Författararkiv: Karin Grönvall

Det digitala biblioteket: Vision och verklighet

Postat av
Svara

En sak hade bibliotekscheferna och affärsmännen gemensamt. Drömmen om det digitala biblioteket med tillgång till den samlade kunskapen. De var också relativt ense om vägen dit. Att skanna in de världsledande bibliotekens bestånd skulle onekligen ge en god bas för kunskapsinhämtning. Och affärsmännen, kända för sin handlingskraft och sitt kapital, satte helt sonika igång. Med bibliotekschefernas goda minne byggde de upp små labb och anställde folk som hämtade böcker från biblioteken, skannade och skannade och skannade. En del bibliotek satte en gräns vid upphovsrättsskyddat material, andra tolkade lagen kreativt och menade att inskanningen kunde betraktas som ”fair use”, ta vad ni vill. Platsen var USA och året 2002.

Efter ett tag började författare hitta texter ur sina egna böcker på nätet. Konstigt tyckte de eftersom ingen frågat dem om lov. Förklaringen var att Google handlade efter devisen: Gör först, låt juristerna städa upp sen. Ett antal författare och förläggare blev så upprörda att de beslöt sig för att stämma Google och långa förhandlingar inleddes. Sommaren 2009 hade de enats om en 385 sidor lång förlikning. Författare och förläggare skulle kompenseras ekonomiskt och Google fick bl a exklusiv rätt att sälja åtkomst till alla böcker som inte fanns i tryck men var upphovsrättsligt skyddade. Ville en författare inte vara med krävdes det ett aktivt agerande. I förhandlingarna ingick inte bibliotekens företrädare och det var inte så här de tänkt sig att tillgången till det digitala biblioteket skulle lösas. Visionen må ha varit gemensam, men hur och på vilka villkor den skulle förverkligas var man inte överens om. Robert Darnton, överbibliotekarie vid Harvard University uttryckte ampert: ”Google skulle få monopol på tillgång till kunskap.”

Nu kunde Robert och hans kolleger snart andas ut. Förlikningen godkändes inte av domstol. Skanningsfesten var över. Kvar fanns visionen. Robert Darnton, ansvarig för kanske världens mäktigaste universitetsbibliotek, ville inte släppa taget. Den här gången skulle drömmen uppfyllas i sann biblioteksanda, utan vinstsyfte. Syftet var ”the public good” och upphovsrätten skulle respekteras och följas. Han samlade en grupp inflytelserika personer och på ett möte i Harvard gjordes planerna för Digital Public Library of America upp. I april 2013 skulle det lanseras. Och, planenligt, för en dryg vecka sedan kunde man för första gången besöka DPLA. DPLA är en samlingsnod för museer, bibliotek och andra institutioners samlingar. Ett digitalt bibliotek där man kan strosa omkring och lite slumpvis upptäcka nya saker eller söka i sökrutan. Och som i ett allmänt bibliotek kostar åtkomst till kunskap ingenting.

En del problem återstår att lösa, varav åtkomst till upphovsrättsskyddat material är det kanske viktigaste och svåraste. Men Robert är optimist och sneglar t ex på Norges Bokhylla.no där man med hjälp av avtalslicenser gjort det möjligt att visa böcker skyddade av upphovsrätt.

Man kan med rätta ifrågasätta begreppet ”digitalt bibliotek”. Är inte Internet i sig ett digitalt bibliotek som Google gör sökbart? Googles styrelseordförande, Eric Schmidt, förklarar i en intervju i söndagens SvD ”Google grundades för att sprida information till alla. En sidoeffekt av detta var att vi utvecklade en reklamverksamhet som har skapat jättefina ekonomiska resurser.” Och det är den sidoeffekten som DPLA vänder sig mot. Ett digitalt allmänt bibliotek ska vara just allmänt och fritt tillgängligt i samma anda som våra fysiska allmänna bibliotek.

T o m 12 maj finns dokumentären om Googles skanningsprojekt tillgänglig på SvtPlay K Special – Google och det litterära världsarvet

DPLA har en syster i Europa: Europeana

 

Kan man twittra sig till citeringar?

Postat av
3

I höstas berättade jag om den s.k. Impact Factorn, som mäter hur mycket artiklar i en viss tidskrift citeras, och de tendenser som pekar mot Impact Factorns förestående, om inte död, så minskade betydelse. Förändrade sökvanor kan vara en förklaring till att själva tidskriften och dess varumärke får mindre betydelse. En annan förklaring till att enskilda artiklar lyser mer än tidskriftsnamn kan vara att nya snabba sätt att sprida info om publiceringar anammats av akademiker. Även forskarna bloggar, twittrar och facebookar; Om sina barn, om pendeltågsstrul, om livet i allmänhet, om sin forskning och naturligtvis blir det ett tweet när de publicerar något nytt. Eller om nån annan publicerar något nytt och intressant.

Har detta twittrande någon effekt på spridningen av forskningsresultat? Gunther Eysenbach har undersökt sambandet mellan twittrande och artikelciteringar och föreslår en ”Twimpact Factor” som ett alternativt sätt att mäta impakt.

Gunther ställer i sin artikel i Journal of Medical Internet Research (JMIR) (en Open Access-tidskrift med en hyfsad vanlig Impact Factor på 4,4) frågan om det finns en korrelationen mellan antalet tweets (inklusive retweets) som inkluderar länkar till en artikel – s.k. ”tweetations” – och antalet traditionella citeringar (i Scopus och Google Scholar) av samma artikel. De 55 artiklar som ingår i studien är publicerade i tidskriften JMIR under ett års tid (2009-2010).Varje artikel fick i medel 21,2 tweetations under närmaste året efter publicering. Men tempot är högt och nyhetsvärdet kort i Twitter-världen: 60% av dessa tweets skrevs under publiceringsdagen och dagen efter.

Och hittade han något samband mellan kommande vetenskapliga citeringar och antal tweets? Ja,menar Gunther, det går att med överraskande precision förutspå citeringsgraden utifrån antalet tweetations. Artiklar som det twittrats flitigt om har stor sannolikhet att citeras mycket, läs artikeln för mer specifika siffror.

Om det beror på en allmän upphaussning via Twitter, eller på själva kvaliten på artikeln blir han svaret skyldig och han stannar vid att Twimpact Factorn kan mäta den sociala impakten. Den vetenskapliga impakten mäts bättre med citeringar. Det slående är tempot, medan en artikel når sin peek i citeringar efter kanske 2 eller 3 år, menar Gunther att tweeten kan förutspå citeringsgraden redan efter tre dagar. Ett snabbt direkt medium möter en långsam, kontrollerad publiceringstradition vilket sätter vanor och oskrivna regler i gungning.

I höstas bröt en twitterstorm ut om akademikers ”live-twittrande” – är inte allt twittrande live-twittrande? – från konferenser. Huvudfrågan var: Är det OK att twittra ut andras forskningsresultat från konferenser innan de publicerats? Ja, tyckte somliga, presenterar man materialet är man villig att dela med sig. Andra menade att man måste bearbeta och förstå något innan man kastar sig ut i cyberrymden. Slutligen var det flera som lyfte fram att problemen inte är nya, att det handlar om ”accurasy and attribution” och det nu bara blir tydligare i ett nytt snabbare medium.

Debatten sammanfattas som ”The Academic Twitterazzi” i Inside Higher Ed och en av de yngre rösterna i diskussionen sammanfattar:

”I see this as a divide between older and newer forms of academic culture,” she said in an interview. “On the traditional model, you don’t put an idea out there until it’s fully formed and perfect.”

Mycket som twittras är frön till tankar, idéer. Informationsflödet går inte längre att styra och kontrollera, den akademiska världen är inget undantag. Man kan vinna citeringar på ett aktivt twittrande. Och man kan bli missförstådd. Och hur hittar jag intressanta artiklar? Inte sällan i mitt twitterflöde. / @karingronvall

Låt inte känslorna skymma sikten

Postat av
2

Nu måste jag skriva något om böcker och e-böcker igen. Inte för att det hänt något nytt i den ständigt pågående debatten om pappers- kontra e-böcker utan tvärtom. Den pågår och pågår men under julledigheten fick jag nån slags personlig insikt. Mediet i sig, boken kontra tekniken, väcker helt enkelt så starka känslor att logiska argument aldrig får en chans. Det handlar fortfarande å ena sidan om kärleken till objektet boken och å andra sidan om skepticismen inför tekniken – kombon bok, teknik är svårlanserad. I alla fall hos de traditionellt bokälskande.

Jag bläddrar i årets dagstidningar. Julia Pennlert skriver i ett inlägg i UNT med rubriken Blir inte själva boken osynlig? att: ”Ju synligare själva boken är desto lättare blir vi läsare” och hennes slutsats är: ”Risken med den nya tekniken är att den både skymmer både läsningen och läsaren”. Skulle man inte kunna vända på det och säga att eftersom tillgången till texter nu är så mycket bättre för alla, via nätet, finns det goda möjligheter att fler också läser mer framöver? Och frågan kvarstår vad ”själva boken” egentligen är? Har boken rentav en själ? Man kan ana en sådan i en färsk artikel i SvD nämnd Kärleken till boken. Carl-Johan Malmberg skriver ”boken har levande och livsviktiga egenskaper. Att försvara den som sinnligt föremål är att försvara nuet och framtiden.” Artikeln är en nostalgitripp där den egna bokhyllan fungerar som en hel ask Proustianska Madeleinkakor och varje bok får skribenten att minnas något ur sin ungdom. Kärleksförklaringen till fysiska pappersböcker - ”de där föremålen av papper, kartong och trycksvärta, med glada färger och speciella dofter, med mjukhet eller strävhet, tyngd eller lätthet när vi håller i dem” – är total och förbehållslös

Litteraturprofessorn Magnus Persson närmar sig kärnan i Blir du god lille vän? i SvD: ”Jag har i ett nyligen avslutat forskningsprojekt undersökt vilka värden som tillskrivs litteratur och läsning i vår tid”. Persson fortsätter: ”Det innebär inte att idéerna om läsningens värden nödvändigtvis är falska, men att de vilar på för givet tagna ”sanningar” snarare än kritisk granskning och argumentation”.

Läsning är av godo. Därav följer: Boken är god. Detta är en premiss för fortsatt agerande. Och den digitala boken? E-bokens digitala sida tar lätt över med risk att e-boken förknippas mer med it och teknik än läsning och för unga är it inte minst datorspel och där kommer känslorna in. Mycket skrivs om att datorspelande ”inte är så farligt som vi tror”. Saxat från en lokaltidning i mellandagarna: ”Dataspel skapar kreativa ungdomar … I debatten hörs ofta farorna med spelandet, men det är viktigt att även lyfta fram de positiva effekterna.” Statens medieråd har som uppdrag att bl. a. ”skydda barn och unga från skadlig mediepåverkan.” Premissen är motsatt den för läsning av pappersbok. Användningen av digitala medier är inte direkt av ondo, men medför risker.

För er som kan leva med ett risktagande: välkomna att söka digitala, vetenskapliga texter, inklusive e-böcker, i SöderScholar. Under höstens interna diskussioner anade en av våra bibliotekarier en trend: ”Forskarna har blivit mer pragmatiska än känslosamma. Användningen av e-resurser ökar.” När kommer dagen när du rekommenderar din kollega en riktigt god e-bok? Låt inte känslorna skymma sikten för läsningen.

 

Publicerad i den ansedda tidskriften…

Postat av
1

Att konkurrera med vetenskapliga nyheter i det allmänna nyhetsflödet är svårt. Utöver en allmänt intressant nyhet krävs det att vi som lyssnar/läser få intryck av trovärdighet. Gemene man kan omöjligt bedöma vetenskapligheten i en studie utifrån en kort artikel/notis. Räddningen för journalisten blir en standardfras, ett klichéartat epitet. Låter ”en studie, publicerad i den ansedda tidskriften X” bekant? Vem litar inte på en studie i en ”ansedd tidskrift”? Tänk dig följande notis – saxad ur årets nyhetsflöde – utan ”den ansedda tidskriften Science”:

En ny studie, som publiceras i den ansedda tidskriften Science, visar att manliga flugor som misslyckas med sina sexuella planer tar till alkohol för att dränka sitt misslyckande.

En notis som i princip alla normala människor skulle avfärda om inte trovärdighetsstämpeln fanns där. Men hur bestäms egentligen vilka tidskrifter som är ansedda?

Dels finns det inom alla discipliner nån slags koncensus om vad som är en ansedd eller inte ansedd publiceringsform. Men är man mer kvantitativt lagd går det dessutom att räkna ut exakt hur ansedd en tidskrift är. Måttet kallas Impact Factor (IF) och bygger på hur många citeringar artiklarna i en viss tidskrift har i genomsnitt. Alltså vilket genomslag artiklarna får mätt i hur många gånger andra forskare citerat dem: En tidskrifts IF ett visst år = medelantalet citeringar per artikel i tidskriften under de två föregående åren. Nature har t ex en IF på 36,3 och Science 31,2. Vill du se IF för din favoorittidskrift, sök upp den i JCR.

IF är alltså ett genomsnittsmått på tidskriften, och säger inget om kvalitén på en enskild artikel samtidigt som en ansedd tidskrift naturligtvis är mån om att ta in de bästa artiklarna. Men, drygt 10 år efter övergången till digitala tidskrifter visar en studie i den relativt ansedda tidskriften Journal of the Ameican Society for Information Science and Technology (JASIST), IF: 2,1, att sambandet mellan högciterade artiklar och hög IF avtar. Det är inte lika självklart längre att de mest citerade artiklarna återfinns i de mest ansedda tidskrifterna.

Den förklaring som lyfts fram i JASIST, är att våra sökvanor förändrats. Det är slut på cirkulerandet av innehållsförteckningar ur utvalda tidskrifter. Allt fler sökningar sker i ämnesdatabaser eller i söktjänster (t ex vår egen SöderScholar) och på artikelnivå. Artikelförfattarna förutspår IFs död.

Should this pattern continue, it might bring an end to the use of the IF as a way to evaluate the quality of journals, papers, and researchers.

Och när IF som maktfaktor är död kan man istället mäta antalet citeringar för den enskilda artikeln. Men även där finns problem, bl a i eftersläpningen i citeringar. Vill man verkligen bedöma en tidskrifts värde återstår ett sätt:

This should force a return to direct assessments of paper quality, by actually reading them.

Och utöver att läsa artiklarna skulle jag vilja lägga till: Och förstå dem. Och hur ska journalisterna ha koll på graden av anseddhet om IF dör. Blir det: ”I en tidskrift så god som någon”, eller kanske enbart: ”En artikel i en vetenskaplig tidskrift”, vilket osökt får mig att associera till en inte helt ovanlig fråga i Informationsdisken i biblioteket: ”Var finns de vetenskapliga tidskrifterna?”. Kanske blir vi svaret skyldiga fortare än man kan tro.

 

Open Access-veckan: Lås upp hänglåset till forskningsresultaten!

Postat av
Svara

Denna vecka är det internationella Open Access-veckan och självklart hänger vi på och lyfter fram Open Access som publiceringsform! Symbolen på loggan är tydlig: Lås upp hänglåset till forskningens resultat!

Forskningsbiblioteken i Stockholm har tagit fram ett program för veckan. Ett par smakprov: På tisdag kan du lyssna till ”Open Access – a simple choice?” på SU där en panel av ledare för lärosäten i Stockholm diskuterar frågor som ”Hur ska forskare publicera? Vad händer när forskaren tvingas välja mellan prestige och Open Access?” Från vår högskola deltar prorektor Rebecka Lettevall. På lördag är det ”Universitetet på Plattan” där Pelle Snickars (forskningschef KB) samtalar med forskare om vem det är som äger, kontrollerar och profiterar på forskningsresultat.

Här på bloggen publicerar vi under veckan ett nytt inlägg varje dag som visar på olika aspekter av Open Access och låter forskare som publicerat OA komma till tals. Vi har också bjudit in två gästbloggare: Marianne Yagoubi (forsknignsdirektör ÖSS) och Göran Bolin (ordför. Publikationskommittén). Passa på att kommentera och ställa frågor!

Men vad är egentligen Open Access och varför pratas det så mycket om det nu? Med Open Access menas kort sagt att vetenskapliga resultat görs fritt tillgängliga på internet. Upphovsmannen ger alla rätt att läsa, ladda ned, kopiera och sprida verket i digital form. Full hänsyn tas till författarens lagstadgade ideella upphovsrätt.

Det har arbetats mycket för Open Access och det har fått genomslag bl a hos forskningsfinansiärer och beslutsfattare. I Forsknignspropositionen som kom för en dryg vecka sedan lyfts behovet av god tillgång till forsknignsresultat fram:

Regeringens uppfattning är att förbättrad tillgång till vetenskaplig information är en förutsättning för framgångsrik svensk forskning och innovation. Vetenskapsrådet bör därför få i uppdrag att utveckla former och nationella riktlinjer för hur forskare kan få tillgång till forskningsresultat och forskningsdata, s.k. öppen tillgång, med utgångspunkt i de rådsslutsatser som antagits på EU-nivå.

Övergången till digital form för vetenskapliga tidskrifter har inneburit att artiklarna finns på nätet, men för att komma åt dem krävs att biblioteket betalar stora summor för prenumerationer och att du som läsare sitter på rätt nätverk. Hänglåset på.

Inlåsningen bakom höga kostnader är en av drivkrafterna bakom den s k ”OA-rörelsen”. Principen är att forskningsresultat ska vara tillgängliga för såväl forskare som andra intresserade och inte en kommersiell vara för vinstmaximering. Eftersom skattebetalarna finansierar forskningen ska skattebetalarna också ha tillgång till resultaten. Lås upp hänglåset!

Än så länge handlar det mest om tidskriftspublicering. En s.k. OA-tidskrift är en vetenskaplig tidskrift som alla kommer åt utan att betala. Processerna för kvalitetsgranskning, redigering, indexering etc är densamma som för andra vetenskapliga tidskrifter. Men betalningen då? Kostar det inte någonting? I s.k. Gold OA-tidskrifter tas betalning ut innan publiceringen i stället för prenumerationskostnad. Om du har fått din artikel godkänd för publicering i en OA-tidskrift ligger avgiften i dag från ca 15000:-. Vem som ska betala den summan debatteras. Är det ditt forskningsprojekt, är det ditt lärosäte, är det ditt bibliotek?

I somras deklarerade den brittiska regeringen att den tänker följa den s k Finch-rapporten som förordar Gold Open Access med publiceringsavgifter för samtliga brittiska akademiker. Ett krux är att en snabb övergång till Gold OA med författaravgifter, samtidigt som prenumerationskonstnaderna kvarstår, medför – åtminstone under en övergångsperiod – ökade kostnader. Den brittiska regeringen har svarat att de är beredda att ta den kostnaden. Debatten pågår.

Det ska tillägas  att förlagen står för kostnader för redigering, administration av peer-review-processen, distribution, marknadsföring etc. Men själva artikelförfattandet och kvalitetsgranskningen/peer-reviwandet görs av akademiker utan extra ersättning.

Men, det finns en annan väg till OA, den gröna vägen (Green OA). Du publicerar som vanligt hos ett förlag med prenumerationsmodell och samtidigt parallellpublicerar du en version i vårt öppna arkiv (DiVA). Mer om det och vilka möjligheter SH ger kan du läsa i Gretas blogginlägg ”OA på Södertörns högskola”. Greta kommer också att hålla en workshop i dag måndag kl 13.00 om hur du kan parallellpublicera och på så sätt låsa upp låset till din artikel.

 

Upptäck med SöderScholar

Postat av
2

Bibliotekarier älskar att söka information. På så sätt skiljer vi oss från folk i allmänhet som faktiskt vill hitta information. Det finns en anledning till att citatet ”Librarians like to search, everyone else likes to find” cirkulerar flitigt. För dig som faktiskt vill läsa artikeln/boken du söker är det ju hittandet, upptäckandet, av själva dokumentet/texten i sig som är själva poängen. Vi har fattat det nu. Därför lanserar vi denna vecka SöderScholar, där sökandet är en väg till upptäckten.

Hur kan SöderScholar underlätta för dig i vardagen? Jag vill lyfta fram några viktiga överväganden vi gjort inför inköpet och implementeringen av systemet.

1. Du ska enkelt och snabbt att hitta fram till relevant information. Google är i dag den självklara startpunkten för de flesta – de som söker vetenskaplig information är inget undantag! SöderScholar indexerar de e-resurser, böcker och tidskrifter vi prenumererar på, Open Access-tidskrifter såväl som alla våra fysiska böcker och är en startpunkt för att upptäcka vetenskaplig information.

2. Det ska finnas en samlad ingång till våra samlingar. Södertörns högskola står för bredd, djup och mångvetenskap och vi har många specialdatabaser om du vill gå på djupet inom ett ämne. Men vill du starta på ett ställe så är det SöderScholar du ska söka i.

3. Så långt som möjligt ska du komma hela vägen fram. Du ska nå till fulltexten, själva artikeln eller till hyllan i biblioteket där boken står. Når du inte hela vägen direkt ska du ha möjlighet att lämna önskemål om inköp eller fjärrlån.

Och, sist men inte minst en övergripande aspekt. SöderScholar är inte intresserad av vilka dina kompisar är, vad du har för intressen, vem som syns på dina foton, eller vad du helst äter till middag. Vi har inget intresse av att kartlägga dig och sälja prylar, upplevelser etc. anpassade just till dig. Vi vill att du ska upptäcka källor som leder dig framåt i ditt lärande och din forskning.

Kommer det att funka? Det avgör du. Dela med dig av dina iakttagelser och tankar så kan vi anpassa, justera och förbättra SöderScholar!

På väg till Bokmässan!

Postat av
Svara

Bokmässan i Göteborg är som ett långt mingelparty. Alla är där. Första två dagarna (enbart för branschfolk) är det möjligt att förflytta sig någorlunda normalt mellan bokhögarna och megafonerna och människorna. Från fredag eftermiddag måste man, vare sig man vill eller ej, frottera sig med kändisar, wannabes och bibliotekarier och författare i allmänhet. Och då menar jag frottera sig i bokstavlig bemärkelse. Är du seriös författare bör du dock tänka dig för. Det finns en risk att du förlorar kulturellt kapital om du råkar synas i sällskap med Läckberg och co. Lagom till Bokmässan förra året lanserades mycket riktigt ”Författaren som kändis” där detta fenomen dissekeras med litteraturvetarögon. Läs den först för säkerhets skull.

Mitt i minglet pågår ett myller av samtal. Samtal som når långt under den glassiga ytan. Samtal som engagerar, berör och folkbildar. I en egen del av mässan finns Forskartorget och runt det samlas universitet och högskolor och bjuder in och delar med sig av det senaste. Ett antal Södertörnforskare kommer t ex att inta scenen på Forskartorget – Yvonne Hirdman, Ann-Cathrine Jungar, Karl-Magnus Johansson och Anders Burman. De kommer kort prata om Sverige som framgångssaga, högerextrema partier, svensk demokrati på export och kanske får vi äntligen svaret av Anders på denna bloggs svåraste fråga: Vad är bildning? Efter deras miniföreläsningar kan du träffa dem i vår eller förlagens montrar. Självklart finns det fler Södertörnare som visar upp sina nya böcker i olika sammanhang. Kan du inte komma så har de alla gett ut nya böcker på olika förlag du kan köpa/låna.

Vid Forskartorget bygger Erland, Per och Jon från bibblan vår egen SH-monter främst för Publikationskommitténs räkning. Där säljer vi – till mässpriser naturligtvis – en stor mängd titlar i de serier som högskolan ger ut. Böcker som skrivits av våra egna forskare och som Per, Erland och Jon lagt omsorg på att redigera, formge och leverera till tryck. Dessutom delar vi ut tidskriften Baltic Worlds till intresserade. Trots den mördande konkurrensen brukar vi sälja mycket böcker och få många frågor och kommentarer om högskolan. Någons barnbarn pluggar hos oss, någon annan undrar var Södertörn ligger, vad vi har för forskning etc. Och kanske frågar någon vilka titlar vi säljer mest av. Här kommer topp-fem på årets best-seller-lista av högskolans utgivning:

1. Burman (red), Våga veta: Om bildningens möjligheter i massutbildningens tidevarv
2. Bornemark mfl, (red) Vad är praktisk kunskap?
3. Ruin, Kommentar till Heideggers Varat och tiden
4. Alsterdal (red) Omtankar: Praktisk kunskap i äldreomsorg
5. Nilsson (red) Placing Art in the Public Realm

Så, befinner du dig i Göteborg 27-30 sep, besök monter nr B05:61, och träffa Södertörnare och andra och delta i diskussionerna. Och passa på att fylla kassarna med massor av stimulerande, bildande läsning.

Agatha Christie och livet i biblioteket

Postat av
Svara

Nu har vi slagit upp portarna till biblioteket igen efter sommaruppehållet! Jag ser framemot det allt ökande sorlet i biblioteket. Ett sorl av glada, förväntansfulla studenter, datorer och kopiatorer, som alltefter terminen går blandas upp med alltmer ångestfyllda studenter som bråkar med trilskandes kopiatorer och skrivare som inte vill leverera när det är som mest bråttom. Liv och rörelse, lärande pågår!

Sista veckan i juli slogs jag varje morgon av den kompakta tystnaden. En massiv bibliotekstystnad. (Som på ett sånt där knäpptyst bibliotek som inte har ett eget liv och besöks av 3000 studenter varje dag). Och till tystnaden en stark känsla av ödslighet. Lite kusligt. Särskilt som vi sparade på el och hade släckt ner all belysning. En Agatha Christie-titel ekade otäckt i mina öron: The body in the library.

Deckare, särskilt gulnande, dammiga Agatha Christie-dylika, hör sommaren till. Tänk er allra sommrars bokbord på det lokala biblioteket, dallrande under deckarfynd från magasinen? OK, det blir ett lästips, jag slår upp boken på s.6.

”Oh, ma’am, oh, ma’am, there’s a body in the library!” And then, with a hysterical burst of sobs, she rushed out of the room again. …”Impossible,” said Mrs Bantry to herself. ”I must have been dreaming.” But even as she said it, she felt more and more certain that she had not been dreaming; that Mary, her superior self-controlled Mary, had actually uttered those fantastic words. …

 ”You’ve been dreaming. Dolly. It’s that detective story you were reading– The Clue of the Broken Match. You know, Lord Edgbaston finds a beautiful blonde dead on the library hearth rug. Bodies are always being found in libraries in books. I’ve never known a case in real life”. ”Perhaps you will now,” said Mrs Bantry,

Mrs. Bantry lyckas inte övertyga maken. Han vidhåller att hon drömt. Butlern griper in.

”Do you mean to tell me,” demanded Colonel Bantry, ”that there’s a dead body in my library – my library?” The butler coughed. ”Perhaps, sir, you would like to see for yourself.”

Och han får se med egna ögon. Och Miss Marple kommer. Och ett antal misstänkta ringas in, frågas ut. Och mördaren …

Men, sånt händer i bibliotek i böcker, inte i real life. Inga makabra fynd i vårt bibliotek. Fynden i biblioteket för dig som student är nästan 200 fasta datorer, laptops att låna över dagen, ett antal bokningsbara grupprum, massor av böcker, tidskrifter, kurslitteratur för hemlån och daglån och nedladdning, kunnig personal som hjälper dig, databaser att söka i, sköna fåtöljer, Studieverkstad, tyst läsesal med hög spanfaktor (nu också med eluttag!) mm. mm. Och massor av levande människor! Något ni saknar?

 

Är att gå vilse i biblioteket vägen till bildning?

Postat av
Svara

TEMA: Bildning

”Jag skulle vilja skapa ett bibliotek där man kan gå vilse, sa arkitekten, där människor tappar orienteringen och behöver fråga om vägen.”
Christer Malmström, arkitekt Södertörns högskolebibliotek

Till ett bibliotek med system för ordning och reda, var sak på sin plats, förs en dimension av det oplanerade. Det strukturerade och det ostrukturerade möts och nya tankar formas. En metafor för bildning så god som någon.

Södertörns högskola lyfter fram modern medborgerlig bildning som en hörnsten i verksamheten. Bildning är långtifrån ett entydigt begrepp år 2012 och medborgerlig bildning klingar tillräckligt gammeldags för att fräschas upp med ”modern”. Modern medborgerlig bildning tål att vändas och vridas på, att tolkas och diskutera och diskussionen i sig utgör en del av bildningsprocessen. Vad innebörden av Modern medborgerlig bildning är finns det inga färdiga svar på, men det visar en vilja, en riktning i vad vi vill med verksamheten på högskolan. En riktning som är alldeles naturlig och självklar för oss som bibliotek. I högskolans strategidokument står att Södertörns högskola ”ska utgöra en mötesplats för bildning och för öppna kvalificerade samtal mellan vetenskap, konst och politik.” Vad är ett bibliotek om inte en mötesplats för bildning, såväl in real life som virtuellt?

Men, mer konkret, hur gör man bildning? Hur gör man modern medborgerlig bildning?

 

Koftor och kunder med krav

Postat av
4

Händer det att vi bibliotekarier skäms lite för att vi är just bibliotekarier?  Eller snarare för det folk tror vi är? Ibland, aldrig, ofta? Första alternativet för mig. Men inte är jag –  eller någon annan jag känner för den delen – den där trista bibliotekarietypen. Ni vet som hon i tv-serien Boktjuven, med grå kofta vars enda passion är böcker. En nolifer med en kärlek till böcker som kraftigt överskuggar kärleken till människor. Film- och litteraturhistorien kryllar av sådana porträtt, knut i nacken, glasögon, veckad kjol och – det hyschande fingret. För 10 år sedan gjorde bibliotekarien Sally entré i rutan. En helknäpp, förvirrad bibliotekarie så dråplig att ingen kunde hålla sig för skratt. Med ett undantag, den egna yrkeskåren: ”Bilden av bibliotekarien som blodfattig, tråkig och tystlåten förstärks av serier som Sally” menade facket. En bibliotekarie som inte saknar självironi är DNs Jenny Lindh som svarar på läsarnas frågor om bibliotekens och bibliotekariernas mysterier. Som: ”Måste ni läsa på universitetet?”, ”Är det okej att rätta fel i böcker?” Eller vad sägs om senaste frågan: ”Hur ser du på incidenten med skolbibliotekarien som blottade en orakad armhåla mitt under själva Melodifestivalen?” Kolla in svaren i DN!

Verklighetens bibliotekarier har definitivt lyft blicken från böckerna till människorna och skapat sig själva och sina besökare ett liv. Digitaliseringen har gjort information i allmänhet så mycket tillgängligare – vi har inte monopol på kunskapsorganisation längre och måste visa oss och konkurrera med vår kunskap om kunskapen. Vi vill på SH erbjuda en miljö där alla kan inspireras, lära sig och utvecklas i och hitta nya oväntade perspektiv; Skapa förutsättningar för lärande och bildning. En äldre professor utbrast när vi samspråkade efter en bokpresentation, att ”förr byggde man bibliotek för böcker men det här biblioteket verkar ju vara byggt för människor”. Jag anade en ton av bitterhet. Jag vågade inte riskera att spä på genom att berätta att, ja så är det och numera är det inte ovanligt att de som använder biblioteket kallas kunder. Erfarenheten har lärt mig att ordet kund i dessa sammanhang ofta provocerar och avvisas som New Public Management-diskurs. Måhända, men jag tycker att kundbegreppet har påskyndat ”lyft-blicken från-hyllorna”-processen. Se den du och samlingarna är till för, den som har förväntningar och som kan ställa krav.

Våra användare är inte kunder i en New Public Management-diskurs. De köper inte något, det finns ingen marknad. Vi måste själva vilja något med vår verksamhet. Vi lyssnar, vi är till för er, våra studenter, lärare, forskare, allmänhet, ni är i allra hösta grad medproducenter, må ni kallas kunder eller brukare, användare, låntagare, kärt barn många namn. Och en bibliotekarie är alltid en bibliotekarie, om än i grå kofta.