Kategoriarkiv: TEMA: Bildning

Kultur är vårt verktyg

Postat av
1

TEMA: Bildning

Av Heiko Droste, professor i historia, Södertörns högskola

Jag minns våra diskussioner på konferensen ”Bildning i praktiken” i Visby som givande och roliga. Det kändes helt enkelt bra att diskutera bildningsbegreppet och dess historia, dess mörka nutid och möjligen lite ljusare framtid. Själv ser jag inte något alternativ till en bred humanistisk bildning när det gäller humanioras framtid på våra högskolor. Studenterna behöver dessa breda baskunskaper för att kunna läsa vidare och specialisera sig inom ett humanistiskt ämne. En gedigen humanistisk bildning utgör kärnan i alla våra ämnen – att fundera kring den mänskliga kulturens alla betingelser. Kultur är vårt verktyg för att kunna leva i den här världen som sociala varelser.

Stämningen i Visby växlade mellan hopp och mild förtvivlan. Enskilda positiva exempel från Bremen och Göteborg ville visa på förändring. Det kändes bra.

Alla försök att försvara den humanistiska bildningen mot mer eller mindre konkreta hot brister dock i en väsentlig hänsyn. Vem är det egentligen som tycker illa om bildning? Vem behöver övertygas om att bildning är bra? Det finns säkert ett växande problem på grund av bristande kunskaper om bildning, humanism med mera hos allmänheten. Men egentligen kan vi utgå ifrån att våra beslutsfattare har en idé –  att de vet vad bildning handlar om.

Som jag ser det, hotas bildningstanken inte av någon form av negativ kritik eller allmänt ifrågasättande. Det är däremot väldigt svårt att hävda bildningens fördelar mot andra mål. Det blir tydligast i sammanhanget med dagens evangelium – målstyrningen inom skola och högskola. Alla olika bildningstraditioner fokuserar på bildningens avgörande betydelse för den enskilda människan, dess inre utveckling, ja civilisering. Att läsa humaniora ska göra människan ”mänskligare”. Samhället i stort kommer sedan att gynnas av att dessa bildade människor engagerar sig eftersom de har förstått att deras deltagande är viktigt för att utveckla samhället – det allmänna – till någon form av civilsamhället.

Försök mäta det. Försök balansera denna idé av en samhällelig nytta med statens investeringar i skolor och högskolor. Det går så klart inte. Bildningstanken passar inte in i ett poängsystem där klart definierade delar av kunskap (litteraturlista, tenta) överförs och bedöms i seminarieform.

Jag låter bitter. Och det är ju inga nyheter jag har att komma med.

Det som egentligen retar mig mest, är att allt fler högskolor världen över tvingar sina business- eller ekonomistudenter att läsa in en form av humanistisk bakgrund till vår civilisation – i den uttalade meningen att civilisera dem. Dessa högskolor hänvisar till de senaste årens diskussioner om brister i världsekonomin som en förklaring till deras kursplaner.

Däremot blir det allt svårare att övertyga humaniorastudenter om att ta humanistisk bildning på allvar och att se den som en resurs. En arbetsmarknad som framstår som svårforcerad samt otydliga yrkesperspektiv gör det inte enklare för varken oss humanister eller våra studenter.

Som sagt, jag ser inte något alternativ till den humanistiska bildningen för att säkra humanioras framtid. Jag är dessutom övertygad om att denna framtid ligger i ämnesöverskridande utbildningar, där studenter lär sig grunden till vår kultur och sin egen utveckling som människa. Utbildningen handlar även i framtiden om retoriska färdigheter. Och nej, jag anser inte att Quintillian och Cicero har sista ordet här. Det finns en humanistisk bildning och den bortser inte från Internet, Facebook och Twitter.

Om jag bara kunde komma på ett enda argument som biter på mina studenter och våra utbildningsbyråkrater. Ett argument som förklarar att bildning inte kan mätas och målstyras, eftersom den tar sig olika uttryck i alla individer. Ett argument som säger att det finns all anledning att lita på samhällets nytta av medborgarnas humanistiska bildning.

Jag låter fortfarande bitter. Jag måste ha gjort något fel.

Heiko Droste…

Vad har du för bakgrund?
Jag har läst historia, bibliotekskunskap och statskunskap vid olika tyska universitet. Jag bestämde mig tidigt för att aldrig lämna högskolevärlden. Efter doktorsavhandlingen satsade jag på den svensk-tyska historien under tidig modern tid och hade en första forskningsvistelse i Stockholm 1995-1998. Jag återvände till Tyskland, men kom tillbaka igen för fem år sedan och sedan dess jobbar jag på Södertörns Högskola. Min nuvarande forskning gäller medie- och kommunikationshistoria i Östersjöområdet.

Senaste konferens du var på?
Det var en konferens i Moskva, juni 2011, om “History and Identity in the Baltic region”. Konferensen ingick i en serie rysk-svensk historikermöten.

Har du någon okänd talang?
Fena på att göra marmelad.

Vad gör du för att samla krafter?
Lagar marmelad, så klart. Jag har dessutom en kolonilott där jag kan gräva bort stressen. Jag är ganska bondsk av mig.

 

Bildning – att ge det bästa till de flesta

Postat av
Svara

TEMA:Bildning

Av Anders Björnsson, chefredaktör för Baltic Worlds, utgiven av Centre for Baltic and East European Studies, Södertörns högskola

I mars avgick jag efter sammanlagt femton år som ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet. Sammanslutningen grundades 1896 och är alltså exakt ett hundra år äldre än Södertörns högskola. En av grundarna hade varit rektor för Uppsala universitet, filosofen Carl Yngve Sahlin. Bland mina företrädare finns två medlemmar av Svenska Akademien, historikern Harald Hjärne och språkforskaren H. S. Nyberg.

Dessa herrar besatt alla vad man kallar en klassisk bildning. Alla kunde de utdöda språk och den antika kulturen och historien. Men de var också på ett intressant vis publika personer, folkbildare. Hjärne satt i riksdagen och skrev i tidningarna, H. S. Nyberg var en kändis också utanför Sveriges gränser och det sägs att när han talade farsi med en person på ett tåg någonstans i Orienten, så vände sig en annan medpassagerare till honom och sade: ”Kan min herre vara någon annan än H. S. Nyberg?”

Bildning – till skillnad från lärdom, en uppsättning faktakunskaper – är sällan fix och färdig andlig materia: den växer fram, den tar gestalt i individer som är unika i sig själva och som är representativa för sin epok, sitt tidevarv. Samtidigt ska man nog inte förväxla bildning med tidsandan. Bildning blir kvar när andorna, och de stora andarna, har dunstat bort.

Det betyder samtidigt att det som blir kvar, bildningsarvet, är inte blott en restprodukt, det är någonting skapat. Det tillkommer inte utan en aktiv insats, det är resultat av medvetna ansträngningar. Jag tror också man vågar påstå att bildningsarvet är följden av val som i grunden är politiska, inte partipolitiska men maktpolitiska. Någon grupp i samhället bestämmer sig för vad bildning ska vara och vilka som ska omfattas av den. Bildning blir därför någonting som inte hör hemma enbart i samhällen där bildning är förbehållen fåtalet utan överallt där det utövas makt. I demokratiska samhällen kan bildning tillhöra flertalet. Eliten av bildade kan i medborgarsamhället utgöra majoriteten – i princip och i praktiken.
Och detta bör i sin tur kunna fylla de allra flesta med optimism och entusiasm. Någon skarp gräns mellan eliten och massan behöver det inte finnas. Kultur förädlar vem som helst. Bildningsgraden kan vara ett mått på hela samhällets hälsa. När idéhistorikern Sven-Eric Liedman, en av mina gamla lärare, talade på förra rektorn Ingela Josefssons avskedsseminarium för ett par år sedan, frågade jag honom i pausen om det inte ofta är så att också en mycket lärd person kan sakna bildning: och måste då inte också bildning kunna erövras av den relativt okunnige, den som aldrig har hört talas om Herodotos?

Nästa gång jag är i Göteborg ska jag försöka få ett svar av honom.

Min tanke är att bildning aldrig kan vara motsatsen till specialisering – möjligen en motvikt. Nyhumanismen som skapade det moderna, forskningsinriktade universitetet satte personlighetsdaning före specialinriktning, yrkesfostran. Bildning som huvudsak, aldrig bisak. I en tid av flytande arbetsmarknader och livslångt lärande skulle ett modernt personlighetsdaningsprojekt gå ut på att skapa trygghet där mycket är så osäkert.

Med andra ord, och för att använda marxistisk, inte längre så använd jargong: bildning hör hemma i basen, inte i överbyggnaden. Humanism ska inte vara ett privilegium, det ska vara någonting som varje medborgare kan göra anspråk på och därför kan massuniversitetets huvuduppgift inte vara att tillyxa experter – alldeles bortsett från att expertis så snabbt föråldras – utan att träna i människovärde, det bestående.

Det är också: att ge det bästa till de flesta. Jag tror att Harald Hjärne och H. S. Nyberg skulle ha gillat den tanken.

Anders Björnsson…

Vad har du för bakgrund?
Uppväxt i arbetarstaden Sundbyberg, ogillar därför gnället på förorter och förstäder. Examen vid Stockholms och Göteborgs universitet med ekonomisk historia och idé- och lärdomshistoria som huvudämnen. En tredjedels jur kand hann det bli också, innan jag under 25 års tid ägnade mig åt olika typer av vetenskapsjournalistik. Chefredaktör för Baltic Worlds, utgiven av Centre for Baltic and East European Studies, Södertörns högskola, och tidigare för Dagens Forskning. Verksamhet på 1980- och 90-talet vid Sveriges Radio och Svenska Dagbladet.

Har du någon okänd talang?
Matlagning (okänd i alla fall för Gastronomiska Akademien och Lilla Sällskapet eftersom jag inte blivit invald där), i synnerhet inläggning av Brantevikssill efter recept från köksmästaren på Grand Hotell i Lund, en aktivitet som för närvarande upptar alltmer av min vakna tid (samt att aväta det inlagda).

Vad gör du för att samla krafter?
Spelar engelska och franska sviter av Bach på min flygel jämte de tre fristående Mozart-rondona, särskit det i a-moll. (Eller så lyssnar jag på den norske pianisten Håvard Gimse när han spelar det sistnämnda.)

Klass och bildning

Postat av
Svara

TEMA: Bildning

Av Lars Ilshammar, institutionschef på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Klass har plötsligt blivit ett begrepp i den politiska debatten igen, efter att länge ha varit inkorrekt. Hur förhåller sig klass till bildning, och finns det en särskild bildningstradition, rentav ett eget bildningstänk, inom den svenska arbetarrörelsen. Sommaren 2012 fyller ABF – Arbetarnas Bildningsförbund – 100 år, så frågorna kan verka berättigad av flera skäl.

En som ger sig ut på jakt efter svar är Per Sundgren, idéhistoriker vid Södertörns högskola och tidigare vänsterpartistiskt kulturborgarråd i Stockholm. I en essä till ABF:s jubileumsbok beskriver han med ett brett historiskt svep hur bildning tidigt blev en klassfråga, och hur flera rivaliserande bildningsbegrepp sedan länge levde sida vid sida inom arbetarrörelsen.

När den svenska arbetarklassen organiserade sig i slutet på 1800-talet fanns det redan ett etablerat bildningsbegrepp. Centralt i detta var att odla den goda kulturen och de eviga värdena, och sprida dem till de obildade massorna. Bildning översattes helt enkelt med förmågan att skilja på god kultur och skräp.

Detta bildningsbegrepp kom i allt väsentligt att övertas av arbetarrörelsen. Men det skedde inte utan komplikationer. Inom arbetarleden fanns ett omfattande motstånd mot bildning och kultur som inte omedelbart kunde användas i den politiska eller fackliga kampen.

När August Palm steg i land i Malmö 1881 förkastade han vad han såg som ett borgerligt bildningstänkande, där bildning blev lösningen på det man kallade för den sociala frågan eller arbetarfrågan. För Palm var det att börja i fel ända.

När liberalen Anton Nyström därför anklagade Palm för att göra socialismen till något lågt, till en ”magfråga” svarade Palm att socialismen är verkligen en fråga om huruvida flertalet magar ska få något att äta eller om ett fåtal ska sluka allt. Magfrågan måste helt enkelt lösas först.

Men Palms kritik gällde också innehållet i den bildning som borgerligheten försåg arbetarna med. Var den inte i själva verket en sekunda vara? Verklig folkupplysning var något annat. Den var naturvetenskaplig och socialdemokratisk, och anpassad till arbetarnas verklighet. Därmed avvisade han ett tänkande, som ville göra sociala och ekonomiska orättvisor till en bildningsfråga, exklusivt för arbetarklassen.

Palm vann den striden med Nyström, arbetarrörelsen blev socialdemokratisk. Men i synen på kultur och bildning skulle den mera förstående inställning som representerades av bl.a. Hjalmar Branting segra. Enligt Branting var målet med samhällsomvandlingen att skapa ”ett släkte av fria och förnäma personligheter” Arbetarrörelsen anslöt sig i allt väsentligt till ett traditionellt bildningsideal. Detta omfattandes också av det unga ABF.

Sundgren fortsätter sin exposé med att visa hur den statsbärande socialdemokratin så småningom under 1900-talet kom att ersätta bildning med utbildning. Nu skulle bildningsfrågan lösas genom en reformerad och demokratiserad skola. Folkbildningen reducerades till ett komplement – samtidigt som den fick kraftigt ökade resurser.

Inte heller var bildning eller folkbildning viktiga begrepp när den moderna kulturpolitiken lades fast 1974. Det var de professionella konstnärerna – kulturarbetarna – som stod i centrum. En separation av ”kulturen” från folkbildningen inleddes. Sedan 1974 har utrymmet för folkbildningen stadigt krympt.

Därmed är vi framme vid vår samtid. Och kanske har något hänt under de senaste åren. Sedan slutet av 1990-talet har bildning blivit aktuellt igen, nu ibland tolkat som medborgerlig bildning. Inte bara inom högskolan har intresset växt för ett tidsanpassat bildningsbegrepp. ABF har vänt en lång nedåtgående trend och kan nu visa den största ökningen på decennier.

Samtidigt är utmaningarna stora. Det nya mångkulturella Sverige är en. Mediesamhällets överflöd med sitt flimmer av kanaler och brus av budskap är en annan. Människors brist på tid, insnärjda i ett mer eller mindre omöjligt livspussel en tredje.

Per Sundgren antecknar för sin del att den skola för alla, som för 50 år sedan sågs som lösningen på bildningsproblemet, nu i snabb takt raseras. Det fria skolvalet och friskoleexplosionen har lett till växande segregation. Skillnaden mellan låg- och högpresterande elever och skolor växer. Rätt bakgrund blir allt viktigare för framgång i skolan.

Sundgrens slutsats är att det gamla parallellskolesystemet, med folkskola för fattiga barn och läroverk för de bildade klasserna, håller på att återinföras i ny form. Därför, menar han, är bildningsfrågan fortfarande en klassfråga.

Lars Ilshammar…

Vad har du för bakgrund?
Jag är från början journalist som sadlade om till historiker på  90-talet, och sedan har arbetat mest med modern historisk forskning om  det digitala samhällets framväxt. Institutionschef på ARAB, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, sedan snart sju år tillbaks. Jag har också ett allmänt intresse för frågor i  gränslandet mellan politik och teknik.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Södertörns högskola ska ju bli grannar från i höst – hur känns det?
Spännande, nyfiket, lite pirrigt. Vi ser fram emot att ta nya lokaler i anspråk och många nya samarbeten med högskolan, men hoppas också att vi får med oss våra ”gamla” forskare från Upplandsgatan i Stockholm där vi har funnits sedan 1902.

Har du någon okänd talang?
Hmm. Skulle väl vara min apfelstrudel då ;-)

Vad gör du för att samla krafter?
Lyssnar på musik, grottar ner mig med familjen, söker mig till hav och fjäll när jag hinner med det (tyvärr inte så ofta numera)…

Bildning är att vidga horisonten

Postat av
Svara

TEMA:Bildning

Av Henrik Bohlin, docent i filosofi, högskolelektor i idéhistoria

En av mina mest bildande erfarenheter var att göra militärtjänst. Jag hade växt upp i övre medelklassmiljö, med präster och professorer i släkten, och hunnit läsa några terminer filosofi och idéhistoria i Uppsala. Nu kom jag till ett logement med lastbilschaffisar, svetsare och fabriksarbetare från ställen som Västerås och Surahammar. Vi med annan bakgrund var en liten minoritet och fick anpassa oss efter majoritetsnormen. En prästson på logementet intill blev mobbad för bög och fick toalettpappersrullar slängda på sig när han snarkade.

Men för mig blev lumpartiden en positiv upplevelse. Jag mötte en kultur där sådant jag lärt mig betrakta som fult och förbjudet var tillåtet och det i mina kretsar prestigefyllda var töntstämplat. Bögskräck och gnäll om politiker och mäktiga fick man försöka stå ut med, men annat lämnade avtryck och fick mig att tänka annorlunda. Min egen medelklass började framstå som ett främmande folk med intrikata och obegripliga normer för vad som får sägas och visas, som kunde få mig att undra om det ska behövas psykologexamen för att förstå vad folk egentligen menar. Hos arbetarkillarna var det raka rör och sällan någon tvekan om vad någon tänkte och kände. När jag kom tillbaka till högskolestudierna och medelklassen blev det en kulturchock i andra riktningen, och det kan fortfarande hända att jag går på sociala minor i terräng som borde vara välkänd. Men horisonten hade blivit litet vidare och jag bar med mig övertygelsen att det finns andra meningsfulla sätt att förhålla sig till världen och livet, och att man kan ha mycket att lära av människor som är annorlunda än man själv.

Vad har det här att göra med bildning?

”Bildning” var för länge sedan något som skilde det lilla fåtal som läst på universitetet från vanligt folk. Med massutbildningens framväxt efter andra världskriget föll detta äldre bildningbegrepp i vanrykte. Högre utbildning betraktades inte längre som insocialisering i samhällseliten utan som produktion av arbetskraft för marknadens behov. När politiker i dag argumenterar för satsningar på utbildning och forskning talar ingen om bildning, utan nyckelorden är tillväxt och konkurrenskraft.

Men som en motreaktion har bildningstanken de senaste tio eller tjugo åren återkommit i ny skepnad som samlande begrepp för dem som, liksom jag själv, tycker att högskolestudier måste handla om mer än yrkesutbildning. (Pedagogen Bernt Gustavssons bok ”Bildning i vår tid” från 1996 är ett bra exempel.) Högskolestudier ska självklart ge yrkeskompetens, men de nya bildningstänkarna vill att ribban ska ligga högre. Högre undervisning ska utmana invanda tänkesätt, vidga tankehorisonten och få en att växa som människa. Det som lumpartiden var för mig ska högskolestudier vara för alla, en bildningsresa som öppnar nya och oförutsedda perspektiv och gör att man inte är riktigt densamma efteråt.

Bildning är provocerande. Den retar mäktiga särintressen som Svenskt Näringsliv, företagarorganisationen som tycker det är slöseri med skattepengar att ge utbildningar som inte leder till jobb direkt efter examen och som vill få studenter att sluta läsa humaniora och konst. Men även bland studenter möter man inställningen att studier ska ge jobb och inget mer, och att man borde slippa vetenskapsteori, kurser som ger historiskt sammanhang och till och med marknadsföringsteori som ger förståelse men inte handgreppskunskap i hur man gör reklam.

Ett annat hinder på vägen är att vi som argumenterar för bildning verkar talar förbi varandra. Bildning tycks kunna betyda litet vad som helst – allmänbildning, studier i humaniora, reflektion om erfarenhet – och den som föreslår en samlande definition får kritik för att försöka begränsa andras fria tänkande. Var och en verkar vilja hålla sig med sin egen privata innebörd av det ord alla använder, så att det till slut påminner om filosofen Ludwig Wittgensteins exempel med ordet för det var och en som använder det kallar något han har i en liten ask men inte visar för någon annan, så att ingen vet vad någon annan menar. Enade vi stå, söndrade vi falla, sade man en gång inom arbetarrörelsen. Den principen gäller fortfarande.

Vad bör göras? Debatten med dem som vill reducera högskolan till yrkesutbildningsinstitut måste fortsätta. Vi högskolelärare måste envisas med att kräva kritiskt tänkande, självständighet och djupare förståelse av våra studenter. Och vi måste våga lyfta blicken ur våra små askar och på allvar börja diskutera vad vi gemensamt kan mena med ”bildning”.

Det nya bildningsbegreppet bör sökas i levande dialog med den tanketradition där man finner sådana som den tyske filosofen, språkvetaren och utbildningsreformatorn Wilhelm von Humboldt. Få har skrivit bättre om bildning än han, här i ett citat ur en text från 1810.

Vissa kunskaper måste helt enkelt vara allmänna, och i än högre grad en viss bildning av sinnelaget och karaktären, som ingen får sakna. Uppenbart är endast den en god hantverkare, köpman, soldat eller affärsman, som i sig själv och utan hänsyn till sitt särskilda yrke är en god, anständig och enligt sitt stånd upplyst människa och medborgare. Om skolundervisningen ger honom det som krävs för detta, så förvärvar han sedan mycket lätt sina särskilda yrkesfärdigheter och behåller friheten att, som så ofta sker i livet, gå från ett yrke till ett annat. Om man däremot utgår från det särskilda yrket, gör man honom ensidig, och han når aldrig den skicklighet och frihet som även i yrket fordras för att inte bara mekaniskt efterhärma det som andra gjort tidigare utan själv göra utvidgningar och förbättringar.

Applechefen Steve Jobs berättade om en collegekurs i kalligrafi som han läste utan någon tanke på vad han skulle ha den till. Tanken att skrivtecken kan vara konstverk och inte bara verktyg för snabb informationsförmedling inspirerade till Appledatorernas revolutionerande och skolbildande gränssnitt och till produkter som iPhone och iPad. Det är ett fint exempel på den breda bildning som Humboldt talar om och den förmåga till nyskapande den leder till.

Att studera på högskolan är ett unikt tillfälle i livet att vidga tankens horisonter och utvecklas och växa som människa. Låt oss gemensamt se till att ingen missar den chansen.

Henrik Bohlin…

Vad har du för bakgrund?
Jag växte upp i Stockholm, Lund, Oslo och Bergen. Pappa var teolog och präst och vi flyttade med hans jobb. Efter studentexamen i Bergen flyttade jag tillbaka till Sverige och läste filosofi, idéhistoria och historia i Uppsala och Stockholm. Efter disputationen i teoretisk filosofi 1997 började jag undervisa på Södertörn, först som timanställd, sedan som tillfälligt anställd på deltid och till slut som heltidsanställd lektor i idéhistoria med inriktning mot vetenskapsteori. Jag är ordförande i Fakultetsnämndens utskott för lärarutbildning och har tidigare varit ämnesansvarig i idéhistoria. 2008 fick jag forskninganslag för ett projekt om kritiskt tänkande och ett annat om empati.

Senaste konferensen du var på?  
”Hume and the Virtues”, en endagskonferens om David Humes moralfilosofi på Oxford Brookes University, Oxfords svar på Södertörns högskola.

Har du någon okänd talang?
Jag frågade min fru, och hon svarade att jag är en bra ledare och väldigt snäll. En okänd talang är annars amatörskådespeleri. För ungeför tio år sedan ville jag bli roligare som lärare och gick kvällskurser i scenframställning på Kulturama. Jag hade tur och hamnade i en fantastiskt bra grupp. När vår lärare fick sparken från Kulturama efter några terminer startade vi en liten amatörteatergrupp som satte upp ”Sällsamt mellanspel” av Eugene O’Neill. Vi gjorde bara två föreställningar, men det var enormt kul och utvecklande, även om jag kanske inte blev någon bättre lärare av det.

Vad gör du för att samla krafter?
Jag gör ett yogaprogram på tjugo minuter varje kväll, och så har vi sommarstuga på Gotland. Att komma dit är medicin för kropp och själ.

På spaning efter ett Södertörnskt bildningsbegrepp

Postat av
Svara

TEMA: Bildning

Av Jonna Bornemark, föreståndare på Centrum för praktisk kunskap

Ett 30-tal Södertörnsanställda kliver ombord på flyget till Visby. Det känns lite som en klassresa när vi fyller halva planet. Vi ska på konferensen ”Bildning i praktiken” som ordnats av Södertörn tillsammans med Högskolan på Gotland. Bildning är ju ett hedersbegrepp på Södertörn och i Visby har de satsat på Liberal Education-utbildningar. Jag ser mig omkring och funderar på om vi från Södertörn har ett gemensamt bildningsbegrepp och om vi skiljer oss från högskolan på Gotland.

Under konferensen samlar jag på mig olika betydelser av bildningsbegreppet. Det sägs att bildning är en typ av allmänbildning: naturvetarna ska känna till något om humaniora och humanisterna något om naturvetenskap. Tvärvetenskapliga kurser är idealet. Ett annat spår är att det handlar om generiska färdigheter snarare än om sakinnehåll, om kritiskt tänkande, att kunna analysera och strukturera problem, och om att kunna presentera muntligt och skriftligt. Ytterligare andra menar att det handlar om att kunna ta ett personligt och socialt ansvar för sin omvärld och om att använda mångfalden i klassrummet. På så sätt närmar det sig ett annat för Södertörn speciellt tema: interkulturalitet och förmågan att handla i ett mångkulturellt samhälle. Någon vill i förlängningen av interkulturalitet betona förmågan att ge plats för icke-vetande, det vill säga att ta med i beräkningarna att vi inte vet vad framtiden bär – och förstås förmågan att hantera detta icke-vetande. På så sätt betonas en hållbar utbildning som inte snabbt blir inaktuell. Ytterligare aspekter som kommer fram är ett lärande med alla sinnen, ett estetiskt, empatiskt och socialt lärande och inte blott ett intellektuellt lärande. Andra lyfter fram bildning som en politisk strategi och ett motstånd mot en nyliberal ideologi där vi blir konsumenter snarare än medborgare.

I mina öron låter det disparat, men delvis också som självklara delar av en modern högskoleutbildning. Bildningsbegreppet sticker dock fortfarande ut inom högskolepolitiken och sätter knappast något avtryck i kvalitetsmätningar och rankinglistor. Men skillnaden mellan Södertörn och Gotland blir också tydlig. Efter första dagen börjar jag fundera på om Liberal Education är det enda sättet att göra bildning i praktiken. När det är dags för Södertörnsprofilerna Anders Burman och Henrik Bohlin att prata så lyfts det kritiska tänkandet fram, men blir det egentligen så mycket av det där ”i praktiken”?  Men visst har vi en lång rad konkreta arbetssätt på Södertörn. Jag hittar dem på de små workshoparna mellan huvudtalarna, jag hör att Petra Lundberg Bouquelon gör ett bra jobb med estetiska färdigheter och Maria Wolrath Söderberg har spännande tankar från retoriken och högskolepedagogiken. Så slår det mig vad det är Petra och Maria har gemensamt och som är centralt även på Centrum för praktisk kunskap: de utgår från studenternas erfarenheter och låter varje teoretiskt perspektiv finna sin botten där. Bildning blir då inte en viss sorts utbildning utan ett förhållningssätt till relationen mellan studenternas erfarenheter och högskolans teorier.  Erfarenhet är inte heller ett blott intellektuellt fenomen utan inkluderar sinnlighet, emotioner och värderingar, och teorierna måste därmed knyta an till alla dessa lager. En bildande utbildning ger inte bara ny kunskap utan också verktyg till att handla på nya sätt.

Att en sådan koppling mellan erfarenhet och bildning skulle vara central för hela Södertörn är nog för mycket sagt, men helt klart är det en viktig beståndsdel i ett Södertörnskt bildningsbegrepp.

Jonna Bornemark…

Vad har du för bakgrund?
Doktorerade i filosofi 2010. Nu föreståndare för  Centrum för praktisk kunskap.

Senaste konferensen du var på?
Phenomenology of Pregnancy and Drives: Erotic intersubjectivity, som jag arrangerade här på Södertörn med Nicholas Smith.

 

Har du någon okänd talang?
Jag är bra på att backa med släp.

Vad gör du för att samla krafter?
Leker kurragömma i skogen med mina barn och min häst

 

Bildning i praktiken

Postat av
Svara

TEMA: Bildning

Av Jan Hjalmarsson, enhetschef på enheten för lärande- och forskarstöd
Södertörns högskolebibliotek

Hur kan vi på biblioteket bidra till lärande och bildning idag? Och hur kan ny teknik relateras till bildning? Dessa frågor har dykt upp i olika samtal hos oss den senaste tiden. I detta inlägg tänkte jag – helt enkelt – ta tillfället i akt att fundera vidare. I ett samhälle som präglas av globalisering, snabb teknisk utveckling och en massiv tillgång till information betonas nya kunskaper och färdigheter som förmågan att söka, värdera och använda information. Dessa förmågor kopplas i sin tur ihop med begrepp som datorkompetens, informationskompetens, mediekompetens eller digital kompetens. Begreppen har lanserats inom olika sammanhang för att beskriva en slags nyckelkompetens som anses vara central för en aktiv medborgare i dagens samhälle. Tekniken ger oss tillgång till information som sedan måste tolkas och sättas in i ett sammanhang för att kunna användas. Dessa kunskaper och färdigheter ser jag som en viktig del av ett bildningsbegrepp idag. I högskolans nya forsknings- och utbildningsstrategi betonas en breddning av bildningsbegreppet. Här står bland annat att: ”Bildning inbegriper förmågan att förhålla sig kritisk och informerat till vår tids stora frågor, till exempel samhällsutvecklingen, teknologin och miljön”. Denna breddning av begreppet öppnar, på ett mycket positivt sätt, upp för en förnyad diskussion.

Tekniken ger oss nya möjligheter inom högre utbildning att arbeta med bildning och pedagogisk utveckling. Hur kan vi konkretisera detta i vårt dagliga arbete? Vad kan vi ge för stöd och verktyg till er lärare för att integrera ett bildningsperspektiv i utbildningarna? Det finns såklart flera ingångar, men här några viktiga delar i detta arbete:

  • Att vi tillsammans med er, lärare och studenter, arbetar fram undervisningsinslag där ämnesinnehållet relateras till samtida samhällsfrågor och där informationssökning på nätet och källkritisk informationsanvändning är en integrerad del.
  • Att vi via nätet tillhandahålla alternativa sökverktyg, databaser och digitala verktyg för kommunikation till produkter som till exempel Google och Facebook. (Dessa gigantiska företag som alltmer ägnar sig åt att ge oss den information som vi redan känner till och kartlägger våra beteenden på nätet för kommersiella syften.)
  • Att vi tillsammans mer er lärare arbetar fram modeller för att på ett genomtänkt sätt använda IKT (informations- och kommunikationsteknik) i undervisning för studentaktiva arbetsformer samt ge utrymme för olika lärstilar.
  • Att vi har ett uttalat pedagogiskt förhållningssätt i våra möten och samtal med er studenter. Om vi utgår från era erfarenheter ger det oss stora möjligheter att på ett kreativt och inkluderande sätt skapa goda förutsättningar både lärande och bildning.

Att väcka er nyfikenhet, våga utmana er och ge utrymme för diskussion och reflektion. Här ligger vår största utmaning idag. Jag avslutar här med en fråga som vuxit fram i och med skrivandet av detta inlägg: Kan och bör lärande och bildning, precis som forskning och utbildning, ses som två sidor av samma mynt?

 

Jan Hjalmarsson…

Vad har du för bakgrund?
Jag har arbetet på högskolan och biblioteket sedan 1996. Tyngdpunkten i mitt arbete har i princip hela tiden varit inriktad på IKT, undervisning och lärande. Jag har sedan 2003 arbetat med stöd för högskolans nätbaserade utbildningar och högskolepedagogik. Sedan ungefär ett och halvt år tillbaka är jag enhetschef på biblioteket för Enheten för lärande och forskarstöd. Jag har studerat litteraturvetenskap och historia vid Lunds universitet. Efter dessa studier gick jag på bibliotekarieutbildningen i Borås och tog examen 1991. Senaste kursen jag gick var en högskolepedagogisk kurs med inriktning mot genus. En väldigt givande kurs som jag har haft stor nytta av i olika sammanhang.

Senaste konferensen du var på?
Då. Nu. Och sen då? : Konferens om digital kompetens och skolutveckling som hölls vid Linnéuniversitet och var en slutkonferens för ett projekt, Ung Kommunikation, som var ett utvecklingsprojekt för lärarutbildning, skola och lärmiljöer som har pågått sedan 2006. Syftet för projektet var att främja digital kompetens och belysa de många olika sätt som modern teknik påverkar lärande.

Senaste konserten?
Michael Kiwanuka, brittisk folksoulsångare, på Kägelbanan, Södra teatern.

Vad gör du för att samla krafter?
Lyssnar på väldigt mycket musik, läser om musik och ser dokumentärer om musik… och sen går jag på nästan på alla hemmamatcher med Bajen såklart!.

 

Är att gå vilse i biblioteket vägen till bildning?

Postat av
Svara

TEMA: Bildning

”Jag skulle vilja skapa ett bibliotek där man kan gå vilse, sa arkitekten, där människor tappar orienteringen och behöver fråga om vägen.”
Christer Malmström, arkitekt Södertörns högskolebibliotek

Till ett bibliotek med system för ordning och reda, var sak på sin plats, förs en dimension av det oplanerade. Det strukturerade och det ostrukturerade möts och nya tankar formas. En metafor för bildning så god som någon.

Södertörns högskola lyfter fram modern medborgerlig bildning som en hörnsten i verksamheten. Bildning är långtifrån ett entydigt begrepp år 2012 och medborgerlig bildning klingar tillräckligt gammeldags för att fräschas upp med ”modern”. Modern medborgerlig bildning tål att vändas och vridas på, att tolkas och diskutera och diskussionen i sig utgör en del av bildningsprocessen. Vad innebörden av Modern medborgerlig bildning är finns det inga färdiga svar på, men det visar en vilja, en riktning i vad vi vill med verksamheten på högskolan. En riktning som är alldeles naturlig och självklar för oss som bibliotek. I högskolans strategidokument står att Södertörns högskola ”ska utgöra en mötesplats för bildning och för öppna kvalificerade samtal mellan vetenskap, konst och politik.” Vad är ett bibliotek om inte en mötesplats för bildning, såväl in real life som virtuellt?

Men, mer konkret, hur gör man bildning? Hur gör man modern medborgerlig bildning?