Blogg / Karins blogg

från Södertörns högskolebibliotek

Dagstidningar som ettor och nollor på KB

Jag ringer upp Heidi Rosen, projektledare på Kungliga biblioteket.

Det har gått tre år sedan jag skrev om digitaliseringen av dagstidningar inom Digidaily och projektet är avslutat. Är du nöjd med resultatet?
– Projekt Digidaily tog slut sista mars 2014 och var ett riktigt lyckat projekt! Vi hann bygga upp en digitaliseringsverksamhet tillsammans med MKC/Riksarkivet och idag digitaliserar vi löpande alla svenska dagstidningar på månadsbasis (runt 300 st) istället för att mikrofilma dem. Under Digidaily digitaliserade vi Aftonbladet (från 1830), SvD (från 1884), Expressen (från 1944), Dagen Industri (från 1983). Det blev till slut 5 258 653 digitaliserade tidningssidor!

 

Vi räknar med att vid årets slut ha ungefär 11 miljoner digitaliserade tidningssidor. Svindlande tanke.


Händer det mer inom digitalisering av dagspress?
– Ja, vi har haft andra lyckade digitaliseringsprojekt. Svensk amerikans press, i ett samarbete med Minnesota Historical Society, Swenson Immigrant Research Center och American Swedish Institute där vi digitaliserat ”immigrant tidningar” tryckta på svenska i USA. Vi har också haft ett samarbete med DN och digitaliserat DN t.o.m. 1992. Och inte minst så digitaliserar vi alla moderna dagstidningar från 1 jan 2014. Vi räknar med att vid årets slut ha ungefär 11 miljoner digitaliserade tidningssidor. Svindlande tanke :)

Hur kan forskare och intresserad allmänhet ta del av materialet?
– De problem vi nu brottas med är möjligheten att visa upp materialet för våra användare. Vi har en betaversion av ett egenutvecklat gränssnitt men utvecklingen av gränssnittet går sakta och det ser ut att förbli en betaversion ett tag framöver. Vi har i dagsläget över 6 miljoner sidor i gränssnittet som är fullt sökbara, men pgav. upphovsrättsliga skäl kan vi endast visa upp materialet på KB i Humlegården. En begränsad del av materialet, det som är 150 år och äldre, kan man söka på även utanför KB.

Recordak Microfilming Advertisement Newsweek March 24 1958. (CC BY 2.0. Från Flickr, ”SenseiAlan”)

Kungliga biblioteket.
(CC BY-SA 2.0. Från Flickr, ”stillbild”)

Christian skriver i senaste blogginlägget om mikrofilmen som det nya originalet, vilket original utgår er process från?
– Vi använder oss av tidningarna, inte mikrofilm vid digitaliseringen. Mikrofilmen är ingen bra förlaga helt enkelt. Den är oftast ojämn exponerad och enbart i s/v. Man skulle helt enkelt inte få tillfredsställande OCR-tolkning om man använder mikrofilmen anser vi. Även i de fall vi inte har dubbletter använder vi pappersexemplaret som förlaga, men då nationalexemplaret. En särskild hantering krävs då. Bara i yttersta nöd fall tar vi till mikrofilmen. Finland digitaliserar historiskt material genom att först mikrofilma papperstidningen och sedan göra digitala filer från mikrofilmen. Men kvalitén på deras mikrofilmning är jättebra! Holländarna har i sitt stora digitaliseringsprojekt utgått från papperstidningen och danska Statsbiblioteket i Århus har tänkt om vad gäller tidningsdigitalisering. Danskarna tänkte från början skanna mikrofilm men kom sedan på att kvalitén inte höll.

Hur är konditionen på de äldre papperstidningar som inte digitaliserats (än)?
– Vad gäller konditionen av äldre tidningar finns det många faktorer som påverkar. De riktigt gamla tidningarna som är tryckta på lumppapper är i väldigt gott skick.  Under vissa årtionden däremot, t.ex. 1870-1920 användes en billigare pappersmassa gjord på barrträ, som tyvärr idag är i upplösningstillstånd. Ibland är materialet så skört att man knappt kan bläddra i det utan att pappret blir till konfetti. Ytterligare en faktor är hur använt materialet har varit. Innan mikrofilmningen användes pappersexemplaren av användarna vilket så klart resulterade i slitage. Det kan man se när man är ute i Bålsta och tittar. De stora välkända och välanvända titlarna är ibland i bedrövligt skick, medan de oanvända dubbletterna är hur fina som helst.
Så klart spelar även förvaring en stor roll men jag törs säga att Bålsta i alla fall har ett jämnt och hyggligt klimat. Det är givetvis en kostnadsfråga särskilt som tidningssamlingar är ytterst voluminösa.

Foto av Heidi Rosen

Heidi Rosen.
Foto: Jens Östman.

Hej Heidi Rosen!

Vad har du för bakgrund?
Jag har alltid jobbat med bild och/eller grafik. Efter gymnasial fotografskola jobbade jag i många år på Aftonbladets bildredaktion, först som kopist, sedan som mörkrumschef. Har studerat grafisk teknik på KTK/YTH.

Efter Aftonbladet blev jag fotograf på Rikspolisstyrelsen och sedan jobb på  på dataspelsföretaget Electronic Arts. Där ledde jag det grafiska arbetet med manualer samt koordinering av speltestning. Sedan 2010 arbetar jag på Kungliga biblioteket som projektledare och då främst med större digitaliseringsprojekt.

Vad är bäst med KB?
Det finns mycket som är bäst :) Men att få jobba med helt fantastiska samlingar och försöka förmedla/tillgängliggöra dem till våra användare, och utan vinstintresse!. Sedan är det inspirerande med så många kollegor som kan så mycket! Det är en underbar salig röra av folk – och alla bidrar!

Hur tror du att kommande generationer kommer kunna ta del av dagens och gårdagens dagstidningar om säg 150 år?
De digitaliserade tidningsmaterial fortsätter att existera i någon form efter att ha migrerats många gånger under de kommande 150 åren. Och folk kommer att förundras, precis som vi gör idag när vi läser 150 år gamla tidningar! T.ex över priset på mat, att vi 2015 fortfarande använde bensin som drivmedel i våra bilar, att det var så många hemska krig i världen – tillsynes utan anledning, att jämställdhet mellan könen fortfarande var ett tvisteämne. Och mycket, mycket mer!

Mikrofilmen är det nya originalet

För några år sedan skrev jag om KBs digitalisering av Aftonbladet och Svenska Dagbladet inom projektet Digidaily. Utmärkt arbete, men dessvärre är det inte lagligt möjligt att visa upp största delen av materialet annat än innanför KBs fysiska väggar. I arbetet med digitaliseringen inom Digidaily-projektet, som nu är avslutat, utgick man från originaltidningsläggen och i dag digitaliserar KB den löpande utgivningen av moderna dagstidningar på samma sätt. Stora mängder äldre tidningar i dåligt skick återstår dock att digitalisera och i många fall väljer man internationellt att använda en mikrofilmad kopia av tidningarna som utgångspunkt för processen. Christian Widholm, historiker och lektor i turismvetenskap, reflekterar kring mikrofilmens fortlevnad in i digitaliseringen. Trevlig läsning! /Karin


Av Christian Widholm, historiker och lektor i turismvetenskap vid Södertörns högskola

Christian Widholm

Christian Widholm.
Foto: Love Frimodt Widholm.

Vilket slags dokument är det forskaren ställs inför när hen studerar äldre dagstidningar med hjälp av surrogat i form av mikrofilmad eller digitaliserad dagspress? De flesta digitaliseringar som gjorts världen över utgår från mikrofilmen. Varför då? Därför att det är oerhört kostsamt att digitalisera äldre dagspress från pappersexemplaren. Dessutom finns det inte många originaltidningslägg kvar och de kan vara i bedrövlig kondition vilket inte främst beror på dålig papperskvalitet utan snarare på en uppfattning om äldre dagstidningars låga bevarandevärde och snålt tilltagna resurser för bevarande. Vi befinner oss kanske snart i ett läge där mikrofilmerna är de enda ”original” som finns kvar. Hur går det då att förstå massmedieberättelser från förr? Nedan reflekterar jag kring den säregna läsakt som migrering av papperstidningar till mikrofilm samt ettor och nollor gett upphov till. För en utförligare diskussion se min artikel i antologin Återkopplingar.

Att i vardaglig mening kunna läsa en papperstidning handlar om att hålla i tidningen, känna pappret, bläddra och att icke-linjärt betrakta hela uppslag som aldrig är definitivt svartvita, slå ihop tidningen och lägga den ifrån sig. Att läsa mikrofilmad press består i att trycka på knappar och åka över vertikalt ordnade svartvita bilder av enstaka sidor, en procedur som, om man inte har ögonen med sig, gör att enskilda nummer av tidningen flyter ihop. Särskilt gäller detta vid åkningen över de äldre dagstidningarna. Eftersom dessa (före ca 1910) saknar regelrätt förstasida förstärks lätt intrycket av att måndagens, tisdagens, onsdagens (och så vidare) nummer flyter samman. Men, kan man undra, blir inte läget bättre när all dagspress, både äldre och nya tidningar, digitaliserats? Nja. Rullfilmen slipper vi, men resten verkar bli ”more of the same”. Merparten av digitaliseringarna som hittills gjorts internationellt har nämligen genomförts utifrån mikrofilmade dagstidningar, inte originaltidningsläggen. Ur arbetsekonomiskt hänseende är det, som antytts, fullt förståeligt. Nackdelen med denna typ av digitala surrogat är dock att mikrofilmens undermåliga kvalitet har cementerats. Den påvra kvaliteten gör sig inte minst påmind om läsaren använder den ocr-funktion som digitaliseringen möjliggjort – den fungerar minst sagt bristfälligt när mikrofilmad press varit förlagan.

16080549480_11403ba59e_z

Recordak Microfilming Advertisement Newsweek March 24 1958. (CC BY 2.0. Från Flickr, ”SenseiAlan”)

En besvärlig sidoeffekt av mikrofilms- och digitaliseringsprojektens bristande förmåga att hantera skillnaden mellan originaltidning och surrogat är att specifika analyser inte låter sig genomföras. Låt mig exemplifiera utifrån en analysmetod som återfinns i Anja Hirdmans avhandling Tilltalande bilder som fokuserar föreställningar om manligt och kvinnligt i svensk vecko- och månadspress under andra halvan av 1900-talet. Hirdman tillämpar en semiotiskt inspirerad text- och bildanalys där begreppet visuell-verbal helhet är centralt. Med denna metod undersöks tidningen som en visuell helhet. Den framträder genom att bilder, texter och estetiska uttryck (i vid bemärkelse) relationellt genererar ett ackumulerat budskap. Tidningarna, skriver Hirdman när hon redogör för sin metod, ”studeras i sin helhet för att på så sätt ringa in det samlade intryck som möter läsaren” (s. 22).

 

En väsentlig poäng med denna metod är att forskaren kan komma så nära den ordinära läsakten som möjligt. (jag är tämligen säker på att Hirdman analyserade originaltidningar.) Om relationen mellan text, bild och grafiska markörer är betydelsefulla element i denna typ av analys försvåras analysen om forskaren bara har surrogat att tillgå. Det försiggår nämligen ett oavsiktligt bildspel i originalens heterogena tidningsuppslag som i surrogatens bilder av enstaka tidningssidor har förvandlats till ett egendomligt pussel.

Mikrofilmad äldre press och digitaliseringar från mikrofilm förefaller vara skapade utifrån ett grafocentriskt perspektiv där den ickealfabetiska kommunikationen värderas lågt. Språket sträcker sig bortom tal och skrift. Även fotografier, teckningar och grafisk design säger oss något. Bildanalysens ställning är förvisso inte etablerad inom alla ämnesdiscipliner, men frågan är om surrogatproduktionen på förhand ska försvåra en specifik typ av forskningsmetodik.

En mikrofilmad svensk dagstidning från våra dagar (exempelvis DN från 2008) har mindre fysiska mått och avbildas med hela uppslag, det vill säga två sidor i samma exponering och med bilderna/sidorna horisontellt arrangerade, dock är de fortfarande svart-vita – nästan som att blicka över ett uppslag i en papperstidning. Men vore det inte rimligt om forskarna också kunde erbjudas surrogat som avbildar äldre dagspress på ett troget sätt?

 

 

 

 

Hej Christian Widholm!

Vad har du för bakgrund?
– Jag har studerat historia och statsvetenskap vid Södertörns högskola. Därefter doktorand i historia vid Lunds universitet. Disputerade i december 2008. Min forskning har främst handlat om hur kollektiva identiteter skapas och upprätthålls kring offentliga evenemang runt sekelskiftet 1900.

Hur många timmar har du tillbringat vevandes mikrofilm?
– På KB och på Lunds UB, det är ett antal hundra timmar…

I vilken form hoppas du att kommande generationers forskare kan läsa äldre dagstidningar?
– I original eller seriösa surrogat, liknande de som producerades i Digidaily-projektet. Surrogaten borde också inkludera generös och lättillgänglig meta-data om originalens beskaffenhet.

ResearchGate och några obekväma sanningar

Av Kari Stange, Doktorand vid Wageningen Universitet, Nederländerna.Tidigare licenshandläggare för BIBSAM-konsortiet vid Kungliga biblioteket.

Kari Stange

Kari Stange.
Foto: J. de Vries.

Min tillvaro på ResearchGate började lite famlande och halvhjärtat. En medförfattare hade lagt upp en artikel, och därmed fick jag ett personligt e-postmeddelande från ResearchGate: ”Kunde jag bekräfta att den här var min publikation?” Jodå, det kunde jag, och i samma veva guidades jag igenom en process för att skapa min egen profil. Hur lätt som helst. Detta är väl ett bland alla dessa nya verktyg som kan hjälpa mig med omvärldsbevakningen, tänkte jag, så bäst att haka på och se vad det handlar om.

Nyligen damp det ner en annan förfrågan i e-brevlådan, denna gång från en kollega. Alla i forskargruppen uppmanades att skapa sig en ResearchGate-profil och ladda upp sina artiklar. Syftet var att öka synligheten för gruppen och att kunna bevaka intresse för vår forskning i olika kanaler, t.ex. genom Altmetric. Jag vaknade till: Ladda upp fulltexten får man väl inte göra? Hur var det nu med rättigheterna kring användningen av den förlagspublicerade pdf:en?

Som tidigare handläggare för licenser till vetenskapligt digitalt material på Kungl. biblioteket har jag har ett stort intresse för utvecklingen kring vetenskaplig publicering, samt kring rättigheter och skyldigheter som hör till när man ingår ett avtal. Uppropet att ladda upp artiklar fick mig att titta närmare på ResearchGate, denna gången med kritiska bibliotekarie-glasögon.Till min förvåning upptäckte jag att mina artiklar redan fanns som pdf-filer i ReseachGate’s databas. Genom att ladda upp dem hade jag – eller en av mina medförfattare – brutit mot det publiceringsavtal som ingåtts med förlagen. Hur blev det så? Och hur sjutton tar jag bort dem, om jag nu vill städa upp och rätta till?

ResearchGate gör det otroligt enkelt att ladda upp fulltext utan att man behöver fastna i frågor kring rättigheter. En text guidar steg för steg, uppmuntrar och hejar på:

”We have found your full text online”. ”Click upload to add them to your publications”. ”View them now and upload the full-texts to make your research visible.”

Stora, gröna “UPLOAD” knappar visar till nästa steg. (Själv får jag associationer till webbplatser där man bokar hotellrum och blir stressad av pop-ups som säger ”bara 1 rum kvar, 3 andra tittar på detta hotell just nu!”) I grå text i miniliten stil – mycket lätt att missa – finns följande:

”By uploading these files you are confirming that they contain no material protected by intellectual property law or personal rights unless you own or control such rights or have all necessary consent”.

Hur ska man som forskare veta vad som gäller? Sannolikt är det ett fåtal som har sparat och enkelt kan ta fram och kolla det egna publiceringsavtalet med förlaget. Som tur är finns svar på många frågor på webbplatsen Sherpa-Romeo. Biblioteken har en viktig uppgift i att guida forskarna i denna djungel!

Jag frågade mina kollegor om de kände igen sig bland dessa profiler:

  • Den ovetande. Huh? Helt blank på detta med avtal, rättigheter och skyldigheter.
  • Strutsen: Jo, har väl hört talas om detta, men har det något med mig att göra?
  • Följa John: Alla andra gör det ju! Och dessutom sade chefen att jag skulle ladda upp fulltexten.
  • Anti-förlag: Vaddå rättigheter? Det är ju MIN artikel, eller hur? Och förlagen tjänar ju alldeles för mycket pengar.

 

Alla profiler fanns inom gruppen. ”Följa John” var klart överrepresenterad. Vissa tyckte temat var svårt, och lite obehagligt.

Illustration som visar olika inställningar till att ladda upp fulltext på ResearchGate

”Vaddå ladda upp fulltext på ResearchGate?”
(Illustration av Kari Stange)

 

Varför hjälper då inte ResearchGate till; varför är det så enkelt att göra ”fel”? (Och varför är det så otroligt krångligt att ta bort en fulltext om man nu ångrar sig?) Jag tror det är viktig att komma ihåg att detta är en kommersiell verksamhet. Ju mera fulltext som finns uppladdat, ju större värde har ResearchGate som bolag. Vi kommer ihåg att Elsevier köpte Mendeley… Who’s next?

 

Hej Kari Stange!

Vad har du för bakgrund?
– Jag är biolog, miljökemist, bibliotekarie och samhällsvetare med ett stort intresse för kunskapsproduktion och informationsförsörjning. Just nu arbetar jag inom ett EU-projekt (GAP2 – www.gap2.eu) som handlar om hur forskare och fiskare kan samverka för att bygga en bra kunskapsbas för beslutsfattarna.

Du har följt utvecklingen av digitala medier och vetenskaplig publicering – har utvecklingen varit som du trodde för sådär 15 år sedan?
– För 15 år sedan var många forskare skeptiska till digitala medier och ville gärna behålla papperstidskrifterna. Vissa undrade om vi fortfarande skulle behöva biblioteken den dagen ”allt finns på nätet”. Forskningsbiblioteken har tagit sig an många av de nya, stora, svåra uppgifterna som följer med övergången till digitala medier. Själv ser jag kvalitetsgranskningen och upprätthållande av det så kallade peer review systemet som en av de stora utmaningarna för den vetenskapliga publiceringen.

Uppvuxen i Norge, pluggat och arbetat i Sverige och nu doktorand i Holland – var finns din favoritplats?
– Stockholms skärgård. Söderarm. Gärna med kajak och tält, eller på långfärdsskridskor.

(Kontakt: kari.stange@wur.nl)

 

Fildelning för forskare

ResearchGate och Academia.edu är som forskningsbibliotek där besökarna kommer och går dagligen, träffar andra likasinnade och kikar över axeln för att se vad kollegerna läser. Dessutom fyller forskarna själva på med publikationer i ett jämnt flöde. ResearchGate jämför sig själv med giganterna bland biblioteken, Library of Congress, med skillnaden att man menar att ”samlingarna” växer än snabbare. Och vägen från referens till hela artikeln på skärmen är lite snabbare och lite enklare. Ärligt talat är det lätt som bibliotekschef för ett sånt där vanligt bibliotek att bli avis. Varför är inte våra universitetsbibliotek, fysiska och digitala, lika lättillgängliga och skräddarsydda efter forskarnas behov?

En fråga som det finns en del gedigna svar på och säkert en del undanflykter. Jag nöjer mig med ett par svar. Först: Vi går inte in i gråzonen.

”Det kan ibland bli en legal gråzon gentemot förlaget om en forskare får lägga upp sina artiklar på ResearchGate, men än så länge verkar det inte utgöra något större hinder.”

Erik Stattin, biträdande avdelningschef på Karolinska Institutets bibliotek, intervjuas angående sociala medier för forskare i ”ResearchGate i topp bland forskare” i Vetenskapsrådets tidning Curie. Om det finns hinder eller inte att lägga upp en artikel på t ex ResearchGate beror helt enkelt på vilket avtal du skrivit med det förlag du publicerar hos. Kanske har du publicerat i en open access-tidskrift där det är OK. I traditionella tidskrifter är det ofta tillåtet med s.k parallellpublicering av din egen sista version. Är du osäker kolla gärna med oss på biblioteket så kan vi hjälpa till. Vi rekommenderar att du först parallellpublicerar i DiVA genom att skicka artiklarna/filerna till oss. Vi kan kontrollera om det är rätt version för parallellpublicering, och om du även får ladda upp den i sociala nätverkstjänster. En del förlag har s k embargos som gör att du får publicera en kopia men först efter en viss fördröjning.

Ett annat svar (eller är det en undanflykt?) är att vi har olika roller. Trots allt måste vi som bibliotek tänka långsiktigt bevarande, versionskontroll etc. Bibehålla kontrollen kort sagt. Hur länge den nu är möjlig att upprätthålla i den digitala miljön. Jag stannar vid dessa svar nu när det gäller jämförelserna mellan forskartjänster i sociala medier och bibliotek. Undanflykterna tar jag någon annan gång. Nästa vecka får ni höra en forskarröst berätta om hur hon uppmanats från högre ort att ladda upp sina artiklar i sociala medier för att synas mer och  hur strategier som ”strutsen” och ”följa John” brer ut sig bland kollegerna.

 

Facebook för forskare?

 

Av Jan Hjalmarsson, enhetschef Lärande och forskarstöd, biblioteket.

Fler och fler forskare använder sociala medier som Academia.edu eller ResearchGate. Båda dessa ”communities” startade 2008 och riktar sig till akademiker och forskare inom alla discipliner. De liknas ofta vid Facebook eller LinkedIn.

Men hur ser det ut bland forskare på Södertörns högskola? Många har registrerat sig på Academia.edu och ResearchGate. Men vilken är den främsta anledningen till att gå med i dessa sociala nätverkstjänster? Jag frågade Göran Bolin som är professor i medie- och kommunikationsvetenskap och Mona Petersson, lektor i geografi.

 

Göran Bolin.

Göran Bolin.
Foto: Olcay Yalcin.

Göran Bolin
Professor i medie- och kommunikationsvetenskap

Varför använder du Academia.edu och Researchgate?
– Jag har varit med på Academia.edu ett bra tag nu. Det är en bra applikation som – om man listar ut hur det fungerar – ger en överblick över vad som händer inom de delforskningsfält man är intresserad av.

Jag har inte varit med i Researchgate så länge och har lite mer invändningar mot den tjänsten. Den borde ha potential till att bli användbar, men det tycks som om de nätverk som jag brukar hålla koll på är betydligt mindre aktiva här. Dessutom har jag lite svårt för poängsamlingssystemet där man ska ”endorse” sina kollegor för det ena och det andra. Academia.edu har inte den typen av system för att få högre ”impact”, vilket jag tycker är bra. Det kan bero på att jag har ett större nätverk på Academia.edu, men jag tycker att det fungerar mer seriöst, helt enkelt.

Båda nätverken möjliggör uppladdning av texter, vilket är en av de största fördelarna. Man kan också ”följa” olika keywords eller teman för att hålla sig ajour med vad som händer.

Man ska heller inte dra sig för att mejla personer som skrivit intressanta saker.

Varför valde du just de här tjänsterna?
– Det beror på att jag blev tipsad om dem, och sedan testade. Jag har provat många tjänster men de flesta har jag inte funnit intressanta. Academia.edu kommer jag fortsätta följa om inget dramatiskt inträffar. Researchgate är mer tveksamt.

Om du skulle ge råd till en ny användare t. ex en doktorand, vad skulle det vara?
– Att följa de teman och personer man är mest intresserad av. Det tar kanske ett tag att hitta, men man kan ju alltid avregistrera teman och pröva nya. Man bör se till att ”tagga” sina egna artiklar så noggrant som möjligt, för att det ska vara största möjliga chans att de som är verksamma inom ens eget område ska kunna hitta ens publikationer.

Man ska heller inte dra sig för att mejla personer som skrivit intressanta saker. Det brukar uppskattas, och man kan genom detta utvidga sina nätverk, och få ytterligare tips på relevant forskning.

 

Mona Petersson.

Mona Petersson.
Foto: Anna Hartvig.

Mona Petersson
Lektor i geografi

Varför använder du Researchgate?
– För att hålla mig uppdaterad på forskare och publikationer i mitt nätverk. Ibland kommer även användbara tips och intressanta frågor. Jag har fortfarande inte utnyttjat Researchgate fullt ut eftersom jag inte hunnit sätta mig in i allt som erbjuds. Jag gillar att jag får blänkare om att mina publikationer blivit citerade samt även statistik på intresse kring artiklarna.

En sak som är bra är att tjänsten uppdaterar sig på egen hand, samt söker ut gamla artiklar som kan vara kopplade till mig vilket gör det hela mindre betungande.

Jag gillar att jag får blänkare om att mina publikationer blivit citerade samt även statistik på intresse kring artiklarna.

Vad avgjorde ditt val av tjänst?
– Valet av tjänst beror på att jag blev inbjuden via medförfattare i en artikel. Jag kände inte till Academia.edu tidigare.

Om du skulle ge råd till en ny användare t. ex en doktorand, vad skulle det vara?
– Låt dig inte stressas av tjänsten, ibland kan rankning och återkommande e-post bidra till detta.

Södertörns högskola: Synpunkter på Vetenskapsrådets förslag till nationella riktlinjer för open access

Vi anser att riktlinjerna kommer att få betydande konsekvenser för forskarna och att det därför är viktigt med en regelrätt remissrunda innan beslut fattas. Processen att implementera riktlinjerna och tänkbara konsekvenser bör analyseras och specificeras noggrannare innan förslag till beslut tas fram.

Att ställa om till att publicera gold OA på 10 år är en utmaning. Idag finns ca 10 % av Södertörns högskolas artiklar samt de böcker som ges ut av högskolan tillgängliga gold OA. Finansiering till gold OA sker från flera olika håll, och kan komma att innebära en ökad administration för den enskilda forskaren.

Böcker, eller publikationer ”i bokform”, föreslås ingå i kraven. Bokformen är inte strikt avgränsad, och inom kategorin förekommer bland annat rapporter och antologier. I Kommissionens riktlinjer är den använda termen genomgående publications. Eftersom riktlinjerna inbördes inte skiljer sig från varandra för de tre angivna publikationstyperna skulle termen publikationer kunna användas även i det här förslaget. Då behöver inte gränsdragningar göras mellan olika typer av publikationer, en gränsdragning som dessutom tenderar att bli alltmer flytande.

Vid parallellpublicering (grön OA) uppstår flera versioner vilket kan leda till problem med sidhänvisningar, korrekturändringar tillkomna efter peer review och uteblivet bildmaterial. Ur den synvinkeln är gold OA att föredra.

När det gäller hybridpublicering är definitionen i förslaget, ”mot en avgift omedelbart publicera en kopia av manuskriptet open access (hybrid)” felaktig. Det handlar om en och samma version av artikeln, inte om en kopia vilket för hybridpublicering närmare gold OA.

Kostnaden för att producera en OA-version av en bok är ofta mycket hög hos de internationella prestigeförlagen (ca 100 000 kr och uppåt). Vi har nyligen sett exempel där svenska förlag lägger upp en PDF-fil efter en viss embargotid, utan att ta extra betalt utöver publiceringsstödet. Vi har ingen information idag om hur svenska förlag ställer sig till gold OA, och vilket pris de skulle begära. Att initiera ett bibliotekskonsortium i stil med Knowledge Unlatched och Open Library of Humanities pilotprojekt, med fokus på svenska behov, skulle kunna vara ett sätt att få ned kostnaderna samt lyfta kostnaden från den enskilda forskaren (s.8). Med anledning av sakkunniggranskning av böcker (s. 8) finns ett belgiskt initiativ som kan vara av intresse.

Det kan vara kostsamt för forskare som använder bildmaterial att köpa bildrättigheter då de ska publiceras i en öppet tillgänglig publikation.

En fråga som också blir aktuell med gold OA är arkiveringen. Bör det ställas krav på att förlagen har avtal för att säkra långtidsarkiveringen? Vissa av förlagen som tillämpar gold OA tillåter inte parallellpublicering i institutionella arkiv. Som argument framförs bland annat att de vill ha kontroll över trafik och nedladdningar av fulltextfiler.

På sidan 7 diskuteras meriteringssystem. Att forskarna uppmuntras att publicera sig öppet tillgängligt genom att det är meriterande, eller på något annat sätt kopplas till meriteringsprocessen, skulle ge dem en tydligare riktning och uppfattning om förväntningar. I nuläget förväntas de uppfylla två önskemål/krav: Att tillgängliggöra sin forskning och att publicera i de internationellt prestigefyllda kanalerna. Även om det är möjligt att uppfylla båda önskemålen/kraven kan det också bereda svårigheter, speciellt inom vissa forskarområden. Det krävs en relativt snabb internationell utveckling av antalet högkvalitativa OA-tidskrifter för att möjliggöra fullgoda publiceringsalternativ 2025.

Just nu finns många frågor om öppen tillgång till forskningsdata. Frågorna gäller vilken typ av data som omfattas, vilket format och om det ska göras tillgänglig via högskolornas publikationsdatabaser eller hos utomstående aktörer. Vi ser ett behov av att ytterligare fördjupa diskussionen vad som ska och bör vara öppet, och att utföra pilotprojekt inom olika forskningsområden är ett bra sätt att gå vidare på. Förslag på forskningsområden är områden där intervjuer förekommer, såsom socialt arbete och företagsekonomi och områden som utför textanalyser, t ex statsvetenskap och lingvistik.

Södertörns högskola: Mats Grahn, professor och dekan och Karin Grönvall, bibliotekschef

Hur mycket publicerar Södertörn open access?

Förra veckan uppmärksammades öppen tillgång till forskningspublikationer särskilt mycket genom den internationella open access-veckan. Att open access (öppen tillgång, OA) är här för att stanna är de flesta överens om. Men hur gör vi forskningspublikationer öppet tillgängliga på bästa sätt och vilka lösningar väljer Södertörns forskare för OA? 

Camilla Hertil Lindelöw

Camilla Hertil Lindelöw

Camilla Hertil Lindelöw, handläggare för publiceringsfrågor vid biblioteket, svarar på detta och fler frågor om open access-publicering vid högskolan:

För närvarande finns flera, samexisterande lösningar. I högskolans publikationsdatabas, DIVA, finns 571 forskningspublikationer utgivna under 2013 och knutna till Södertörns högskola. För 57 av dessa finns också själva publikationen öppet tillgänglig, lagrad som en fulltextfil i DiVA.


Betyder det att 10 % av högskolans forskningspublikationer utgivna 2013 finns fritt tillgängliga?

Ja och nej blir svaret. Ja, filerna finns där och de är sökbara via till exempel Google Scholar och kan på så sätt nå en stor läsekrets. Och nej, beroende på hur vi definierar öppen tillgång kommer procentsatsen att förändras. Om vi tittar på den del av forskningspublikationerna som forskningsfinansiärerna har börjat ställa krav på, refereegranskade artiklar och konferensbidrag, finns ca 6 %  öppet tillgängligt i DiVA för 2013. Det finns stor potential att öka andelen genom så kallad parallellpublicering (den gröna vägen). De flesta förlag tillåter idag att forskaren laddar upp sin publikation i DiVA. Oftast rör det sig om versionen final draft, det vill säga den version som blivit refereegranskad men inte slutligt redigerad. Den stora nackdelen som flera forskare här på högskolan har påpekat för oss, är att det då finns flera versioner i omlopp. Sidhänvisningar och språket kan skilja sig åt, vilket är olika viktigt inom olika forskarområden. Det blir en möjlighet för alla att ta del av forskningsresultat, men inte något som alltid är till gagn för forskarna själva.

Ett alternativ är den gyllene vägen (gold OA). Vetenskapsrådet pekar ut den vägen i sitt förslag, som Karin summerar i föregående blogginlägg. För 2013 finns 16 % av Södertörns artiklar tillgängliga den gyllene vägen. Det är en högre siffra än den andel som finns i DiVA. Dessa publikationer laddas alltså inte upp i DiVA, utan på de enskilda förlagens webbplatser, eller motsvarande. Långtidslagring är en pågående diskussion. I de OA-krav som ställs ingår ofta ett krav på att arkiveringen ska vara säkrad.

Hur ser det ut för böcker och antologier, finns de öppet tillgängliga?

När det gäller andra publikationsformer finns både böcker och antologibidrag öppet tillgängliga via DiVA. De flesta hör till högskolans egna skriftserier. Södertörns skriftserier och avhandlingar ska publiceras i fulltext i DiVA enligt högskolans Policy för elektronisk publicering. Forskningsfinansiärerna börjar intressera sig även för de här publikationsformerna, bland annat nämns böcker i VR:s förslag. I DiVA finns också länkar till förlagssidor där e-böcker ligger öppet tillgängliga. Ofta tillgängliggörs filerna efter en viss embargotid men det finns också exempel på direkt tillgänglighet, motsvarande gold OA för artiklar.

Hur ligger Södertörn till nationellt?

I Sverige finns idag ingen nationell insamling av OA-statistik. Danmark har börjat samla in statistik på nationell nivå. Ett KB-finansierat projekt undersökte situationen för 2011 i Sverige. I rapporten redovisas OA-statistik för 32 svenska lärosäten. Södertörns högskola ligger jämsides med flera andra. Vi har ganska lite parallellpublicering i jämförelse. Vi ser att andelen guld-artiklar verkar öka, 2011 låg den på knappt 11 %. Och vi ser fler och fler exempel på OA-böcker. Vad vi inte ser i statistiken, men när vi möter Södertörns forskare, är att idag är många mycket medvetna om vad öppen tillgång innebär, och kan då ställa motkrav på finansiärer och förlag.

Vad tror du, kommer vi någonsin att nå 100 % öppen tillgång till forskningspublikationer?

VR:s förslag är att guld OA ska gälla om 10 år (2025). På 10 år kan en hel del hända, till exempel kan publikationsformerna förändra sig ytterligare. Vad är egentligen skillnaden mellan en monografi och en artikel? Den ena publiceras i en tidskrift, men det är inte säkert att tidskrifter spelar en lika stor roll om 10 år. Det som talar emot öppen tillgänglighet är möjligheten till en bästsäljare. Studier på skönlitteratur ger motstridiga resultat om försäljningen verkligen minskar när boken också finns att fritt ladda ned. Egentligen skulle nog allt kunna vara öppet tillgängligt. Den stora utmaningen blir då att avgöra var i granskningsprocessen en publikation befinner sig samt att göra sitt urval ur all öppet tillgänglig forskning.

Det pratas allt mer om öppen tillgång till forskningsdata, när blir det ett krav?

Finansiärerna och tidskrifterna börjar alltmer att ställa krav på öppen tillgång till forskningsdata. Det här är en fråga som får mycket uppmärksamhet just nu, men det finns än så länge inte så många svar. Forskningsdata är ännu mer disparat till form och innehåll än publikationer, och det uppstår nya frågor kring exempelvis juridiken. För närvarande hänvisar vi till Svensk Nationell Datatjänst som både tar hand om data själva, och hänvisar till olika ämnesspecifika tjänster. 10-11 november anordnar de träffar för de forskare som är särskilt intresserade av forskningsdata, läs mer om SND:s forskarworkshop.

 

Hej Camilla Hertil Lindelöw!

Camilla Hertil Lindelöw

Camilla Hertil Lindelöw

Bibliotekets forskarstöd har ju tillsammans med Baltic Worlds startat ett Twitterkonto om OA, publikationer och Bibliometri, SödertörnUniLib. Grattis, nå, hur går det?

– Tack, det går bra! Tanken med att använda Twitter är att försöka nå Södertörns forskare, särskilt doktoranderna, med tips för deras publicering.

Samtidigt vill vi också vara en del i att sprida vad vi håller på med här på högskolan till andra högskolor, så där bildas ett specifikt nätverk för det.

Det begränsade utrymmet en tweet har gör att det lämpar sig extra väl för spridning av nyheter och tips. Vi är också medvetna om att alla forskare inte är på Twitter, därför ska vi även se till att vårt Twitter-flöde också finns tillgängligt via bibliotekets webbplats.

Vilken är din bästa mediaform (för konsumtion) och varför?

– Som den bibliotekarie jag i grunden är, älskar jag böcker i alla former. Jag läser tryckta böcker och e-böcker på Kindle eller iPad lika gärna. Min enda sorg är att jag inte hinner läsa så mycket som jag skulle vilja.

Hösten är här. Tummen upp eller tummen ner? (Motivera!)

– Tummen upp! Hösten är, tillsammans med våren, mina favoritårstider. Först sparka höstlöv på promenad, sedan ta plats i fåtöljen med bokhögen och tekoppen.

VR satsar på guld

Denna vecka är det den internationella open access-veckan. Vetenskapsrådet (VR) tajmar bra i och med publiceringen av sitt ”Förslag till nationella riktlinjer för open access” på VRs webb-plats. T.o.m. 2 nov finns det möjlighet för alla som vill att kommentera riktlinjerna i ett webb-forum. Förslaget är resultatet av VRs regeringsuppdrag som i sin tur bygger på EU-kommissionens rekommendation till medlemsstaterna. Uppdraget innebär att VR ska ta fram förslag på hur öppen tillgång till svenska vetenskapliga publikationer bör se ut och inte om. Senare i år ska förslaget upp i VRs styrelse och lämnas sedan över till regeringen som beslutar om fortsatt process. I förslaget finns rekommendationer för.

Öppen tillgång till vetenskapliga publikationer och konstnärliga verk:

Alla sakkunniggranskade artiklar och konferensrapporter som har sitt ursprung i forskning som är finansierad med offentliga medel ska publiceras omedelbart öppet tillgängligt ( så kallad gold open access) och ha en CC-licens.
Böcker som emanerar från forskning som är finansierad med offentliga medel ska publiceras omedelbart öppet tillgängligt (så kallad god open access) och ha en CC-licens. … Riktlinjerna föreslås gälla från 2025.

Öppen tillgång till forskningsdata:

All forskningsdata som tagits fram med offentlig finansiering och som ligger till grund för en vetenskaplig publikation, ska vara öppet tillgänglig. Implementeringen av riktlinjerna bör ske stegvis, i takt med den internationella utvecklingen och att tekniska lösningar etableras.

Om vi börjar med öppen tillgång till publikationer, så noterar jag att VR:

  1. Valt ”gold”, eller den gyllene vägen till OA (innebär att kostnaden för att publicera hos ett förlag betalas av författaren, eller finansiären). Det finns ett antal mycket seriösa open access-förlag, t ex BioMed Central, Plos, etc. Det finns också ett antal oseriösa OA-förlag som det är viktigt att se upp för. Det finns fördelar med gold, som att artikeln blir omedelbart öppet tillgänglig och att den enbart sprids i en version. Gold innebär att förlagens roll och affärsmodell i princip kvarstår som i dag. Kan vara intressant att notera att det är den väg Storbritanien valde i sitt nationella ställningstagande för drygt 2 år sedan. VR skiljer gold från den s.k. ”hybrid-publiceringen”, d.v.s. när forskaren betalar för att den egna artikeln blir öppet tillgänglig i en tidskrift som kräver prenumeration. VR anser att den formen verkar konserverande och är dyr eftersom institutionerna dessutom betalar prenumerationsavgiften. I dagsläget är antalet tidskrifter att publicera i om man måste välja gold dock begränsat.
  2. Bokutgivning omfattas. I dag är bokutgivning oftast undantagen när det gäller krav på open access från finansiärerna. VR lyfter fram ett nationellt projekt där universitetsförlag samverkar, bl a om kvalitetsgranskning, som förebild.  Camilla Hertil Lindelöw, handläggare för publiceringsfrågor på högskolan, har skrivit om projektet och open access till monografier.
  3. Riktlinjerna förväntas inte gälla förrän fr o m 2025. Det kan tyckas svårt att sia om vilka open access-modeller som är starkast om 10 år. Ska sägas att VRs nuvarande förslag enbart omfattar steg 1, riktlinjer. Kvarstår att ta fram implementering, uppföljning och finansiering av förslaget.

När det gäller öppen tillgång till forskningsdata är frågan betydligt mer komplicerad och omogen samtidigt som hanteringen av forskningsdata redan på många sätt omfattas av existerande lagstiftning. VR menar t.ex. att den rådande uppfattningen är att forskningsdata redan betraktas som allmän handling men lärosätena har i dag inte ett uttalat uppdrag att göra sin forskningsdata öppet tillgänglig. VR påpekar att det finns ett antal aspekter att undersöka vidare innan öppen tillgång till data kan genomföras fullt ut. Ett första steg kan vara en rad pilotprojekt under de närmaste 5 åren där krav på öppen tillgång ställs på forskningsdata som finansierats av offentliga medel och som ligger till grund för en vetenskaplig publikation.

Det blir spännande att följa den fortsatta processen och här på bloggen kommer vi bl a att visa mer på hur det ser ut på Södertörn i dag gällande OA-publicering och gräva lite djupare i olika aspekter av OA till forskningsdata.

Efter tidskriften

Artikeln nedan är publicerad i Biblioteksbladet, nr 6-7 2014

Den vetenskapliga tidskriften överlevde flytten från hyllan till webben. Det är samma gamla vetenskapliga tidskrift som förr sökte sig fram via posten och biblioteken som nu kämpar för att finnas tillgänglig Open Access. Distributionsvägarna har förändrats drastiskt men formen, själva tidskriftskonceptet, är i stort sett intakt.

De inarbetade tidskriftstitlarna bär ännu på löften om trovärdighet. Impact Factorn, och varumärket i sig, är etablerade sätt att jämföra kvalitén, det finns en samhörighet i kunskapen i forskarsamhället om hur mycket en publicering i en viss tidskrift är värd, det är smidigt att följa sina favorittidskrifter och därmed utvecklingen av sitt område.

Skärmdump på Biblioteksbladet 6-7 2014. och Karins text

”Efter tidskriften- Vilken logik får styra våra prioriteringar?” Karin Grönvall i Biblioteksbladet, nr 6-7, 2014. (bilden är ett montage)

Samtidigt höjs röster för att det är dags att ta itu med de problem som den traditionella tidskriftspubliceringen dras med. Michael Eisen, molekylärbiolog och aktiv i publiceringsdebatten, lär ha uttalat att tidskriftstitlar som filtrering av forskning är ”a wasteful hangover from the days of print”. Många ser en långsam och omständlig publiceringsprocess och betraktar Impact Factorn som ett förlegat sätt att mäta artikelkvalitet. Istället vill man utnyttja de möjligheter det digitala ger. Och ett svar från förlagens sida är de så kallade megatidskrifterna.

En megatidskrift publicerar artiklar från ett antal ämnesområden under samma ”tidskriftsnamn” t ex SAGE Open, BMJ Open, alltså är de snarare artikeldatabaser än egentliga tidskrifter. För megatidskrifter finns inga begränsningar i utrymme (sidoantal) och de är Open Access (OA) i och med att varje författare står för publiceringskostnaden för sin egen artikel.

En av de mest namnkunniga är PlosOne som ges ut av ett framgångsrikt kommersiellt OA-förlag. PlosOne publicerar runt 70 artiklar per dygn. Visionen är: ”Allt som förtjänas att publiceras kommer att publiceras.” Strategin är att enbart bedöma vetenskaplighet, metod, etik och slutsatser. Bedömningen ska vara snabb och rationell. Utvärderingen av kvaliteten på en artikel fortsätter efter publiceringen med analys av statistik och kommentarer. Tillvägagångssättet tar onekligen itu med en del av problemen ovan och processen är rationell och effektiv, men hur sugna är forskarna på att publicera sig där?

You like the idea of “megajournals”–online-only, open access journals that cover many subjects and publish content based only on whether it is scientifically sound. You get that PLOS ONE, PeerJ and others offer a path to a more efficient, faster, more open scholarly publishing world. But you’re not publishing there.

Citatet kommer från Impactstory’s blog. Impactstory är en open source webbtjänst som ska hjälpa forskare utforska det totala genomslaget av sina publiceringar. Jason Priem, som bland annat utvecklar tjänsten, menar att efter tidskrifternas uppkomst på 1600-talet kommer nu en andra revolution där akademin sakta upptäcker webbens potential. Efter citatet ovan följer en rad argument avsedda att övertala presumtiva författare att se fördelarna med att våga tänka nytt. Troligen är det de klassiska tidskrifternas status som får en del forskare att tveka. Det finns en rädsla att en publicering i en mega journal är en ”dumpning” av en artikel och att det inte ser snyggt ut på cv:n.

Visserligen har t ex PlosOne en uppmätt Impact Factor, men i och med bredden och principen att allt som är godtagbar forskning ska publiceras, är det svårt att tävla med tidskrifter som Nature eller Science. Och måttet var aldrig tänkt som kvalitetsmått på enskilda artiklar. Impact Factorn för en tidskrift är ett mått på det totala antalet citeringar för alla artiklar i tidskriften under en tvåårsperiod, delat i antalet artiklar under samma period.

Så istället arbetar PlosOne och andra megatidskrifter med ”altmetrics”, alternativa mätmetoder, som ska ge en fingervisning om det genomslag en viss artikel får i den digitala världen. Det finns ett antal tjänster som tar fram data över hur mycket artikeln rekommenderats, citerats, diskuterats, sparats och lästs. Datan hämtas från Twitter, Facebook, bloggar, Google Scholar, kommentarsfält, med mera. Resultatet blir en tabell över olika faktorer som ett mått på genomslag vid en viss tidpunkt.

Det finns studier som till exempel visar att man kan se ett samband mellan tidiga tweets och antal citeringar senare. Men alla vet också att sociala medier är lättpåverkade och att du, kanske med lite hjälp av dina vänner eller en summa pengar, själv kan boosta ditt alster. Det handlar om det personliga varumärket och det handlar om marknadsföring.

Enligt beräkningar publicerades cirka 2,5 procent av alla artiklar i megatidskrifter under 2013. Säg att de tids nog kommer att ta en allt större plats i publiceringen. Vilka blir konsekvenserna?

En minskning av antalet tidskrifter, en ökning av antalet publicerad artiklar? Och kanske än mer intressant, ett ökat fokus på den enskilda artikeln och ett flyttat fokus från utvärdering före publicering tills ett ständigt pågående samtal och utvärdering efter publicering. En filtrering som sker enligt en förändrad logik där statistik som mäter popularitet och synlighet får allt större utrymme. Det är en logik som präglar utvecklingen av webben i stort och som smyger sig in även i det vetenskapliga området. Jutta Haider och Olof Sundins formulerar den nya logik som styr prioriteringar i sin studie av arbetsprocesser vid Nationalencyklopedin (NE): “The principle of the alphabet has to a certain degree been abandoned for the principle of statistical popularity.” De artiklar som är mest sökta i NE bearbetas och utvecklas först, istället för tidigare systematiska genomgångar från A till Ö.

Hur påverkar dessa förändrade publiceringsmönster och nya utvärderingslogik vårt arbete på forskningsbiblioteken?

Trots att tidskriftsformen i sig inte förändrades när den flyttade till webben förändrades vårt arbetssätt och vårt kompetensbehov omgående. Att sluta avtal, länka, analysera statistik och felsöka är inte samma arbete som att köpa in, ta emot, ankomstregistrera och kopiera. Och tidskrifterna köptes nu i paket. Istället för att välja ut ett femtiotal titlar från ett förlag fick man tusen på ett bräde. Att erbjuda forskarna tillgång blev viktigare än att välja ut titlar. I och med att flera publiceringsformer nu existerar parallellt, som öppen publicering, parallellpublicering, megatidskrifter, öppna arkiv, tvingas vi hänga med och förstå mekanismerna bakom utvecklingen.

Vi är mer aktiva innan publiceringen med rådgivning och efteråt med att till exempel hjälpa forskarna ta fram fungerande alternativa mätmetoder för sina artiklar. Vi är aktiva i hanteringen och spridningen av det egna lärosätets produktion. Vi tar fram analyser och utvärderingsunderlag av lärosätets/institutionens samlade publiceringar. Våra inköpsbeslut grundar sig till stor del på statistik över antalet nedladdningar av artiklar ur en viss tidskrift/tidskriftspaket. Vi måste känna till villkor för användning av olika e-resurser, vi måste hjälpa studenterna filtrera.

Vi måste också ta ställning till nya tjänster som den app till surfplattor (BrowZine) många forskningsbibliotek slutit avtal för. Från skärmens/utskriftens fokusering på text kan surfplattan simulera den tryckta formen fullt ut, fronta med glassiga omslag, läsaren kan bläddra sig genom tidskrifterna, anteckna i marginalen, skapa digitala, visuella tidskriftshyllor där man placerar favorittidskrifterna. De digitala förnyarna konserverar paradoxalt nog på så sätt den klassiska tidskriftsformen.

Men det krävs nog mer än trendiga appar för att upprätthålla den långsamt sönderfallande vetenskapliga tidskriften. Helt uppenbart sker inte upplösningen av tidskriftsformatet enligt en tydlig linje, utan snarare genom att olika intressen och behov som att sprida forskningsinformation, kommunicera, meritera sig, driva kommersiell verksamhet, utvärdera, bedöma, stöts och blöts. Och mitt bland dessa många gånger motstridiga krafter står vi bibliotekarier. Vad är bäst för den egna högskolan – att synas i prestigetidskrifter eller att maximera spridningen av publiceringar t ex? På kort och lång sikt?

Att olika krafter drar åt olika håll blev tydligt under Vetenskapsrådets hearing om förslaget till nytt resursfördelningssystem för universitet och högskolor i våras. Listor över publiceringar är en viktig utgångspunkt för de paneler som ska bedöma forskningen vid högskolorna. Frågan: ”Hur hänger det här förslaget ihop med ert uppdrag att ta fram en nationell Open Access-policy?” ställdes. Svaret kom blixtsnabbt. ”Det gör det inte.”

Lyckat 10-årsfirande!

Södertörns högskolebibliotek (byggnaden alltså) fyller 10 år under hösten och den 18 september firade vi det med bland annat ett välbesökt seminarium om biblioteksrummet. Tack till alla som kom! För er och andra intresserade har vi samlat ihop länkar till projekten som presenterades under seminariet. Trevlig läsning!

Christer Malmström framför biblioteket.

Christer Malmström framför biblioteket.

Christer Malmström (Malmström & Edström arkitektkontor) är arkitekten som ritade biblioteket. Han inledde med att berätta om hur byggnaden planerades för att uppmuntra det oväntade: ”Jag ville bygga ett bibliotek som man går vilse i”.

Läs mer om biblioteksbyggnaden och konsten i biblioteket.

 

 

Marta Mund

Marta Mund. Foto: Anna Hartvig.

Flera oväntade vinklar på biblioteket presenterades sedan av Marta Mund, adjunkt i estetiska lärprocesser. Hennes studenter genomför projekt i biblioteket, i detta projekt användes mobilkameror. Hur kan det kännas att bli arkiverad i kompaktushyllorna eller likt en boll studsa runt i trapporna? Ni kan läsa mer om projektet, ta del av studenternas egna berättelser om filmarbete och se några av studentfilmerna här: Lärarstudenter utforskar biblioteket med mobilkamera.

 

Daniel Koch, forskare i arkitektur från KTH, redogjorde för biblioteksrummets betydelse för högskolemiljön. Mer om Daniels forskning finns på KTH:s webbplats.

Pamela Schultz Nybacka och Ann-Sofie Wennbrink berättade om projektet ”Biblioteksbesökets värde”. Här på bloggen finns flera texter från projektet: Om studenternas förstudie: Biblioteket mellan det offentliga och privata. Pamela har bloggat om Biblioteket – ett rum för hopp. 

Ladda gärna hem slutrapporten för projektet.

I den efterföljande paneldiskussionen deltog både publik och talare. På den eviga frågan ”Vad är ett bibliotek?” fick vi ett par svar: ”Hågkomstens plats” eller ”Vad vi gör det till”. Dagen avslutades med skål och efterföljande pub i biblioteket. Tack till alla som var med och bidrog till en lyckad födelsedag!

vimmel skål

Det var många som ville vara med och fira!

skålförberedelser

 

Tack från oss alla på biblioteket!

1 2 3 7