Kategoriarkiv: Andra som skriver för oss…

Hur får vi gymnasieelever redo för högskolestudier?

Postat av
Svara

TEMA: Kritisk informationssökning

Av Elisabet Brandberg & Maria Åsberg, Nacka gymnasiums bibliotek

Ika Jorum beskrev i sitt blogginlägg Senaste nytt eller det som någon har tänkt för längesen? vårt pågående samarbetsprojekt kring elevers och studenters informationskompetens.

Sedan 2011 finns en ny läroplan för gymnasieskolan, GY11, där både examensmål och centralt kursinnehåll betonar att eleverna under sin gymnasietid ska utveckla sina färdigheter i källkritisk informationsanvändning och vetenskapligt förhållningssätt. Det avslutande Gymnasiearbetet (100 p) i år 3 ska sedan vara ett kvitto på att eleverna är förberedda för högskolestudier.

För oss på Nacka gymnasiums bibliotek innebär samarbetsprojektet med Södertörns högskola att vi får möjlighet  att ta fram en modell för utveckling av gymnasieelevers  informationskompetens. Hittills har vi träffat representanter från högskolans disciplinnämnd och studieverkstad där vi fått ta del av erfarenheter kring akademiskt skrivande samt kring citat- och plagiatärenden. Ett annat tema för våra arbetsmöten har varit gymnasiets och högskolans förhållningssätt till Wikipedia. Nu fokuserar vi på resultaten från de inledande observationstillfällena av varandras undervisning i källkritisk informationsanvändning.

Hur kan gymnasieelevers undervisning i källkritisk informationsanvändning se ut idag?

I det första undervisningsmomentet i år 1 på Samhällsvetenskapsprogrammet, inriktning beteendevetenskap, börjar eleverna med att söka i Google utifrån förhoppningar om att hitta snabba svar. Vi diskuterar och problematiserar därför träfflistan utifrån ett källkritiskt perspektiv. På så sätt kan vi lyfta frågor kring Wikipedia, skolarbeten/uppsatser, diskussionsforum, privata hemsidor/bloggar, massmedier och information från myndigheter/organisationer. Vi visar också på andra ingångar till att hitta information, t ex skolans digitala lärresurser . Vid ett andra lektionstillfälle ger vi mer praktisk handledning utifrån elevernas individuella frågeställningar. Eleverna kan också återkomma till ett blogginlägg vi publicerat inför det aktuella undervisningsmomentet.

Hur går vi vidare?

Vi kan se att vår handledning i informationssökning ger resultat, då eleverna ofta återkommer till biblioteket med fördjupade följdfrågor. I elevernas arbeten ser vi också att de, förutom Google, använder fler andra ingångar till informationsresurser. Eleverna behöver däremot ytterligare stöd för att utveckla sin källkritiska medvetenhet, något som även studenterna på högskolan uttryckte att de borde fått mer från gymnasiet. Vi kan också se att elever under sin gymnasietid behöver handledas mer i vetenskapligt skrivande, inte bara hur man refererar utan även underbygger resonemang för att kunna dra egna slutsatser. Utifrån detta behöver också vi prova nya pedagogiska metoder för att utveckla vår undervisning.

Vi, Ika från högskolebiblioteket, och två lärare från Samhällsvetenskapsprogrammet kommer att diskutera en progression för dessa elever och inför hösten planerar vi att arbeta med nya observationer. Tanken är att sammanföra elever och lärarstudenter vid ett studiebesök på Södertörns högskola, där eleverna får en första introduktion till en akademisk miljö med lärarstudenter som mentorer.

Om Elisabet och Maria

Maria och Elisabet, Nacka gymnasiums bibliotek. Foto: Helena SchyllerVad har ni för bakgrund?
Elisabet: Bibliotekarie sedan 1991, arbetat mest på folkbibliotek men på Nacka gymnasium sedan 2010.
Maria: Studier i litteraturvetenskap som övergick i en magisterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap, med inriktning IKT. Sedan dess har jag framför allt arbetat på skolbibliotek men också som medicinsk bibliotekarie på Karolinska Universitetssjukhuset.

Vad är det bästa med att arbeta på gymnasiebibliotek?
Elisabet: Att ingen dag är den andra lik och att man hela tiden lär sig nya saker av de fantastiska elever man möter.
Maria: Mötet med eleverna, varierande arbetsuppgifter och att man har stora möjligheter att påverka hur verksamheten ska se ut.

Vad gör ni för att samla krafter?
Elisabet: Löptränar, läser, fikar och spelar World of Warcraft.
Maria: Fjällvandrar på sommaren och åker skidor på vintern. Däremellan alldeles för många tv-serier.

 

Östersjöstiftelsen och Open Access

Postat av
Svara

Av Marianne Yagoubi, forskningsdirektör, Östersjöstiftelsen

Det finns idag flera studier som visar att forskning som publiceras Open Access sprids snabbare och citeras oftare. Det är ett skäl till att Östersjöstiftelsen och allt fler forskningsfinansiärer ställer krav om Open Access.

För de forskare som får anslag från Östersjöstiftelsen från och med 2011 års ansökningsomgång gäller att de ska publicera sina vetenskapligt bedömda texter i tidskrifter och i konferenspublikationer så att de blir fritt tillgängliga på internet. När det gäller monografier så ser stiftelsen gärna att även dessa blir fritt tillgängliga på internet. ÖS har denna policy eftersom vi anser att det är viktigt att den forskning vi stöder får stor spridning och läses av så många som möjligt.

Stiftelsens ambition är också att ha samma krav och riktlinjer för Open Access publicering som andra externa finansiärer och därför är vi sedan några månader med i ett nätverk kring Open Access. Nätverket består av personer från statliga forskningsfinansiärer (Vetenskapsrådet, Formas, Fas och Vinnova), stiftelser (Riksbankens jubileumsfond, Strategiska stiftelsen och ÖS) samt Kungliga bibliotekets open access avdelning. Nätverket är ett utomordentligt bra sätt för Östersjöstiftelsen att snabbt ta del av nyheter kring open access och ett forum där principer och policies kan diskuteras och samordnas. Allt för att underlätta för den enskilde forskaren att tillämpa denna form av publicering. Vi forskningsfinansiärer har givetvis en viktig policydrivande roll eftersom vi kan kräva open access som en del i publiceringsplanen för att bevilja forskningsanslag.

Idag finns det vissa hinder mot Open Access när det gäller publicering, det kan t ex ibland finnas ett motstånd från vissa förlag. Open Access tidskrifter får kämpa lite extra eftersom de är nya. Dessa problem kommer gradvis att försvinna då Open Access publiceringen blir mer etablerad och då forskarnas syn på denna form av publicering blir mer positiv.

Ett flertal finansiärer ger publiceringsbidrag för publicering Open Access. Östersjöstiftelsen kommer troligen att liksom andra finansiärer bevilja ett schablonbidrag till varje projekts budget. Information om detta och hur Open Access publicering ska redovisas av forskarna kommer vi att ta upp på vår hemsida inför kommande ansökningsperiod.

Marianne Yagoubi…

Vad har du för bakgrund? Fransk språkvetenskap. Ca 25 års arbetserfarenhet inom forskningsfinansiering och internationellt forskningssamarbete bl. a. på Vetenskapsrådet och European Science Foundation (ESF) i Strasbourg.

Har du någon okänd talang? Ganska bra på trädgårdsarbete.

Vad gör du för att samla krafter? Gör gärna en birdie eller ett par på golfbanan.

 

Har du någon favorit OA-tidskrift? Baltic Worlds

Öppenhetens ambivalens

Postat av
Svara

Av Göran Bolin, professor i medie- och kommunikationsvetenskap och ordförande Publikationskommittén, Södertörns högskola

Den vackra tanke på vilken vetenskapen bygger är att forskare deltar i ett kollektivt projekt för att skapa ny kunskap för mänsklighetens bästa. Vi står på giganters axlar, som Isaac Newton en gång uttryckt det. Kunskap byggs på tidigare kunskap, och genom ett sådant dialogiskt samspel sker såväl kumulativ kunskapsutveckling som fördjupad insikt. För att denna vackra tanke ska kunna förverkligas krävs dock att dialogen sker så öppet som möjligt, dvs. på ett sätt som gör att var och en är potentiellt fri att ta del både av och i diskussionen. Så tecknar också den tyske filosofen och samhällsvetaren Jürgen Habermas det öppenhetsideal för samhällelig kommunikation han menar är grundläggande för ett fungerande demokratiskt samhälle. Offentligheten benämner han den – eller Öffentlichkeit, härlett från det tyska ”Offen” som i just ”öppen”.

Offentlighetens idé är den om var och ens principiella och likvärdiga tillgång till samhällsinformation och de kunskaper som gör oss till bildade och myndiga medborgare. Så fungerar även idén om den vetenskapliga öppenheten: de kunskaper som produceras ska kunna granskas av andra. Som fritt åtkomliga ska de kunna nagelfaras, kritiseras, diskuteras, förkastas eller byggas vidare på. Stänger man in kunskapen, till exempel genom att belägga den med höga avgifter, utesluter man vissa grupper från att ta del av den, och därmed från att delta i kunskapsdialogen. Därför bygger också den vetenskapliga processen på att man publicerar sina forskningsresultat, gör dem publika och därmed tillgängliga för en läsande och tänkande allmänhet. ”Information wants to be free”, som ett av den digitala kulturens ordspråk en gång löd, och internet har som fenomen ofta framhållits som sinnebilden för ett sådant öppet informationsflöde.

Begreppet Open Access ansluter givetvis till denna idé om öppenhet (open) och tillgänglighet (access). Öppenhet är definitivt ett begrepp med positiva konnotationer. Att vara öppen i sinnet är att vara vidsynt. Dess negativa motsats är att vara sluten, avskärmad, trångsynt eller avstängd. En öppen dörr är en möjlighet, medan ett slutet rum bär på något fördolt. Ändå är avgränsning, inlåsning och avskärmande vad som kännetecknar det mesta av dagens vetenskapliga publicering. Ty det är begränsandet av tillgång till kunskapens frukter som är affärsmodellen för de förlag som livnär sig på forskarnas kunskapsproduktion. Genom en artificiell begränsning av tillgång till texter genom copyright kan förlagen ta betalt för att sprida vetenskapliga rön.

I detta ljus är det lätt att se Open Acess-publicering som den fria kunskapsbildningens räddningsplanka. Här sprids forskning gratis och oegennyttigt, för det mesta via lättåtkomliga elektroniska tidskrifter på nätet startade och drivna av akademiker, för akademiker och en akademiskt intresserad allmänhet. Precis som unga aspirerande popband idag kan sprida sina egenproducerade låtar via digitala nätverk på egna etiketter kan akademiker genom stöd från sina universitet självorganisera kunskapscirkulationen, och därmed förbigå de kommersiella förlagen.

Men är öppenhet alltid av godo? Tyvärr är ingenting på nätet så fritt som vi kanske skulle önska att det var. Som ett slags svar på förlagens (och hela medieindustrins) ökade svårigheter att upprätthålla begränsningarna, har nya affärsmodeller utvecklats vilka just bygger på det öppna flödet av texter (musik, filmer, bilder, etc.) i digitala nätverk. Här har skett en övergång från att ta betalt för texterna, till att ta betalt för användarna beteendemönster. Varje gång vi t.ex. söker efter en text genom Google kartläggs vårt web-beteende av Googles sinnrikt konstruerade algoritmer, där de omvandlas till information. Denna information används sedan för att rikta individuellt anpassad reklam till användaren. Denna öppenhet som affärsmodell skriver Peter Jakobsson om i sin avhandling Öppenhetsindustrin - givetvis finns fritt tillgänglig på nätet.

Och här visar sig också öppenhetens ambivalens. Den rörelse undan den penninghungriga medie- och kulturindustrin som öppenhetens ideologer sett i nätet och dess möjlighet till fritt informationsflöde exproprieras til syvende og sidst ändå av denna industri. Tills dess vi skapar nya verktyg för offentligheten.

Göran Bolin…

Vad har du för bakgrund? Min personliga bakgrund är som Stockholmare från de södra förorterna (Högdalen, Liseberg/Örby), där jag växte upp och gick i skolan. Min akademiska bana började inom filmvetenskapen på Stockholms universitet i det mycket tidiga 1980-talet. Via Centrum för masskommunikationsforskning vid Stockholms universitet kom jag så småningom 1991 in på den då nystartade forskarutbildningen i medie- och kommunikationsvetenskap (MKV), vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid SU, i vilken Centrum vid den tiden uppgått. I skarven mellan korrekturläsning av avhandlingen och disputation började jag sedan arbeta på Södertörns högskola hösten 1997.

Vad gör du för att samla krafter? Anledningen till att jag sökte mig till filmvetenskap som ämne var förstås att jag var förtjust i film. Och det gillar jag förstås fortfarande. Nu blir det ju inte så ofta biofilm längre, men å andra sidan var det främst rörliga bilder jag var intresserad av, och där har ju teknikutvecklingen verkligen gått mig till mötes.

Har du någon okänd talang? Jag är ganska bra på att fiska, särskilt i fjälltrakter, i små bäckar och tjärnar (havsfiske är inte riktigt min kopp te). Jag är också (på ett amatörplan) hyfsat bra på att spela gitarr och piano, men tycker också att det är kul att ge mig i kast med andra instrument. Jag har samlat på mig ett antal genom åren som jag försöker fuska på (banjo, dragspel, gourd, fiol, Farfisa-orgel med mera).

Har du någon favorit-Open Access-tidskrift? Min favorit bland OA-tidskrifter är förstås Nordicom Review, som är det engelskspråkiga peer review-organet för nordiska medieforskare, och där jag sitter i redaktionen. Jag brukar även följa International Journal of Communication som är en relativt ny och väldigt framgångsrik tidskrift inom mitt forskningsfält.

Utan känslor stannar skolan

Postat av
Svara

Av Lisa Öberg, akademisk chef för lärarutbildningen, Södertörns högskola

Hemma hos mig finns en ärvd gammal hylla. Där står mormors slitna exemplar av Folkskolans läsebok utgiven 1899.

När man lägger den tunga boken på rygg faller alltid samma illustration upp. Mormor, hennes fyra syskon och många andra unga läsare har fascinerat begrundat samma bild. Ett till synes sovande barn ligger på marken. En död ren sticker upp ur snön. Barnets kropp är dramatiskt placerad i teckningens diagonalplan, och balanseras i kompositionen av den sörjande mamman, på knä i snön. Under bilden en rubrik: ”Ihjälfrusen lappgosse”.

1899 var skolplikten i Sverige fyra år, så den omskakande bilden var avsedd för sju- till elvaåringar.

När jag bläddrar i mormors tjocka, läderinbundna läsebok slår mig bristen på tillrättaläggande. Esaias Tegnérs sinnesjukdom beskrivs i senare delen av boken. ”Svårmod, ärftligt i hans slägt, började lägga sin tunga hand på hans hjässa. Ögonblick av sinneförvirring märktes”. Detta skrivs för elvaåringar!

Bild och text kryddas med emotionellt (upp)rörande fakta. Utgivaren verkar inte förvänta sig att barns känslor är särskilt mycket annorlunda än vuxnas.

I läseboken trängs dåtidens största författare, H.C Andersen, Fredrika Bremer, Johan Olof Wallin, Laura Fittinghoff, Gunnar Wennerberg och Zacharias Topelius. Två konstnärer som gjort förlagor till illustrationer är Carl Larsson och Anders Zorn. Innehållet är nationalistiskt för att inte säga chauvinistiskt, och idealen stenhårt konservativa. Men sidorna är fyllda med konstnärligt gestaltad text och bild, och mycket poesi.

Jag tänker på Folkskolans Läsebok när lärarutbildningen planerar samarbete mellan konstnärer och lärare i högskolans mer traditionella akademiska ämnen. För drygt ett år sedan anställde ju högskolan lärare i dans, musik, bild och drama. Dessa elva lärare undervisar sedan ett år i estetiska lärprocesser inom lärarutbildningen.

Inom lärarutbildningen menar vi att kunskap inte bara bärs av teoretiska och empiriska studier, utan även av konstnärliga verk. Och bra konst talar till känslorna samtidigt som vi lär oss något. Men känslor är aldrig enkelt. Känslor låter sig inte styras. Känslan finns, och den är inte alltid förväntad eller ”rätt”.

Ibland blir studenter och lärare rädda för vad som kan hända med högskolemässigheten när känslor väcks och gestaltas. Ändå tror jag att vi är på rätt väg. Vi släpper in känslorna i lärarnas och förskollärarnas vetenskapsbaserade utbildning. Vi reflekterar över hur pedagoger kan motivera barn och ungdomar till lärande också genom att iaktta oss själva. Lusten att lära lever av känslor. Nyfikenhet och glädje, men även rädslor och ilska.

Och vad händer om fritidens filmer och dataspel får monopol på elevers känslor och fantasi? Om barns behov av känslor, passion, fascination, skräck och förundran endast möts av kommersiella produkter?

När skolan förtråkigas finns risken att allt spännande händer utanför skolan. Skräcken för mig är en skola som bara vill vara en faktaförmedlande maskin, även om det är eleverna själva som ”forskar”.

Vi får inte vara rädda för känslor i skolan, och för passionerade människor, för de stora existentiella frågorna. Men det handlar inte bara om glädje, nyfikenhet och passion. Vi som är lärare idag ska också kunna tala med barn om det allra sorgligaste och mest obegripliga.

Utan känslor stannar skolan.

Lisa Öberg…

Vad har du för bakgrund? Jag är en urtidsödla på Södertörn, men hade faktiskt ett liv även före 1996. Efter ämneslärarexamen 1972 vid Göteborgs universitet jobbade jag i Järfälla och Huddinge. Då upptäckte jag hur kul det var att undervisa i historia – inget annat ämne gav sådant utlopp för elevernas fantasi. Eftersom jag inte var behörig i historia började jag plugga igen vid Stockholms universitet. Efter att ha varit inskriven 23 år (!) lämnade jag Historiska institutionen med en doktorsexamen. Under tiden utbildade jag bland annat yrkesverksamma barnskötare och hemtjänstspersonal i samhällskunskap och psykologi, och gjorde research och synopsis till historiska utställningar på Stockholms Stadsmuseum.

Senaste konferens du var på? Det var den årliga nationella lärarutbildningskonferensen i våras. Lärarutbildare är passionerade människor med stort sug efter nya kunskaper. Det är ett himla liv på de där konferenserna.

Har du någon okänd talang? Jag är ganska bra på att steka tunna pannkakor som är frasiga och håller ihop. Har en gammal skolköksformel i huvet och kan svänga ihop en smet för 2 eller 20 personer.

Vad gör du för att samla krafter? Stannar i sängen helst både lördag och söndag förmiddag. Simmar minst en gång varje vecka på Kronobergsbadet som är rymligt, lugnt och rent. En bra simhall ger den ideala kombinationen av njutning och träning. När jag pensioneras ska jag starta en simhallsblogg för alla badälskare! Det hittills bästa badet alla kategorier blir nog Experium i Sälen.

Kultur är vårt verktyg

Postat av
1

TEMA: Bildning

Av Heiko Droste, professor i historia, Södertörns högskola

Jag minns våra diskussioner på konferensen ”Bildning i praktiken” i Visby som givande och roliga. Det kändes helt enkelt bra att diskutera bildningsbegreppet och dess historia, dess mörka nutid och möjligen lite ljusare framtid. Själv ser jag inte något alternativ till en bred humanistisk bildning när det gäller humanioras framtid på våra högskolor. Studenterna behöver dessa breda baskunskaper för att kunna läsa vidare och specialisera sig inom ett humanistiskt ämne. En gedigen humanistisk bildning utgör kärnan i alla våra ämnen – att fundera kring den mänskliga kulturens alla betingelser. Kultur är vårt verktyg för att kunna leva i den här världen som sociala varelser.

Stämningen i Visby växlade mellan hopp och mild förtvivlan. Enskilda positiva exempel från Bremen och Göteborg ville visa på förändring. Det kändes bra.

Alla försök att försvara den humanistiska bildningen mot mer eller mindre konkreta hot brister dock i en väsentlig hänsyn. Vem är det egentligen som tycker illa om bildning? Vem behöver övertygas om att bildning är bra? Det finns säkert ett växande problem på grund av bristande kunskaper om bildning, humanism med mera hos allmänheten. Men egentligen kan vi utgå ifrån att våra beslutsfattare har en idé –  att de vet vad bildning handlar om.

Som jag ser det, hotas bildningstanken inte av någon form av negativ kritik eller allmänt ifrågasättande. Det är däremot väldigt svårt att hävda bildningens fördelar mot andra mål. Det blir tydligast i sammanhanget med dagens evangelium – målstyrningen inom skola och högskola. Alla olika bildningstraditioner fokuserar på bildningens avgörande betydelse för den enskilda människan, dess inre utveckling, ja civilisering. Att läsa humaniora ska göra människan ”mänskligare”. Samhället i stort kommer sedan att gynnas av att dessa bildade människor engagerar sig eftersom de har förstått att deras deltagande är viktigt för att utveckla samhället – det allmänna – till någon form av civilsamhället.

Försök mäta det. Försök balansera denna idé av en samhällelig nytta med statens investeringar i skolor och högskolor. Det går så klart inte. Bildningstanken passar inte in i ett poängsystem där klart definierade delar av kunskap (litteraturlista, tenta) överförs och bedöms i seminarieform.

Jag låter bitter. Och det är ju inga nyheter jag har att komma med.

Det som egentligen retar mig mest, är att allt fler högskolor världen över tvingar sina business- eller ekonomistudenter att läsa in en form av humanistisk bakgrund till vår civilisation – i den uttalade meningen att civilisera dem. Dessa högskolor hänvisar till de senaste årens diskussioner om brister i världsekonomin som en förklaring till deras kursplaner.

Däremot blir det allt svårare att övertyga humaniorastudenter om att ta humanistisk bildning på allvar och att se den som en resurs. En arbetsmarknad som framstår som svårforcerad samt otydliga yrkesperspektiv gör det inte enklare för varken oss humanister eller våra studenter.

Som sagt, jag ser inte något alternativ till den humanistiska bildningen för att säkra humanioras framtid. Jag är dessutom övertygad om att denna framtid ligger i ämnesöverskridande utbildningar, där studenter lär sig grunden till vår kultur och sin egen utveckling som människa. Utbildningen handlar även i framtiden om retoriska färdigheter. Och nej, jag anser inte att Quintillian och Cicero har sista ordet här. Det finns en humanistisk bildning och den bortser inte från Internet, Facebook och Twitter.

Om jag bara kunde komma på ett enda argument som biter på mina studenter och våra utbildningsbyråkrater. Ett argument som förklarar att bildning inte kan mätas och målstyras, eftersom den tar sig olika uttryck i alla individer. Ett argument som säger att det finns all anledning att lita på samhällets nytta av medborgarnas humanistiska bildning.

Jag låter fortfarande bitter. Jag måste ha gjort något fel.

Heiko Droste…

Vad har du för bakgrund?
Jag har läst historia, bibliotekskunskap och statskunskap vid olika tyska universitet. Jag bestämde mig tidigt för att aldrig lämna högskolevärlden. Efter doktorsavhandlingen satsade jag på den svensk-tyska historien under tidig modern tid och hade en första forskningsvistelse i Stockholm 1995-1998. Jag återvände till Tyskland, men kom tillbaka igen för fem år sedan och sedan dess jobbar jag på Södertörns Högskola. Min nuvarande forskning gäller medie- och kommunikationshistoria i Östersjöområdet.

Senaste konferens du var på?
Det var en konferens i Moskva, juni 2011, om “History and Identity in the Baltic region”. Konferensen ingick i en serie rysk-svensk historikermöten.

Har du någon okänd talang?
Fena på att göra marmelad.

Vad gör du för att samla krafter?
Lagar marmelad, så klart. Jag har dessutom en kolonilott där jag kan gräva bort stressen. Jag är ganska bondsk av mig.

 

Bildning – att ge det bästa till de flesta

Postat av
Svara

TEMA:Bildning

Av Anders Björnsson, chefredaktör för Baltic Worlds, utgiven av Centre for Baltic and East European Studies, Södertörns högskola

I mars avgick jag efter sammanlagt femton år som ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet. Sammanslutningen grundades 1896 och är alltså exakt ett hundra år äldre än Södertörns högskola. En av grundarna hade varit rektor för Uppsala universitet, filosofen Carl Yngve Sahlin. Bland mina företrädare finns två medlemmar av Svenska Akademien, historikern Harald Hjärne och språkforskaren H. S. Nyberg.

Dessa herrar besatt alla vad man kallar en klassisk bildning. Alla kunde de utdöda språk och den antika kulturen och historien. Men de var också på ett intressant vis publika personer, folkbildare. Hjärne satt i riksdagen och skrev i tidningarna, H. S. Nyberg var en kändis också utanför Sveriges gränser och det sägs att när han talade farsi med en person på ett tåg någonstans i Orienten, så vände sig en annan medpassagerare till honom och sade: ”Kan min herre vara någon annan än H. S. Nyberg?”

Bildning – till skillnad från lärdom, en uppsättning faktakunskaper – är sällan fix och färdig andlig materia: den växer fram, den tar gestalt i individer som är unika i sig själva och som är representativa för sin epok, sitt tidevarv. Samtidigt ska man nog inte förväxla bildning med tidsandan. Bildning blir kvar när andorna, och de stora andarna, har dunstat bort.

Det betyder samtidigt att det som blir kvar, bildningsarvet, är inte blott en restprodukt, det är någonting skapat. Det tillkommer inte utan en aktiv insats, det är resultat av medvetna ansträngningar. Jag tror också man vågar påstå att bildningsarvet är följden av val som i grunden är politiska, inte partipolitiska men maktpolitiska. Någon grupp i samhället bestämmer sig för vad bildning ska vara och vilka som ska omfattas av den. Bildning blir därför någonting som inte hör hemma enbart i samhällen där bildning är förbehållen fåtalet utan överallt där det utövas makt. I demokratiska samhällen kan bildning tillhöra flertalet. Eliten av bildade kan i medborgarsamhället utgöra majoriteten – i princip och i praktiken.
Och detta bör i sin tur kunna fylla de allra flesta med optimism och entusiasm. Någon skarp gräns mellan eliten och massan behöver det inte finnas. Kultur förädlar vem som helst. Bildningsgraden kan vara ett mått på hela samhällets hälsa. När idéhistorikern Sven-Eric Liedman, en av mina gamla lärare, talade på förra rektorn Ingela Josefssons avskedsseminarium för ett par år sedan, frågade jag honom i pausen om det inte ofta är så att också en mycket lärd person kan sakna bildning: och måste då inte också bildning kunna erövras av den relativt okunnige, den som aldrig har hört talas om Herodotos?

Nästa gång jag är i Göteborg ska jag försöka få ett svar av honom.

Min tanke är att bildning aldrig kan vara motsatsen till specialisering – möjligen en motvikt. Nyhumanismen som skapade det moderna, forskningsinriktade universitetet satte personlighetsdaning före specialinriktning, yrkesfostran. Bildning som huvudsak, aldrig bisak. I en tid av flytande arbetsmarknader och livslångt lärande skulle ett modernt personlighetsdaningsprojekt gå ut på att skapa trygghet där mycket är så osäkert.

Med andra ord, och för att använda marxistisk, inte längre så använd jargong: bildning hör hemma i basen, inte i överbyggnaden. Humanism ska inte vara ett privilegium, det ska vara någonting som varje medborgare kan göra anspråk på och därför kan massuniversitetets huvuduppgift inte vara att tillyxa experter – alldeles bortsett från att expertis så snabbt föråldras – utan att träna i människovärde, det bestående.

Det är också: att ge det bästa till de flesta. Jag tror att Harald Hjärne och H. S. Nyberg skulle ha gillat den tanken.

Anders Björnsson…

Vad har du för bakgrund?
Uppväxt i arbetarstaden Sundbyberg, ogillar därför gnället på förorter och förstäder. Examen vid Stockholms och Göteborgs universitet med ekonomisk historia och idé- och lärdomshistoria som huvudämnen. En tredjedels jur kand hann det bli också, innan jag under 25 års tid ägnade mig åt olika typer av vetenskapsjournalistik. Chefredaktör för Baltic Worlds, utgiven av Centre for Baltic and East European Studies, Södertörns högskola, och tidigare för Dagens Forskning. Verksamhet på 1980- och 90-talet vid Sveriges Radio och Svenska Dagbladet.

Har du någon okänd talang?
Matlagning (okänd i alla fall för Gastronomiska Akademien och Lilla Sällskapet eftersom jag inte blivit invald där), i synnerhet inläggning av Brantevikssill efter recept från köksmästaren på Grand Hotell i Lund, en aktivitet som för närvarande upptar alltmer av min vakna tid (samt att aväta det inlagda).

Vad gör du för att samla krafter?
Spelar engelska och franska sviter av Bach på min flygel jämte de tre fristående Mozart-rondona, särskit det i a-moll. (Eller så lyssnar jag på den norske pianisten Håvard Gimse när han spelar det sistnämnda.)

Bildning är att vidga horisonten

Postat av
Svara

TEMA:Bildning

Av Henrik Bohlin, docent i filosofi, högskolelektor i idéhistoria

En av mina mest bildande erfarenheter var att göra militärtjänst. Jag hade växt upp i övre medelklassmiljö, med präster och professorer i släkten, och hunnit läsa några terminer filosofi och idéhistoria i Uppsala. Nu kom jag till ett logement med lastbilschaffisar, svetsare och fabriksarbetare från ställen som Västerås och Surahammar. Vi med annan bakgrund var en liten minoritet och fick anpassa oss efter majoritetsnormen. En prästson på logementet intill blev mobbad för bög och fick toalettpappersrullar slängda på sig när han snarkade.

Men för mig blev lumpartiden en positiv upplevelse. Jag mötte en kultur där sådant jag lärt mig betrakta som fult och förbjudet var tillåtet och det i mina kretsar prestigefyllda var töntstämplat. Bögskräck och gnäll om politiker och mäktiga fick man försöka stå ut med, men annat lämnade avtryck och fick mig att tänka annorlunda. Min egen medelklass började framstå som ett främmande folk med intrikata och obegripliga normer för vad som får sägas och visas, som kunde få mig att undra om det ska behövas psykologexamen för att förstå vad folk egentligen menar. Hos arbetarkillarna var det raka rör och sällan någon tvekan om vad någon tänkte och kände. När jag kom tillbaka till högskolestudierna och medelklassen blev det en kulturchock i andra riktningen, och det kan fortfarande hända att jag går på sociala minor i terräng som borde vara välkänd. Men horisonten hade blivit litet vidare och jag bar med mig övertygelsen att det finns andra meningsfulla sätt att förhålla sig till världen och livet, och att man kan ha mycket att lära av människor som är annorlunda än man själv.

Vad har det här att göra med bildning?

”Bildning” var för länge sedan något som skilde det lilla fåtal som läst på universitetet från vanligt folk. Med massutbildningens framväxt efter andra världskriget föll detta äldre bildningbegrepp i vanrykte. Högre utbildning betraktades inte längre som insocialisering i samhällseliten utan som produktion av arbetskraft för marknadens behov. När politiker i dag argumenterar för satsningar på utbildning och forskning talar ingen om bildning, utan nyckelorden är tillväxt och konkurrenskraft.

Men som en motreaktion har bildningstanken de senaste tio eller tjugo åren återkommit i ny skepnad som samlande begrepp för dem som, liksom jag själv, tycker att högskolestudier måste handla om mer än yrkesutbildning. (Pedagogen Bernt Gustavssons bok ”Bildning i vår tid” från 1996 är ett bra exempel.) Högskolestudier ska självklart ge yrkeskompetens, men de nya bildningstänkarna vill att ribban ska ligga högre. Högre undervisning ska utmana invanda tänkesätt, vidga tankehorisonten och få en att växa som människa. Det som lumpartiden var för mig ska högskolestudier vara för alla, en bildningsresa som öppnar nya och oförutsedda perspektiv och gör att man inte är riktigt densamma efteråt.

Bildning är provocerande. Den retar mäktiga särintressen som Svenskt Näringsliv, företagarorganisationen som tycker det är slöseri med skattepengar att ge utbildningar som inte leder till jobb direkt efter examen och som vill få studenter att sluta läsa humaniora och konst. Men även bland studenter möter man inställningen att studier ska ge jobb och inget mer, och att man borde slippa vetenskapsteori, kurser som ger historiskt sammanhang och till och med marknadsföringsteori som ger förståelse men inte handgreppskunskap i hur man gör reklam.

Ett annat hinder på vägen är att vi som argumenterar för bildning verkar talar förbi varandra. Bildning tycks kunna betyda litet vad som helst – allmänbildning, studier i humaniora, reflektion om erfarenhet – och den som föreslår en samlande definition får kritik för att försöka begränsa andras fria tänkande. Var och en verkar vilja hålla sig med sin egen privata innebörd av det ord alla använder, så att det till slut påminner om filosofen Ludwig Wittgensteins exempel med ordet för det var och en som använder det kallar något han har i en liten ask men inte visar för någon annan, så att ingen vet vad någon annan menar. Enade vi stå, söndrade vi falla, sade man en gång inom arbetarrörelsen. Den principen gäller fortfarande.

Vad bör göras? Debatten med dem som vill reducera högskolan till yrkesutbildningsinstitut måste fortsätta. Vi högskolelärare måste envisas med att kräva kritiskt tänkande, självständighet och djupare förståelse av våra studenter. Och vi måste våga lyfta blicken ur våra små askar och på allvar börja diskutera vad vi gemensamt kan mena med ”bildning”.

Det nya bildningsbegreppet bör sökas i levande dialog med den tanketradition där man finner sådana som den tyske filosofen, språkvetaren och utbildningsreformatorn Wilhelm von Humboldt. Få har skrivit bättre om bildning än han, här i ett citat ur en text från 1810.

Vissa kunskaper måste helt enkelt vara allmänna, och i än högre grad en viss bildning av sinnelaget och karaktären, som ingen får sakna. Uppenbart är endast den en god hantverkare, köpman, soldat eller affärsman, som i sig själv och utan hänsyn till sitt särskilda yrke är en god, anständig och enligt sitt stånd upplyst människa och medborgare. Om skolundervisningen ger honom det som krävs för detta, så förvärvar han sedan mycket lätt sina särskilda yrkesfärdigheter och behåller friheten att, som så ofta sker i livet, gå från ett yrke till ett annat. Om man däremot utgår från det särskilda yrket, gör man honom ensidig, och han når aldrig den skicklighet och frihet som även i yrket fordras för att inte bara mekaniskt efterhärma det som andra gjort tidigare utan själv göra utvidgningar och förbättringar.

Applechefen Steve Jobs berättade om en collegekurs i kalligrafi som han läste utan någon tanke på vad han skulle ha den till. Tanken att skrivtecken kan vara konstverk och inte bara verktyg för snabb informationsförmedling inspirerade till Appledatorernas revolutionerande och skolbildande gränssnitt och till produkter som iPhone och iPad. Det är ett fint exempel på den breda bildning som Humboldt talar om och den förmåga till nyskapande den leder till.

Att studera på högskolan är ett unikt tillfälle i livet att vidga tankens horisonter och utvecklas och växa som människa. Låt oss gemensamt se till att ingen missar den chansen.

Henrik Bohlin…

Vad har du för bakgrund?
Jag växte upp i Stockholm, Lund, Oslo och Bergen. Pappa var teolog och präst och vi flyttade med hans jobb. Efter studentexamen i Bergen flyttade jag tillbaka till Sverige och läste filosofi, idéhistoria och historia i Uppsala och Stockholm. Efter disputationen i teoretisk filosofi 1997 började jag undervisa på Södertörn, först som timanställd, sedan som tillfälligt anställd på deltid och till slut som heltidsanställd lektor i idéhistoria med inriktning mot vetenskapsteori. Jag är ordförande i Fakultetsnämndens utskott för lärarutbildning och har tidigare varit ämnesansvarig i idéhistoria. 2008 fick jag forskninganslag för ett projekt om kritiskt tänkande och ett annat om empati.

Senaste konferensen du var på?  
”Hume and the Virtues”, en endagskonferens om David Humes moralfilosofi på Oxford Brookes University, Oxfords svar på Södertörns högskola.

Har du någon okänd talang?
Jag frågade min fru, och hon svarade att jag är en bra ledare och väldigt snäll. En okänd talang är annars amatörskådespeleri. För ungeför tio år sedan ville jag bli roligare som lärare och gick kvällskurser i scenframställning på Kulturama. Jag hade tur och hamnade i en fantastiskt bra grupp. När vår lärare fick sparken från Kulturama efter några terminer startade vi en liten amatörteatergrupp som satte upp ”Sällsamt mellanspel” av Eugene O’Neill. Vi gjorde bara två föreställningar, men det var enormt kul och utvecklande, även om jag kanske inte blev någon bättre lärare av det.

Vad gör du för att samla krafter?
Jag gör ett yogaprogram på tjugo minuter varje kväll, och så har vi sommarstuga på Gotland. Att komma dit är medicin för kropp och själ.

På spaning efter ett Södertörnskt bildningsbegrepp

Postat av
Svara

TEMA: Bildning

Av Jonna Bornemark, föreståndare på Centrum för praktisk kunskap

Ett 30-tal Södertörnsanställda kliver ombord på flyget till Visby. Det känns lite som en klassresa när vi fyller halva planet. Vi ska på konferensen ”Bildning i praktiken” som ordnats av Södertörn tillsammans med Högskolan på Gotland. Bildning är ju ett hedersbegrepp på Södertörn och i Visby har de satsat på Liberal Education-utbildningar. Jag ser mig omkring och funderar på om vi från Södertörn har ett gemensamt bildningsbegrepp och om vi skiljer oss från högskolan på Gotland.

Under konferensen samlar jag på mig olika betydelser av bildningsbegreppet. Det sägs att bildning är en typ av allmänbildning: naturvetarna ska känna till något om humaniora och humanisterna något om naturvetenskap. Tvärvetenskapliga kurser är idealet. Ett annat spår är att det handlar om generiska färdigheter snarare än om sakinnehåll, om kritiskt tänkande, att kunna analysera och strukturera problem, och om att kunna presentera muntligt och skriftligt. Ytterligare andra menar att det handlar om att kunna ta ett personligt och socialt ansvar för sin omvärld och om att använda mångfalden i klassrummet. På så sätt närmar det sig ett annat för Södertörn speciellt tema: interkulturalitet och förmågan att handla i ett mångkulturellt samhälle. Någon vill i förlängningen av interkulturalitet betona förmågan att ge plats för icke-vetande, det vill säga att ta med i beräkningarna att vi inte vet vad framtiden bär – och förstås förmågan att hantera detta icke-vetande. På så sätt betonas en hållbar utbildning som inte snabbt blir inaktuell. Ytterligare aspekter som kommer fram är ett lärande med alla sinnen, ett estetiskt, empatiskt och socialt lärande och inte blott ett intellektuellt lärande. Andra lyfter fram bildning som en politisk strategi och ett motstånd mot en nyliberal ideologi där vi blir konsumenter snarare än medborgare.

I mina öron låter det disparat, men delvis också som självklara delar av en modern högskoleutbildning. Bildningsbegreppet sticker dock fortfarande ut inom högskolepolitiken och sätter knappast något avtryck i kvalitetsmätningar och rankinglistor. Men skillnaden mellan Södertörn och Gotland blir också tydlig. Efter första dagen börjar jag fundera på om Liberal Education är det enda sättet att göra bildning i praktiken. När det är dags för Södertörnsprofilerna Anders Burman och Henrik Bohlin att prata så lyfts det kritiska tänkandet fram, men blir det egentligen så mycket av det där ”i praktiken”?  Men visst har vi en lång rad konkreta arbetssätt på Södertörn. Jag hittar dem på de små workshoparna mellan huvudtalarna, jag hör att Petra Lundberg Bouquelon gör ett bra jobb med estetiska färdigheter och Maria Wolrath Söderberg har spännande tankar från retoriken och högskolepedagogiken. Så slår det mig vad det är Petra och Maria har gemensamt och som är centralt även på Centrum för praktisk kunskap: de utgår från studenternas erfarenheter och låter varje teoretiskt perspektiv finna sin botten där. Bildning blir då inte en viss sorts utbildning utan ett förhållningssätt till relationen mellan studenternas erfarenheter och högskolans teorier.  Erfarenhet är inte heller ett blott intellektuellt fenomen utan inkluderar sinnlighet, emotioner och värderingar, och teorierna måste därmed knyta an till alla dessa lager. En bildande utbildning ger inte bara ny kunskap utan också verktyg till att handla på nya sätt.

Att en sådan koppling mellan erfarenhet och bildning skulle vara central för hela Södertörn är nog för mycket sagt, men helt klart är det en viktig beståndsdel i ett Södertörnskt bildningsbegrepp.

Jonna Bornemark…

Vad har du för bakgrund?
Doktorerade i filosofi 2010. Nu föreståndare för  Centrum för praktisk kunskap.

Senaste konferensen du var på?
Phenomenology of Pregnancy and Drives: Erotic intersubjectivity, som jag arrangerade här på Södertörn med Nicholas Smith.

 

Har du någon okänd talang?
Jag är bra på att backa med släp.

Vad gör du för att samla krafter?
Leker kurragömma i skogen med mina barn och min häst

 

SH-bibblan, där Heidegger möter Justin Bieber

Postat av
2

Av Isabelle Ståhl, student på Södertörns högskola

På många bibliotek, exempelvis KB, riskerar man att bli avskjuten på bakgården om man gör ljud, snusar eller slår för hårt på datorns tangenter. En gång blev det slagsmål i KB:s tysta läsesal för att någon drack vatten för högljutt. Eftersom medelåldern är 85 år känner man sig alltid lite för ung för att ha existensberättigande. I SH-bibblan känner jag mig däremot gammal i jämförelse med alla de tonåriga a-kursarna som studsar förbi i ett moln av Britneyparfym och pratar om Justin Bieber och vad som händer i helgen. Hela deras humor är uppbyggd på internetmemer och det skrämmer mig lite att jag blivit så gammal att jag bara känner igen deras ord från analytiska kulturartiklar om 90-talister.

Men när man skriver en c-uppsats om fenomenologiska perspektiv på intet och tillvarons ofrånkomliga ångest är det faktiskt rätt skönt att sitta och lyssna på vad som försiggår i nittonåringarnas milt Hello Kitty-rosa värld. Den kontrasten tycker jag om med södertörnbibblan. Jag trivs i den flygplatsliknande monolitiska arkitekturen, nittiotalisterna som byts ut varje termin men alltid ser likadana ut, kombinationen av industridesignad historielöshet och klassisk, värdig, europeisk bildning.

På filosofiska institutionen i Lund verkade läroplanen vara utformad någon gång i mitten av 1700-talet och undervisningen hölls högst upp i ett ouppvärmt tornrum som hade lika lite kontakt med livet nere på jorden som den likstela analytiska filosofi man fick lära sig där. När jag kom till Södertörn insåg jag vad jag alltid hade saknat. I höstas efter en delkurs om Heidegger gjorde jag en radioessä i Obs i P1 om Heideggers syn på ångest som motkraft till dagens KBT-terapi. Jag har aldrig vågat pröva något liknande när jag pluggade i Lund, för där var man jämt tvungen att uttrycka sig i satslogiska termer för att våga påstå något, där befann sig filosofin i en steril lite kuvös långt bortom det upplevda. På SH-bibblan har jag hittat några av de böcker som betytt mest för mig. Skillnaden från andra bibliotek är att avståndet mellan texterna och livet inte känns lika stort. Där befinner sig det för länge sedan tänkta och det angelägna nuet väldigt nära varandra.

 

 

Isabelle Ståhl Vår gästbloggare Isabelle Ståhl är 23 år och läser filosofi C på Södertörns högskola.

Hon är även litteraturredaktör på Nöjesguiden, skriver krönikor i bl a Helsingborgs dagblad och Göteborgs-posten och är lärare på Folkuniversitetets skrivarakademi.

Favoritfilosofen är Heidegger och då Isabelle är ledig gillar hon att åka tåg, gärna till övergivna industriområden i östeuropa.
Isabelle bloggar på http://isabellestahl.wordpress.com.

 

 

E-resurser på Södertörns högskolebibliotek

Postat av
Svara

Johanna SällJag heter Johanna Säll och jag är en av alla medarbetare på Södertörns högskolebibliotek. Jag har skrivit ett inlägg som berör mitt arbete och som beskriver mötet med er, våra studenter, lärare och forskare i förhållande till bibliotekets e-resurser. E-resurser, vad är det egentligen kan man fråga sig? För oss som arbetar på bibliotek är det ett vant begrepp men för många andra kan det nog vara lite oklart. I bibliotekets nya ordlista på webben definierar vi e-resurser som ”Samlingsnamn för e-böcker, e-tidskrifter, e-artikel, e-noter, e-kartor, webbplats, databas, digitaliserat material.” Som exempeI på e-resurser kan nämnas allt från Nationalencyklopedin, Mediearkivet, UR access, JSTOR eller enstaka elektroniska böcker.

Dessa resurser utgör en väsentlig (och ofta kostsam) del av bibliotekets samling för att knyta an till Karins förra blogginlägg om bibliotekens samlingar. Därmed inte sagt att vi kan påverka innehållet i dessa resurser nämnvärt. Vi köper som Karin nämnde ofta stora paket med ett för oss egentligen ganska okänt innehåll. Vi vet bara att det är tidskrifter utgivna av ett visst förlag eller inom ett visst ämnesområde. Våra samlingar är också i ständig förändring, man kan inte längre säga att de är beständiga, nya tidskrifter, databaser eller paket tillkommer och andra försvinner.

I mitt dagliga arbete jobbar jag just med dessa e-resurser och som Karin påpekar så handlar det bland annat om att förhandla och skriva avtal om hur vi får använda informationen i dessa resurser. Sedan gäller det att informera om alla regler som finns kring våra e-resurser, som hur mycket man får skriva ut ur en viss e-bok eller hur mycket man får ladda ner av en viss tidskrift.

Hur kommer då ni studenter, lärare och forskare in i sammanhanget? Oftast kommer jag i kontakt med er när ni lämnar ett inköpsförslag på en e-resurs eller framförallt när det uppstår något problem med en resurs, till exempel en artikel som inte går att ladda ner eller en databas som det inte går att komma åt hemifrån. En annan del av mitt arbete är att utvärdera vårt bestånd av e-resurser, detta görs framförallt genom att samla in statistik över användningen men här vill vi gärna veta mer om vad ni, våra användare tycker. Saknar ni någon resurs? Har vi för lite inom ett visst ämne och vad tycker ni om de resurser vi har, är de användarvänliga eller saknar de väsentliga funktioner?  Jag vill därför uppmana er, både studenter, lärare och forskare att höra av er med frågor eller förslag kring bibliotekets e-resurser, vi vill uppmuntra till dialog kring vårt föränderliga bestånd!