Av Henrik Bohlin, docent i filosofi, högskolelektor i idéhistoria
En av mina mest bildande erfarenheter var att göra militärtjänst. Jag hade växt upp i övre medelklassmiljö, med präster och professorer i släkten, och hunnit läsa några terminer filosofi och idéhistoria i Uppsala. Nu kom jag till ett logement med lastbilschaffisar, svetsare och fabriksarbetare från ställen som Västerås och Surahammar. Vi med annan bakgrund var en liten minoritet och fick anpassa oss efter majoritetsnormen. En prästson på logementet intill blev mobbad för bög och fick toalettpappersrullar slängda på sig när han snarkade.
Men för mig blev lumpartiden en positiv upplevelse. Jag mötte en kultur där sådant jag lärt mig betrakta som fult och förbjudet var tillåtet och det i mina kretsar prestigefyllda var töntstämplat. Bögskräck och gnäll om politiker och mäktiga fick man försöka stå ut med, men annat lämnade avtryck och fick mig att tänka annorlunda. Min egen medelklass började framstå som ett främmande folk med intrikata och obegripliga normer för vad som får sägas och visas, som kunde få mig att undra om det ska behövas psykologexamen för att förstå vad folk egentligen menar. Hos arbetarkillarna var det raka rör och sällan någon tvekan om vad någon tänkte och kände. När jag kom tillbaka till högskolestudierna och medelklassen blev det en kulturchock i andra riktningen, och det kan fortfarande hända att jag går på sociala minor i terräng som borde vara välkänd. Men horisonten hade blivit litet vidare och jag bar med mig övertygelsen att det finns andra meningsfulla sätt att förhålla sig till världen och livet, och att man kan ha mycket att lära av människor som är annorlunda än man själv.
Vad har det här att göra med bildning?
”Bildning” var för länge sedan något som skilde det lilla fåtal som läst på universitetet från vanligt folk. Med massutbildningens framväxt efter andra världskriget föll detta äldre bildningbegrepp i vanrykte. Högre utbildning betraktades inte längre som insocialisering i samhällseliten utan som produktion av arbetskraft för marknadens behov. När politiker i dag argumenterar för satsningar på utbildning och forskning talar ingen om bildning, utan nyckelorden är tillväxt och konkurrenskraft.
Men som en motreaktion har bildningstanken de senaste tio eller tjugo åren återkommit i ny skepnad som samlande begrepp för dem som, liksom jag själv, tycker att högskolestudier måste handla om mer än yrkesutbildning. (Pedagogen Bernt Gustavssons bok ”Bildning i vår tid” från 1996 är ett bra exempel.) Högskolestudier ska självklart ge yrkeskompetens, men de nya bildningstänkarna vill att ribban ska ligga högre. Högre undervisning ska utmana invanda tänkesätt, vidga tankehorisonten och få en att växa som människa. Det som lumpartiden var för mig ska högskolestudier vara för alla, en bildningsresa som öppnar nya och oförutsedda perspektiv och gör att man inte är riktigt densamma efteråt.
Bildning är provocerande. Den retar mäktiga särintressen som Svenskt Näringsliv, företagarorganisationen som tycker det är slöseri med skattepengar att ge utbildningar som inte leder till jobb direkt efter examen och som vill få studenter att sluta läsa humaniora och konst. Men även bland studenter möter man inställningen att studier ska ge jobb och inget mer, och att man borde slippa vetenskapsteori, kurser som ger historiskt sammanhang och till och med marknadsföringsteori som ger förståelse men inte handgreppskunskap i hur man gör reklam.
Ett annat hinder på vägen är att vi som argumenterar för bildning verkar talar förbi varandra. Bildning tycks kunna betyda litet vad som helst – allmänbildning, studier i humaniora, reflektion om erfarenhet – och den som föreslår en samlande definition får kritik för att försöka begränsa andras fria tänkande. Var och en verkar vilja hålla sig med sin egen privata innebörd av det ord alla använder, så att det till slut påminner om filosofen Ludwig Wittgensteins exempel med ordet för det var och en som använder det kallar något han har i en liten ask men inte visar för någon annan, så att ingen vet vad någon annan menar. Enade vi stå, söndrade vi falla, sade man en gång inom arbetarrörelsen. Den principen gäller fortfarande.
Vad bör göras? Debatten med dem som vill reducera högskolan till yrkesutbildningsinstitut måste fortsätta. Vi högskolelärare måste envisas med att kräva kritiskt tänkande, självständighet och djupare förståelse av våra studenter. Och vi måste våga lyfta blicken ur våra små askar och på allvar börja diskutera vad vi gemensamt kan mena med ”bildning”.
Det nya bildningsbegreppet bör sökas i levande dialog med den tanketradition där man finner sådana som den tyske filosofen, språkvetaren och utbildningsreformatorn Wilhelm von Humboldt. Få har skrivit bättre om bildning än han, här i ett citat ur en text från 1810.
Vissa kunskaper måste helt enkelt vara allmänna, och i än högre grad en viss bildning av sinnelaget och karaktären, som ingen får sakna. Uppenbart är endast den en god hantverkare, köpman, soldat eller affärsman, som i sig själv och utan hänsyn till sitt särskilda yrke är en god, anständig och enligt sitt stånd upplyst människa och medborgare. Om skolundervisningen ger honom det som krävs för detta, så förvärvar han sedan mycket lätt sina särskilda yrkesfärdigheter och behåller friheten att, som så ofta sker i livet, gå från ett yrke till ett annat. Om man däremot utgår från det särskilda yrket, gör man honom ensidig, och han når aldrig den skicklighet och frihet som även i yrket fordras för att inte bara mekaniskt efterhärma det som andra gjort tidigare utan själv göra utvidgningar och förbättringar.
Applechefen Steve Jobs berättade om en collegekurs i kalligrafi som han läste utan någon tanke på vad han skulle ha den till. Tanken att skrivtecken kan vara konstverk och inte bara verktyg för snabb informationsförmedling inspirerade till Appledatorernas revolutionerande och skolbildande gränssnitt och till produkter som iPhone och iPad. Det är ett fint exempel på den breda bildning som Humboldt talar om och den förmåga till nyskapande den leder till.
Att studera på högskolan är ett unikt tillfälle i livet att vidga tankens horisonter och utvecklas och växa som människa. Låt oss gemensamt se till att ingen missar den chansen.
Henrik Bohlin…
Vad har du för bakgrund?
Jag växte upp i Stockholm, Lund, Oslo och Bergen. Pappa var teolog och präst och vi flyttade med hans jobb. Efter studentexamen i Bergen flyttade jag tillbaka till Sverige och läste filosofi, idéhistoria och historia i Uppsala och Stockholm. Efter disputationen i teoretisk filosofi 1997 började jag undervisa på Södertörn, först som timanställd, sedan som tillfälligt anställd på deltid och till slut som heltidsanställd lektor i idéhistoria med inriktning mot vetenskapsteori. Jag är ordförande i Fakultetsnämndens utskott för lärarutbildning och har tidigare varit ämnesansvarig i idéhistoria. 2008 fick jag forskninganslag för ett projekt om kritiskt tänkande och ett annat om empati.
Senaste konferensen du var på?
”Hume and the Virtues”, en endagskonferens om David Humes moralfilosofi på Oxford Brookes University, Oxfords svar på Södertörns högskola.
Har du någon okänd talang?
Jag frågade min fru, och hon svarade att jag är en bra ledare och väldigt snäll. En okänd talang är annars amatörskådespeleri. För ungeför tio år sedan ville jag bli roligare som lärare och gick kvällskurser i scenframställning på Kulturama. Jag hade tur och hamnade i en fantastiskt bra grupp. När vår lärare fick sparken från Kulturama efter några terminer startade vi en liten amatörteatergrupp som satte upp ”Sällsamt mellanspel” av Eugene O’Neill. Vi gjorde bara två föreställningar, men det var enormt kul och utvecklande, även om jag kanske inte blev någon bättre lärare av det.
Vad gör du för att samla krafter?
Jag gör ett yogaprogram på tjugo minuter varje kväll, och så har vi sommarstuga på Gotland. Att komma dit är medicin för kropp och själ.