en krona för att böckerna råkar bli digitala. Därför är uppfinningsrikedomen stor att hitta modeller som kostar och som begränsar användningen. Några exempel från internationella leverantörer: Att tvingas betala per ”elektroniskt exemplar”, vill två låna samtidigt får biblioteket köpa ett ex till, att ett ”elektroniskt exemplar” slits ut efter ett antal nedladdningar så biblioteket måste ”gallra det” och köpa nytt, att högst tre personer kan läsa samma bok samtidigt etc.  Och senast i söndagens SVD går författarförbundet ut och positionerar sig med parollen:

”Inför ett lån per bok även för e-böcker”.

Knappast i linje med bibliotekens mission om att främja tillgången till litteratur och information. Knappast ens i närheten av att utnyttja de möjligheter digitala medier ger. Från forskningsbibliotekens sida har vi sagt nej till de mest begränsande modellerna från leverantörerna. Samtidigt ser vi stora fördelar med information i digital form och erbjuder ett stort antal e-böcker enligt ett antal olika avtalsprinciper. Totalt har vi sedan årsskiftet ca 80 000 e-böcker som alla är sökbara i vår katalog Miks. Absolut största delen ingår i ett enormt paket, Ebrary, med fri samtida användning och en kostnad för oss som är oberoende av antalet nedladdningar. Du kan läsa dem strömmande eller ladda ner dem. En annan plattform vi har är Dawsonera som erbjuder fri samtidiga användning. Bra så. Sen finns det ju dessvärre andra sätt att begränsa, som att de populäraste böckerna inte ingår i paketet, eller att en bok som blir för poppis plockas bort.

Att erbjuda kurslitteratur i digital form ser vi som ett steg i att underlätta för er. Tänk att alla kan läsa samma bok samtidigt, hemifrån kvällen innan tentan, tänk att de inte kommer bort etc.  Men problem nr 1: Bara en bråkdel av framförallt kurslitteraturen går att köpa som e-böcker (i princip ingen svensk), 2: De som går att köpa är ofta dyra. Förlagen är livrädda för scenariot att ingen mer kurslitteratur säljs direkt till studenterna. Det handlar alltså om pengar.

Är ett bibliotek med oordning i hyllorna ett bibliotek?

Postat av
5

Så här vid årsskiftet kan vi se tillbaka på ett biblioteksår fullt av händelser. En händelse som fått stor uppmärksamhet är att man på Stockholms universitetsbibliotek bytte hylluppställningssystem. Just detta tar studentkårens Gaudeamus upp i sin årskrönika som en av de viktigaste händelserna på SU under 2011.  Rubriken är ”Oordning i bokhyllorna på SUB.”

”Sedan årsskiftet 2010/2011 ställer universitetsbiblioteket, SUB, inte längre böckerna i bokstavsordning. Biblioteket ska gå över till siffersystemet Dewey, men böckerna sorteras tillfälligt efter inköpsdatum. Stor förvirring uppstår.”  

Man inser sprängkraften! Ett universitetsbibliotek som beslutar att ställa böckerna i oordning. Vad hände med bibliotekariernas välrenommerade ordning och reda-anda? Dewey är det amerikanska system för ämnesindelning av böcker som de flesta svenska högskolebibliotek (med KB i spetsen) nyligen gått över till. I internationaliseringens namn har man valt ett amerikanskt 1800-tals system som kodar om all världens kunskap till siffersviter. Så långt är vi med. Förvirringen uppstår när SUB deklarerar att man varken tänker använda detta ny-gamla system eller det invanda SAB-systemet för uppställning i hyllorna utan ett helt annat system, nämligen Nummerordning. Först kommer bok nr 1, sen nr 2, sen nr 3, oavsett ämne. Enkelt, nära på genialt. Om det är värdigt ett bibliotek eller inte är debattens kärnfråga. Det finns ett fint bibliotekariskt ord för det nya systemet. Numerus currens. Praktiskt och billigt i drift menar biblioteksledningen. Ska det bedrivas bibliotek eller bokförvaring? kontrar studenterna. Och fortsätter:

”Frågan låter kanske krass men den rymmer en större fråga om vart biblioteket är på väg. Behövs ens bibliotekarier i ett framtida bibliotek? Behövs det fysiska böcker? Vilket bibliotek vill vi studenter ha? Det är relevanta frågor som bör diskuteras. Från kårens sida hoppas vi att studenterna bjuds in i dessa diskussioner och får vara med och påverka enligt den rätt högskolelagen 2 kap. 7 § ger oss. ”

Hylluppställningsfrågan blev en språngbräda till frågan om bibliotekens framtid. Värmer en bibliotekariesjäl (besatta av framtiden som vi är) att studenterna vill diskutera bibliotekens framtid! Jag hoppas att även studenterna här på Södertörn vill vara med i den diskussionen! Vilket bibliotek vill ni studenter ha nu och i framtiden?

Varför inte börja i hylluppställningen. Ska de fysiska böckerna fortsatt stå i ämnesordning? Eller är det bara att luras eftersom en stor del av samlingen, den digitala och allt som är utlånat, inte finns i hyllan ändå? Och många böcker har ju inte en självklar ämnesindelning. Hur söker man smartast information i ett visst ämne?

För ett tag sedan ställde vi bl a frågan ”Tycker du det är svårt att hitta böcker i biblioteket?” till våra besökare. På den frågan svarade 20% ja. Med tanke på att det är ett väldigt basalt behov när man är på ett bibliotek har vi uppenbarligen inte nått ända fram. Ändå har vi böckerna i ordning tycker vi. Nån slags ordning i alla fall.