Händer det att vi bibliotekarier skäms lite för att vi är just bibliotekarier? Eller snarare för det folk tror vi är? Ibland, aldrig, ofta? Första alternativet för mig. Men inte är jag – eller någon annan jag känner för den delen – den där trista bibliotekarietypen. Ni vet som hon i tv-serien Boktjuven, med grå kofta vars enda passion är böcker. En nolifer med en kärlek till böcker som kraftigt överskuggar kärleken till människor. Film- och litteraturhistorien kryllar av sådana porträtt, knut i nacken, glasögon, veckad kjol och – det hyschande fingret. För 10 år sedan gjorde bibliotekarien Sally entré i rutan. En helknäpp, förvirrad bibliotekarie så dråplig att ingen kunde hålla sig för skratt. Med ett undantag, den egna yrkeskåren: ”Bilden av bibliotekarien som blodfattig, tråkig och tystlåten förstärks av serier som Sally” menade facket. En bibliotekarie som inte saknar självironi är DNs Jenny Lindh som svarar på läsarnas frågor om bibliotekens och bibliotekariernas mysterier. Som: ”Måste ni läsa på universitetet?”, ”Är det okej att rätta fel i böcker?” Eller vad sägs om senaste frågan: ”Hur ser du på incidenten med skolbibliotekarien som blottade en orakad armhåla mitt under själva Melodifestivalen?” Kolla in svaren i DN!
Verklighetens bibliotekarier har definitivt lyft blicken från böckerna till människorna och skapat sig själva och sina besökare ett liv. Digitaliseringen har gjort information i allmänhet så mycket tillgängligare – vi har inte monopol på kunskapsorganisation längre och måste visa oss och konkurrera med vår kunskap om kunskapen. Vi vill på SH erbjuda en miljö där alla kan inspireras, lära sig och utvecklas i och hitta nya oväntade perspektiv; Skapa förutsättningar för lärande och bildning. En äldre professor utbrast när vi samspråkade efter en bokpresentation, att ”förr byggde man bibliotek för böcker men det här biblioteket verkar ju vara byggt för människor”. Jag anade en ton av bitterhet. Jag vågade inte riskera att spä på genom att berätta att, ja så är det och numera är det inte ovanligt att de som använder biblioteket kallas kunder. Erfarenheten har lärt mig att ordet kund i dessa sammanhang ofta provocerar och avvisas som New Public Management-diskurs. Måhända, men jag tycker att kundbegreppet har påskyndat ”lyft-blicken från-hyllorna”-processen. Se den du och samlingarna är till för, den som har förväntningar och som kan ställa krav.
Våra användare är inte kunder i en New Public Management-diskurs. De köper inte något, det finns ingen marknad. Vi måste själva vilja något med vår verksamhet. Vi lyssnar, vi är till för er, våra studenter, lärare, forskare, allmänhet, ni är i allra hösta grad medproducenter, må ni kallas kunder eller brukare, användare, låntagare, kärt barn många namn. Och en bibliotekarie är alltid en bibliotekarie, om än i grå kofta.