Av Anders Björnsson, chefredaktör för Baltic Worlds, utgiven av Centre for Baltic and East European Studies, Södertörns högskola
I mars avgick jag efter sammanlagt femton år som ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet. Sammanslutningen grundades 1896 och är alltså exakt ett hundra år äldre än Södertörns högskola. En av grundarna hade varit rektor för Uppsala universitet, filosofen Carl Yngve Sahlin. Bland mina företrädare finns två medlemmar av Svenska Akademien, historikern Harald Hjärne och språkforskaren H. S. Nyberg.
Dessa herrar besatt alla vad man kallar en klassisk bildning. Alla kunde de utdöda språk och den antika kulturen och historien. Men de var också på ett intressant vis publika personer, folkbildare. Hjärne satt i riksdagen och skrev i tidningarna, H. S. Nyberg var en kändis också utanför Sveriges gränser och det sägs att när han talade farsi med en person på ett tåg någonstans i Orienten, så vände sig en annan medpassagerare till honom och sade: ”Kan min herre vara någon annan än H. S. Nyberg?”
Bildning – till skillnad från lärdom, en uppsättning faktakunskaper – är sällan fix och färdig andlig materia: den växer fram, den tar gestalt i individer som är unika i sig själva och som är representativa för sin epok, sitt tidevarv. Samtidigt ska man nog inte förväxla bildning med tidsandan. Bildning blir kvar när andorna, och de stora andarna, har dunstat bort.
Det betyder samtidigt att det som blir kvar, bildningsarvet, är inte blott en restprodukt, det är någonting skapat. Det tillkommer inte utan en aktiv insats, det är resultat av medvetna ansträngningar. Jag tror också man vågar påstå att bildningsarvet är följden av val som i grunden är politiska, inte partipolitiska men maktpolitiska. Någon grupp i samhället bestämmer sig för vad bildning ska vara och vilka som ska omfattas av den. Bildning blir därför någonting som inte hör hemma enbart i samhällen där bildning är förbehållen fåtalet utan överallt där det utövas makt. I demokratiska samhällen kan bildning tillhöra flertalet. Eliten av bildade kan i medborgarsamhället utgöra majoriteten – i princip och i praktiken.
Och detta bör i sin tur kunna fylla de allra flesta med optimism och entusiasm. Någon skarp gräns mellan eliten och massan behöver det inte finnas. Kultur förädlar vem som helst. Bildningsgraden kan vara ett mått på hela samhällets hälsa. När idéhistorikern Sven-Eric Liedman, en av mina gamla lärare, talade på förra rektorn Ingela Josefssons avskedsseminarium för ett par år sedan, frågade jag honom i pausen om det inte ofta är så att också en mycket lärd person kan sakna bildning: och måste då inte också bildning kunna erövras av den relativt okunnige, den som aldrig har hört talas om Herodotos?
Nästa gång jag är i Göteborg ska jag försöka få ett svar av honom.
Min tanke är att bildning aldrig kan vara motsatsen till specialisering – möjligen en motvikt. Nyhumanismen som skapade det moderna, forskningsinriktade universitetet satte personlighetsdaning före specialinriktning, yrkesfostran. Bildning som huvudsak, aldrig bisak. I en tid av flytande arbetsmarknader och livslångt lärande skulle ett modernt personlighetsdaningsprojekt gå ut på att skapa trygghet där mycket är så osäkert.
Med andra ord, och för att använda marxistisk, inte längre så använd jargong: bildning hör hemma i basen, inte i överbyggnaden. Humanism ska inte vara ett privilegium, det ska vara någonting som varje medborgare kan göra anspråk på och därför kan massuniversitetets huvuduppgift inte vara att tillyxa experter – alldeles bortsett från att expertis så snabbt föråldras – utan att träna i människovärde, det bestående.
Det är också: att ge det bästa till de flesta. Jag tror att Harald Hjärne och H. S. Nyberg skulle ha gillat den tanken.
Anders Björnsson…
Vad har du för bakgrund?
Uppväxt i arbetarstaden Sundbyberg, ogillar därför gnället på förorter och förstäder. Examen vid Stockholms och Göteborgs universitet med ekonomisk historia och idé- och lärdomshistoria som huvudämnen. En tredjedels jur kand hann det bli också, innan jag under 25 års tid ägnade mig åt olika typer av vetenskapsjournalistik. Chefredaktör för Baltic Worlds, utgiven av Centre for Baltic and East European Studies, Södertörns högskola, och tidigare för Dagens Forskning. Verksamhet på 1980- och 90-talet vid Sveriges Radio och Svenska Dagbladet.
Har du någon okänd talang?
Matlagning (okänd i alla fall för Gastronomiska Akademien och Lilla Sällskapet eftersom jag inte blivit invald där), i synnerhet inläggning av Brantevikssill efter recept från köksmästaren på Grand Hotell i Lund, en aktivitet som för närvarande upptar alltmer av min vakna tid (samt att aväta det inlagda).
Vad gör du för att samla krafter?
Spelar engelska och franska sviter av Bach på min flygel jämte de tre fristående Mozart-rondona, särskit det i a-moll. (Eller så lyssnar jag på den norske pianisten Håvard Gimse när han spelar det sistnämnda.)
