Äntligen en ny Riksbibliotekarie!

Förra veckan fick vi äntligen en ny Riksbibliotekarie och chef för Kungliga biblioteket. Äntligen eftersom den tidigare RB:n förgäves försökte gå i pension i höstas. Talen var skrivna, maten beställd och bibliotekarierna uppklädda då antibeskedet om ny Riksbibliotekarie offentliggjordes, ”Gunnar Sahlin sitter kvar tills regeringen hittar lämplig efterträdare”. Festen ställdes in, tofflorna plockades fram och allt fortsatte som vanligt. Hur kan det vara så svårt att hitta lämplig kandidat till den finaste av titlar ”Riksbibliotekarie”? Kan det bero på att platsannonsen efterfrågade en Bibliotikarie (ja, en biblio-tik)  eller att jobbet kategoriserades som ”sekreterare” eller kanske för att man lätt kan tro att man måste vara bibliotekarie för att bli utnämnd till Riksbibliotekarie?

Men nu är det klart, Gunilla Herdenberg heter vår nya RB, och efter påtryckningar i sociala medier-världen förseddes hon samma dag hon utnämndes med twitter-konto och lite trevande har twittrandet kommit igång. Ett av hennes första tweets stack lite i ögonen: ”Kul att så många bibliotekarier tycker det är kul att jag är just bibliotekarie!” Ok, vi noterar, den nya Riksbibliotekarien är bibliotekarie och det är särskilt kul. Uppenbarligen måste inte en RB vara den skickligaste av bibliotekarier. När jag var ung och hade pass i informationsdisken på KB sprang det runt en massa 90-tals-snobbiga juridikstudenter som hängde vid disken för att begära fram förarbeten eller möjligen var det Handelsstudenter som efterfrågade X antal årsredovisningar. En av dessa kostymklädda unga män sågs en dag joggandes förbi Infodisken med mobilen Mega i högsta hugg. Oacceptabelt på ett Kungligt bibliotek, i alla fall på 90-talet. Min erfarna kollega läxade upp den unge mannen varpå han svarade med en lång drapa om oförskämda bibliotekarier och en massa annat varpå min kollega ampert replikerade att han var välkommen att skriva ett brev till Riksbibliotekarien. Där kom han av sig. ”Riks-biblio-, vad hette det sa du?” Avväpnande och statustyngt.

Och vilken skillnad gör RB och KB för oss på Södertörn? En hel del faktiskt, även om man inte åker till Humlegården regelbundet. Utöver att spara och ge tillgång till alla tryckta böcker, tidskrifter ljud- och bildinspelningar, tidtabeller, reklambroschyrer (Vadagstryck), har KB ett uppdrag att samordna tjänster till biblioteken. Stort fokus ligger på att bidra till en god infrastruktur, dvs underliggande system och tjänster som gör det möjligt för er att få tillgång till det material ni behöver för forsknings och studier. KB sluter t ex avtal för paketen av vetenskapliga tidskrifter som ni når via vår webb och ansvarar för att Libris – som alla forskningsbibliotek bidrar till – fungerar smärtfritt. KB har också ett enormt arbete framför sig att digitalisera äldre material och göra det nåbart via webben för forskning. Ett arbete som Statskontoret i sin nyligen publicerade myndighetsanalys av KB anser bör prioriteras högre. Så äntligen har vi en ny Riksbibliotekarie på plats och från Södertörn önskar vi lycka till i arbetet med fortsatt utveckling av nationalbiblioteket för att underlätta forskning och lärande!

Att göra trycksvärta sökbar

”I ena ringhörnan : en surfare uppkopplad mot 200 miljoner sidor information på internet. I den andra: en bibliotekarie som har 14 mil böcker till sitt förfogande.”

Året är 1998. På Carolina Rediviva springer Bibliotekarien upp och ner i spiraltrapporna, letar böcker, bläddrar. På ett kontor sitter ”Surfaren” och Altavistar. Vem får snabbast fram rätt svar på faktafrågorna i Expressens boxningsmatch? Bibliotekarien versus internet. Boken versus tekniken. Expressen-artikeln hittar jag i Mediearkivet, ett kommersiellt ägt tidningstextarkiv som högskolan har prenumeration på. Du kommer åt det på campus och om du är student eller personal på SH kan du logga in hemifrån. Totalt ryms artiklar från ca 400 tidningar, med start för flera av dagstidningarna från tidigt 90-tal.

Att slå upp en gammal tidning är som att åka Skalmans tidsmaskin och äldre dagstidningar är viktigt källmaterial för forskning. Vill man se hela originaltidningen med layout, annonser etc. är det mikrofilm som gäller. Mikrofilm som ska rullas upp, föras in i otympliga specialapparater och läses i speciella mikrofilmsrum. På vårt bibliotek har vi ett litet mikrofilmsrum med DN i mikrofilm fr.o.m. 1945 och löpande. På Kungliga biblioteket finns ett stort mikrofilmsrum i källaren med samtliga svenska dagstidningar fr.o.m. 1979 och det lär finnas stammisar där som när de en gång klivit in aldrig kommer ut. Vecka in och vecka ut vevar de sig igenom första världskrigets utbrott, krigsslut, bortsprungna hundar i Norrtälje, rea på Tempo. Med mera. Att veva sig fram till det man söker kräver oändligt många timmar och starka armar. Drömmen är förstås att ha ett digitalt, sökbart arkiv av dagstidningar på webben. Kungliga biblioteket försöker med hjälp av EU-medel uppfylla drömmen genom digitaliseringsprojektet Digidaily. Aftonbladet och Svenska Dagbladet ska bli sökbara på nätet i sin helhet från första utgåvan 1830 respektive 1884. De söndervittrande tidningsläggen, transporteras upp till Fränsta i skogarna utanför Ånge och skannas in. Sen kastas de (lugn, det finns dubbletter på KB). Allt publicerat före 1850 kommer att vara fritt tillgängligt på nätet. Dvs. 20 år av Aftonbladet och 0 år av Svenska Dagbladet. Resterande år måste läsas på datorer placerade på KB i Humlegården. Varför den magiska gränsen 1850? Jo, det är finurligt uträknat. Skyddstiden är enligt lag 70 år efter upphovsrättsinnehavarens död. Alltså måste skribenterna helt säkert ha varit döda sedan åtminstone 1942. Om man sen räknar med att några kan ha blivit 90 år, då måste de ha fötts senast 1852. Och man vet ju inte, kanske skrev/ritade någon av journalisterna sitt första alster som nyfödd. Alltså 1850 som gräns. Riskfritt. På sikt hoppas man på avtalslicenser som en möjlig väg att göra materialet tillgängligt för den som faktiskt befinner sig utanför Stockholm. Och förhoppningsvis flyttas gränsen fram ett år för varje år som går.

Men hur gick det i matchen Bibliotekarien versus Surfaren? 6-4 till Bibliotekarien. Man kan ju ana hur matchen skulle slutat i dag, nu när såväl Bibliotekarier som tryckta tidningar och böcker har släppts in på internet.  Knockout. Stackars surfaren.

SH-bibblan, där Heidegger möter Justin Bieber

Av Isabelle Ståhl, student på Södertörns högskola

På många bibliotek, exempelvis KB, riskerar man att bli avskjuten på bakgården om man gör ljud, snusar eller slår för hårt på datorns tangenter. En gång blev det slagsmål i KB:s tysta läsesal för att någon drack vatten för högljutt. Eftersom medelåldern är 85 år känner man sig alltid lite för ung för att ha existensberättigande. I SH-bibblan känner jag mig däremot gammal i jämförelse med alla de tonåriga a-kursarna som studsar förbi i ett moln av Britneyparfym och pratar om Justin Bieber och vad som händer i helgen. Hela deras humor är uppbyggd på internetmemer och det skrämmer mig lite att jag blivit så gammal att jag bara känner igen deras ord från analytiska kulturartiklar om 90-talister.

Men när man skriver en c-uppsats om fenomenologiska perspektiv på intet och tillvarons ofrånkomliga ångest är det faktiskt rätt skönt att sitta och lyssna på vad som försiggår i nittonåringarnas milt Hello Kitty-rosa värld. Den kontrasten tycker jag om med södertörnbibblan. Jag trivs i den flygplatsliknande monolitiska arkitekturen, nittiotalisterna som byts ut varje termin men alltid ser likadana ut, kombinationen av industridesignad historielöshet och klassisk, värdig, europeisk bildning.

På filosofiska institutionen i Lund verkade läroplanen vara utformad någon gång i mitten av 1700-talet och undervisningen hölls högst upp i ett ouppvärmt tornrum som hade lika lite kontakt med livet nere på jorden som den likstela analytiska filosofi man fick lära sig där. När jag kom till Södertörn insåg jag vad jag alltid hade saknat. I höstas efter en delkurs om Heidegger gjorde jag en radioessä i Obs i P1 om Heideggers syn på ångest som motkraft till dagens KBT-terapi. Jag har aldrig vågat pröva något liknande när jag pluggade i Lund, för där var man jämt tvungen att uttrycka sig i satslogiska termer för att våga påstå något, där befann sig filosofin i en steril lite kuvös långt bortom det upplevda. På SH-bibblan har jag hittat några av de böcker som betytt mest för mig. Skillnaden från andra bibliotek är att avståndet mellan texterna och livet inte känns lika stort. Där befinner sig det för länge sedan tänkta och det angelägna nuet väldigt nära varandra.

 

 

Isabelle Ståhl Vår gästbloggare Isabelle Ståhl är 23 år och läser filosofi C på Södertörns högskola.

Hon är även litteraturredaktör på Nöjesguiden, skriver krönikor i bl a Helsingborgs dagblad och Göteborgs-posten och är lärare på Folkuniversitetets skrivarakademi.

Favoritfilosofen är Heidegger och då Isabelle är ledig gillar hon att åka tåg, gärna till övergivna industriområden i östeuropa.
Isabelle bloggar på http://isabellestahl.wordpress.com.